Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Nya tag mot fosforläckaget

Traktorn lämnar ett vitt moln efter sig då den rullar fram över åkern. Men det är inte sedvanlig åkerkalkning som pågår utan spridning av gips. Den här lovande metoden kan bli ännu ett vapen i kampen mot fosforläckaget från åkrarna.

I sjöar, åar och hav är förhöjda fosforhalter en av de viktigaste faktorerna bakom algblomningar och andra övergödningssymtom. Det har länge varit känt att gips (kalciumsulfat) kan bidra till att fosfor binds hårdare till jordpartiklar och därigenom minskar fosforns benägenhet att transporteras bort från åkrar till vattendrag vid regn och snösmältning. Minskningen beror på att jordpartiklarna klumpar ihop sig till större aggregat i salters, såsom kalciumsulfats, närvaro. Större klumpar är tyngre och förs inte i lika hög grad bort med vattnet.
För några år sedan visade en studie vid dåvarande jordbrukets forskningscentral MTT att åkerjord som gipsbehandlats läcker kring 70 procent mindre partikulärt bunden fosfor än obehandlad jord. Motsvarande minskning för fosfor löst i vatten var 50 procent. Med tanke på jordens bördighet var det intressant att notera att gipsen även minskade läckaget av organiskt kol från jorden med 35 procent. Effekterna av gipsbehandlingen avtog med tiden, och en uppskattning är att gipsningen borde upprepas vart fjärde år för att ha önskad effekt.
De här lovande forskningsresultaten tände professor Markku Ollikainen på. Han är miljöekonom vid Helsingfors universitet och enligt hans beräkningar kunde gipsbehandling av åkrarna minska fosforbelastningen på Skärgårdshavet med en tredjedel. Det motsvarar 100 ton per år, förutsatt att all potentiell åkermark i Egentliga Finland behandlas med gips. Enligt Ollikainen skulle gipsbehandlingen vara en mycket kostnadseffektiv åtgärd mot övergödningen av Östersjön. Den skulle också gynna jordbrukarna eftersom behovet av kostsam fosforgödsling skulle minska om man fick bukt med åkrarnas fosforläckage.
Ollikainen föreslog att gipsbehandling kunde bli en åtgärd som omfattas av lantbrukets miljöstödsprogram. Men från jord- och skogsbruksministeriet kom en signal om att gipsbehandlingens effekter på miljön och växtodlingen först måste undersökas i grunden. Ministeriet ville också få information om hur genomförbar kalkspridningen är i praktiken.

Det här blev startskottet för ett omfattande forskningsprogram, SAVE, som nu framskridit till det viktiga skede då åkrarna som ska behandlas med gips. Det görs efter skörden strax före markberedningen, för att minimera risken att den snabblösliga gipsen sköljs bort från åkrarna vid regn.
Försöksområdet ligger i Lundo (Lieto) kommun nordost om Åbo, och omfattar 1 550 hektar åkermark kring Savijoki, som rinner ut i Aura å. Specialforskare Petri Ekholm vid Finlands miljöcentral berättar att man valt det här området eftersom miljömyndigheterna har bakgrundsdata långt tillbaka i tiden gällande åns vattenkvalitet.
Här finns från tidigare en fast mätstation och två nya har grundats så att vattenkvalitet, jordmånprover och växtligheten på åkrarna kan följas med både på gipsbehandlade åkrar och kontrollåkrar längre uppströms där ingen gipsbehandling ägt rum. På det här sättet kan man följa med hur gipsbehandlingen förändrar miljön både i tid och rum.

Mycket tyder på att gipsbehandling av åkrar i större skala kan bli aktuell främst på lerjordarna längs sydkusten och i sydvästra Finland, det vill säga på just de områden där jordbrukets belastning på Östersjön är störst. Längre inne i landet där åkrarna i första hand belastar sjöar, är gipsbehandlingen sannolikt inte ett alternativ. Orsaken är sulfatet i gipsen.
Petri Ekholm berättar att sötvattenmiljöerna är känsligare för sulfat än brackvattenmiljön längs våra kuster. Det här beror på att sjöarnas och åarnas vatten naturligt innehåller små mängder sulfat, medan brackvattnets högre salthalt till en del beror på sulfaten (natriumklorid är den viktigaste saltkomponenten). Ekholm demonstrerar skillnaden med ett exempel.
– Utanför Helsingfors har vi kring 500 milligram sulfat per liter brackvatten, medan till exempel sjön Pielinen i östra Finland har en sulfathalt på 2,5 milligram per liter.
Djur- och växter sol lever i brackvatten är naturligt anpassade till högre salthalter, men det är inte sötvattensarterna. Därför finns det en del frågetecken kring hur förhöjda sulfathalter påverkar vattenmiljön som får ta emot avrinningen från gipsbehandlade åkrar.
– I Savijoki har vi i medeltal cirka 12 mg sulfat per liter. Jag uppskattar att koncentrationen kan stiga till 30–40 milligram i medeltal under de två första åren, säger Ekholm.
Enligt honom visar undersökningar utomlands att så höga halter inte påverkar sötvattenorganismer. Vid Jyväskylä universitet visar ett pågående pro gradu-arbete att näckmossan Fontinalis antipyretica påverkas av förhöjda sulfathalter först då dessa stiger klart över de nivåer som uppskattas bli aktuella i Savijoki.
– Jag förväntar mig att vi inte kommer att se några ekologiska effekter av gipsbehandlingen. Men osvuret är bäst – forskning kan ge överraskande resultat, konstaterar Ekholm.
Inom SAVE-projektet följer forskarna med de biologiska parametrar som föreskrivs i EU:s vattenramdirektiv. Sådana är bland annat bottendjur, fisk, vattenväxter och fastsittande kiselalger.
Ekholm nämner ytterligare en potentiell, men ännu icke konstaterad fördel med gipsen.
– Rester av bekämpningsmedlet glyfosat läcker även de ofta ut från åkrarna till vattendragen. Eftersom glyfosat liksom fosfat förekommer som anjoner (negativt laddade molekyler) är det möjligt att glyfosat reagerar kemiskt på samma sätt som fosfaten och binds fastare till lerpartiklarna som stannar kvar i åkerjorden. För att få en uppfattning om huruvida det här fungerar i praktiken tar vi regelbundet prov på glyfosat och andra bekämpningsmedel i Savijoki.

En viktig del av SAVE-projektet är att undersöka hur gipstransporten och spridningen på åkrarna fungerar i praktiken. I Finland är tillgången på gips närmast obegränsad eftersom enorma berg av gips vuxit upp vid apatitgruvan i Siilinjärvi i norra Savolax allt sedan 1960-talet. Gipsen är en biprodukt från framställningen av fosforsyra i Yaras konstgödselfabrik. Yara deltar i SAVE-projektet genom att donera hälften av gipsen som nu sprids ut på åkrarna i Lundo.
Gipsen transporteras till Lundå i långtradare, vilket innebär en viss utmaning. Med en dosering på 4 ton per hektar blir den totala mängden gips 6 200 ton för 1 550 hektar. Det torde innebära kring 200 långtradartransporter på den 600 kilometer långa sträckan mellan Siilinjärvi och Lundå, vilket utgör en inte helt försumbar miljöbelastning.
– Återvinningen av en industriell biprodukt, som det hittills inte funnits mycket användning för, är givetvis bra, men det är en nackdel att de områden som är mest aktuella för gipsbehandling ligger så långt från gipslagret, säger Ekholm.
Han nämner att det i framtiden kan finnas en möjlighet att använda gips som uppstått som biprodukt vid industriers och kraftverks rökgasrening på betydligt närmare håll än Siilinjärvi.
För jordbrukarna innebär gipsspridningen inte några större investeringar eftersom den kan utföras med den utrustning som redan används för kalkspridning eller torrgödselspridningen som redan finns på många gårdar.
Johan Åberg, verksamhetsledare för Svenska lantbruksproducenternas centralförbund SLC, har goda erfarenheter av gipsspridning på sina åkrar i Nagu. Det skedde för några år sedan som en del av Yaras förbindelse att bidra till minskade utsläpp i Östersjön.
– Det var lätt att sprida gipsen och under några år efteråt kunde jag lämna bort fosforgödslingen utan att det inverkade på skörden, berättar Åberg.
Han noterade också att vattensamlingarna på åkrarna nu hade klart vatten och inte lergrumligt såsom tidigare. Åberg efterlyser ännu större satsningar på gips än de som nu görs i Lundå men betonar också att åtgärder som att bevara en god markstruktur och använda rätt växtföljd är viktiga för att hålla kvar näringsämnen på åkern.
På samma linje är professor Eila Turtola vid naturresursinstitutet LUKE. Hon var med om att utföra den ovannämnda studien av gipsens inverkan på avrinningsvattnet och ser gipsbehandling som en av flera åtgärder för att minska närsaltsläckaget. Att undvika att packa jorden genom att köra på våt mark, att anpassa gödslingen efter näringsnivåerna i jorden och att hålla åkerdräneringen i skick är minst lika viktigt.

I Sverige har man gått in för att motverka fosforläckaget med hjälp av strukturkalk. Här har inte funnits intresse för gipsbehandling. Strukturkalken skiljer sig från jordbrukskalken som används i Finland för pH-reglering, genom att den förutom kalciumkarbonat även innehåller kalciumoxid.
Kjell Weppling, affärsutvecklingsdirektör på kalkproducenten Nordkalk i Pargas, berättar att strukturkalken förbättrar jordens fosforbindande förmåga genom att öka jordens kornighet och genom att aktivt binda fosfor så att kalciumfosfat uppstår. I Litauen finns en studie som visar att strukturkalkens fosforbindande förmåga är märkbar ännu tio år efter kalkspridningen. Enligt undersökningar vid Sveriges lantbruksuniversitet ger jord som behandlats med strukturkalk mindre dragmotstånd vid bearbetningen, vilket sparar energi.
– I Finland är vi ännu bara i startgroparna när det gäller användningen av strukturkalk, säger Weppling, som efterlyser noggrannare jämförande studier av strukturkalkens och gipsens effekter.
MTT:s undersökning visade visserligen att gips är effektivare än kalk, men i den studien användes kalciumkarbonat och inte strukturkalk. Petri Ekholm vid SYKE avslöjar att det finns planer på jämförande undersökningar av strukturkalk och gips, men att finansieringen ännu är öppen.


SAVE

– projekt som drivs av Helsingfors universitet och Finlands miljöcentral
– ett av regeringen Sipiläs spetsprojekt
– finansieras av miljöministeriet 2016–2018
– del av det EU-finansierade NutriTrade-projektet som vill utveckla nya frivilliga åtgärder för att förbättra Östersjöns tillstånd
– omfattar 1 550 hektar åkermark vid Savijoki i Lundå
– 55 jordbrukare deltar frivillig


Gips i överflöd

– gipsen som används inom SAVE kommer från Siilinjärvi apatitgruva och är en biprodukt från Yaras framställning av fosforsyra
– gipsberget vid gruvan innehåller 1,3 miljoner ton gips
– de 6 200 ton som används inom SAVE produceras i Siilinjärvi på lite mer än ett och ett halvt dygn
– hittills har det inte hittats någon storskalig användning för gipset


 

 

 

Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2016.
Kommentarer (0)
Skriv siffran 7 med bokstäver:
 

Finlands Natur

är tidningen för dig som vill läsa om naturen och miljön i Finland på svenska. Papperstidningen utkommer fyra gånger per år. Här på vår webbsajt presenterar vi ett litet urval artiklar ur den tryckta tidningen, i kronologisk ordning. Ytterligare några artiklar kan läsas mot avgift på den finlandssvenska tidskriftsportalen Paperini.

Är du intresserad av något särskilt ämne? Då kan du söka efter artiklar i 22 kategorier. Vill du läsa ännu fler artiklar? 
Då är det dags att börja prenumerera på Finlands Natur!
Den tryckta tidningen tidningen innehåller förutom miljörelaterat material även rikligt med faktaspäckade naturreportage illustrerade med högklassiga naturfoton.

 

Energismart i Syslilax

Då kylan börjar knäppa i knutarna ökar energiför­brukningen, vilket syns i plånboken för dem som har direkt elvärme. Stigande elöverföringspriser är ytterligare en orsak till att minska sitt beroende av elström. En modern vedpanna är ett miljövänligt alternativ.Läs mera »
Marjo Paavola, Finlands Natur nr 4/2016

Njut av skogen om hösten

En höstpromenad i skogen är aldrig fel. Både soliga dagar med hög klarblå himmel efter nattens frost och mulna dagar med milda sydliga vindar har sin charm. Lite duggregn är inte hela världen, det finns klädsel som skyddar mot väta.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur Nr 3/2016

Nya tag mot fosforläckaget

Traktorn lämnar ett vitt moln efter sig då den rullar fram över åkern. Men det är inte sedvanlig åkerkalkning som pågår utan spridning av gips. Den här lovande metoden kan bli ännu ett vapen i kampen mot fosforläckaget från åkrarna. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2016.

Bävern gynnar skogsnaturen

Den europeiska bävern klassas som nära hotad i Finland och finns upptagna i EU:s habitatdirektiv som strikt skyddad art. Ändå får den skjutas inom en kvot som fastställs av jord- och skogsbruksministeriet. För jaktåret 2016–2017 är kvoten 275 djur.Läs mera »
Magnus Östm. Finlands Natur nr 3/2016.

Planktonmatchning i Östersjön

Stigande havstemperatur ser ut att föra växtplanktonets och djurplanktonets säsonger närmare varandra i Östersjön. Forskare tror att det kan leda till minskad intern belastning i det övergödda innanhavet. Läs mera »
Vera Schoultz, Finlands Natur nr 3/2016

Jorden värmer

På ett år sparade Villa Elfvik 57 megawattimmar elström jämfört med föregående år. Det motsvarar elförbrukningen i ett egnahemshus med fyra invånare under tre år. Omräknat i koldioxid motsvarar inbesparingen utsläppen från en personbil som kör 75 000 kilometer.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2016

Sandtagsidyll

Övergivna sandtag där naturen igen fått ta över har blivit små oaser för häckande fåglar.Läs mera »
Hans Hästbacka, Finlands Natur nr 2/2016

Bakom galler

Runda små äppel eller ärter, kottar eller konstiga färgfläckar på bladen. De kallas galler och förorsakas av diverse insekter och andra småkryp som mat åt organismernas larvstadier.Läs mera »
Tore Lindholm, Finlands Natur nr 2/2016

Att paddla är nödvändigt

Om du vill uppleva skärgården, naturen och djurlivet från första parkett finns det inget som går upp mot en kajak. Du kan praktiskt taget ljudlöst paddla nästan var som helst bara det finns minst tio centimeter vatten. Läs mera »
Camilla Ekblad, Finlands Natur Nr 2/2016

Återvinn mer, bränn mindre

Återvinning av textilier är ett hett ämne just nu. Nya lösningar för återvinning och återanvändning sökes eftersom man har insett hurudant slöseri det är att låta textilfibrer slinka utanför kretsloppet. Läs mera »
Erika Weckström, Finlands Natur nr 2/2016