Sedan sommaren 1972 har det äldre paret haft sina bopålar vid Lillträsket djupt inne i Tenalaskogarna. Först rustade de upp ett gammalt torp till sommarstuga och då de blev pensionerade år 2000 lät de bygga ett vinterbonat hus ett stycke från stranden uppe på en bergsluttning. Huset ritades av arkitekten Bruno Erat, känd för sina miljövänliga skapelser.
Då Finlands Natur besöker platsen står det snart klart att pensionärsparet är naturvänner utöver det vanliga. Fågel-matningen vid köksfönstret är i flitig användning av skogens mesar, bland dem även tofsmesar och talltitor som drabbats hårt av att äldre orörd skog allt mer blivit en bristvara. Här trivs skogsfåglarna för den omgivande skogen har länge fått sköta sig själv. Paret visar ett vackert björkdominerat skogsparti som vuxit upp på en övergiven åker, som hört till torpet vid stranden. Runt björkskogen finns väldiga, gamla granar och enstaka lövträd som dött av ålder. Tickor täcker stammarna och hackspettarnas hål syns på många håll.
Lillträsket är en vacker skogssjö med förhållandevis klart vatten. Här har storlommen häckat flere gånger på en boflotte som grannarna vid träsket bogserat ut på vattnet. Förra sommaren var det ett sångsvanspar som byggde sitt bo på flotten och fick fyra ungar, som dock inte nådde vuxen ålder.
Det är inte bara fåglar som trivs på pensionärsparets ägor. Som mest har de sett spår av tre lodjur på isen. Lodjuren lever gott på de mängder av vitsvanshjortar som numera finns i trakten. Ett lodjur slog en hjort nära parets strand och åt av sitt byte under fyra nätter i rad. Då vi följer en liten skogsbäck inåt skogen bort från sjön syns tydliga utterspår på bäckens is. Paret berättar att de en gång upptäckte björnspår i den fuktiga jorden nära deras brunn vid sjöstranden. Också varg har rört sig så gott som årligen i skogen och som pricken över i:et berättar paret om järven de en gång spanade in från sitt köksfönster.
Paret äger sex hektar skog som vi vandrar genom. Sedan blir det bara alltför tydligt att vi kommit ut ur den skog som fått sköta sig själv till skog där enbart ekonomin varit avgörande för hur skogen skötts. Gränsen mellan pensionärsparets mark med hundraåriga granar och rågrannens mark där skogen kalavverkats är knivskarp och detta bekymrar paret.
Risken är uppenbar att flera av de gamla granarna på parets sida av gränsen kommer att falla då stormvindarna får fart över hygget. Redan nu har tre stora ganar fallit för vinden. Ett annat orosmoment är den markberedning och dikning som skett på det kalavverkade skogsskiftet. Dikena på hygget mynnar ut i det gamla dike som med tiden blivit en liten bäck och som rinner genom pensionärsparets skog ut i Lillträsket. Frågan är om det finns risk att humus och fasta partiklar sköljs ut i bäcken som kanske slammar igen och ”måste” åtgärdas för ekonomiskogens skötsel. I sistahand kan vattenkvaliteten i klarvattensjön bli lidande.
Fallet i Tenalaskogarna väcker frågan om vilka rättigheter en markägare som vill bevara skogsnaturen så orörd som möjligt har, då effekterna av massiva
avverkningar och markberedningsåtgärder sprider sig över gränsen från grannlägenheten? Frågan är också aktuell i de fall då avverkningar, markberedning och dikning hotar att påverka närliggande naturskyddsområden.
Skogsdikningar och deras inverkan på miljön hör till de mer komplicerade frågorna inom miljöjuridiken. Här måste bestämmelser ur både skogslagen och vattenlagen beaktas.
Pasi Kallio, jurist på Finlands naturskyddsförbund, säger att skogslagens tionde paragraf ger ett visst skydd för de så kallade nyckelbiotoperna, dit skogsbäckar i naturtillstånd hör. Men skyddet gäller närmast ett förbud mot att genom mekaniska ingrepp skada bäckens närmiljö. Bäckfåran eller dess vatten omfattas inte av skogslagens tionde paragraf, utan här är det vattenlagens komplicerade bestämmelser om bland annat dikning som gäller.
Kallio lyfter fram paragraf sju i vattenlagens andra kapitel, där det ingår en allmän skyldighet att vid användning av vattentillgångar se till att ”allmänna eller enskilda intressen inte kränks”.
Det här är ändå en ganska diffus bestämmelse som luckras upp av flera andra bestämmelser i lagen. I lagens andra kapitel, 10 paragrafen stadgas att den som äger ett dike eller ett bäcken ”inte får ändra bädden till skada för någon som är nedström utan dennes samtycke”. Men här sägs å andra sidan också att ”Inget samtycke behövs om ägaren till bädden eller bäckenet har ett bruksbehov som kräver att projektet genomförs”.
Nionde paragrafen i vattenlagens femte kapitel ger en markägare rätt att leda in vatten i ett dike på annans mark utan dennes godkännande om detta är ändamålsenligt för att torrlägga mark. Avledningen av vattnet får dock inte leda till skada. Samma paragraf ger också markägare en viss rätt att utföra dikningar på annans mark, även om denne inte ger sitt samtycke därtill. I sådana fall är det kommunens miljövårdsmyndighet som kan utfärda rätten till dikning.
Dikningen i det aktuella fallet i Tenala har inte kommit till Raseborgs miljöbyrås kännedom. Miljöinspektör Jouni Stordell berättar att miljö-byrån ibland ger utlåtanden om skogsdikningsplaner, som enligt lagen bör tillställas regionens NTM-central i förväg.
Stordell är mycket medveten om vilka hot nya skogsdiken kan utgöra om ökade mängder slam och försurande humus sköljs ut i skogssjöar.
När det gäller avverkning av skog är huvudregeln den att en förhandsanmälan bör göras till skogscentralen. Inga krav finns på att den som äger mark intill avverkningsområdet ska höras före ingreppet. Det har många stugägare med små tomter bittert fått erfara då skogen nära huset plötsligt är försvunnen och närmiljön i grunden är förändrad.
