Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Mot Finlands topp

Att vandra till Haldefjäll från Kilpisjärvi är populärt men inte så lite krävande. Det fick ett gäng nyländska killar erfara förra sommaren.

Tre killar i övre tonåren och en tjugoplussare stiger av bussen vid vandrarcentret vid Kilpisjärvi, nedanför Saanatunturis mäktiga klippstup. Bakom sig har de en natt på tåget från södra Finland till Rovaniemi och dryga sex timmar i buss hit upp till den lappska armens sista utpost i nordväst.
Killarna har tagit sig till Kilpisjärvi
med den bestämda målsättningen att härifrån vandra till Haldefjäll (fi. Halti), där Finlands högsta punkt, 1 324 meter över havet, är belägen. Framför sig har de en vandring i extremt stenig
terräng, stora höjdskillnader och en väderlek som kan sätta käppar i hjulet även för den mest erfarna fjällvandrare.
Felix har rört sig i fjällen en del tidigare, men Kasper, Peik och Oliver har bara en tidigare erfarenhet av fjällvandring. Ett år tidigare gjorde killarna ett tappert försök att nå Haldefjäll, men det var en vandring där det mesta gick fel redan från början. Bristfällig utrustning, ihållande regn och mindre lyckade vägval gjorde att gänget inte kom längre än till Kuonjarjoki ödestuga, knappt halvvägs på den omkring 53 kilometer långa vandringsrutten från Kilpisjärvi till Haldefjäll.

Nu är killarna bättre rustade och brinner av iver att komma iväg, trots att det duggregnar och vinden är kylig. Under den första kvällen vandrar de förbi Saana och vidare mot nordost till Saarijärvi, där den första ödestugan är belägen. Vandringsleden från Kilpisjärvi till Haldefjäll sammanfaller med Nordkalottrutten, som är utmärkt med pålar, vars toppar lyser av orange färg. 
Ödestugan vid Saarijärvi är en av de många stugor Forststyrelsen förvaltar och som är öppen för vandrare året om. Dock så att en del av stugan är låst och får utnyttjas bara av dem som reserverat plats i förväg och kvitterat ut nyckeln i vandringscentret vid Kilpisjärvi mot en avgift. 
Våra killar har tält med, men de skulle helst övernatta i ödestugans öppna avdelning i skydd för regnet och kylan. Men här trängs 21 vandrare på ett litet utrymme och det finns knappt rum på golvet för fler sovsäckar.
– Här märkte vi att många fjällvandrare nog är ganska egoistiska och tänker mest på sig själv, konstaterar Kasper efteråt.

Gänget överlever i alla fall natten och fortsätter sin vandring följande morgon. Men nu får Felix allvarliga problem med sin tunga ryggsäck. Då killarna ska gå igenom porten i renstängslet ett stycke från stugan är det stopp. Felix rygg värker mer för varje steg han tar och han meddelar att han inte kan fortsätta. Tablå!
Det finns inget annat alternativ för honom än att avbryta vandringen och vända tillbaka mot Kilpisjärvi. Han får sällskap av en annan vandrare. En del av sin utrustning flyttar han över till de övriga tre, som besluter att fortsätta vandringen mot Haldefjäll.
Efteråt får Felix av en läkare veta att han höll på att få en allvarlig ryggskada.
Orsaken var antagligen en ryggsäck som inte fördelade vikten rätt mellan axlar, rygg och midja.
Kasper, Peik och Oliver fortsätter vandringen som till en början blir mödosam. Regnet tilltar och på Kuonjarvarris sluttning sätts balanssinnet på prov – stigen går här tvärs över vidsträckta stenåkrar. Väl uppe på kalfjället på närmare 1 000 meters höjd är det lättare att gå och snart bär det nedåt mot den djupa dalgång där Kuonjarjoki forsar fram. Litet senare kommer killarna fram till Kuonjarjoki ödestuga.
På grund av regnet finner de för gott att stanna här över natten, trots att det igen blir trångt i stugan.



Nästa dag är vädret bättre och terrängen lättare att röra sig i. Pojkarna klarar
snabbt av de följande 10 kilometrarna
till Meekonjärvi ödestuga, som är vackert belägen ovanför sjön med samma namn. Stugan är inte stor, åtminstone inte i jämförelse med den nyare reserveringsstuga som ligger lite längre fram längs stigen. Kasper beskriver den avundsjukt som ”enorm”.
Meekonpahtas tvärbranta klippstup ser ut att hotfullt luta sig ut över dalen med stugorna. Söder om sjön ger det märkliga fjället Saivaara en speciell prägel åt landskapet. Det är en smal topp med brant stupande sidor och en slät platå överst – helt olik andra fjälltoppar i finska Lappland. På norra sidan av Meekonjärvi ligger Anjalonji, med en silhuett som inte så lite påminner om Saana. 
Meekonjärvi ligger på knappa 600 meters höjd över havet, vilket är tillräckligt lågt för att fjällbjörken ska trivas runt sjön. I övrigt saknas trädvegetation nästan helt längs leden till Haldefjäll. 



Killarna fortsätter ännu samma dag till följande stuga, som ligger vid den stora sjön Pitsusjärvi. Det blir en rejäl dagsetapp på cirka 20 kilometer, men nu börjar målet hägra. Följande dag fortsätter de vandringen först till Halti-stugan och sedan återstår ännu några kilometer upp till Haldefjälls topp. Här blir terrängen verkligt utmanande, Kasper beskriver den som ”en stenåker som sluttar uppåt”.
Men skam den som ger sig så här nära målet. På eftermiddagen den fjärde vandringsdagen står de på Finlands högsta topp, 1 324 meter över havet.
– Känslan var otrolig och går inte att beskriva med ord. En barndomsdröm gick i uppfyllelse, säger Kasper efteråt.
Killarna fascineras av utsikten, trots att höjdskillnaderna här inte är så stora eftersom de omgivande fjällen också är rätt höga. Och det är lite snopet att Haldefjälls högsta topp ligger en bit in på den norska delen av fjället. 
Solen skiner och torkar kläderna som blivit blöta av en regnskur på vägen upp. Nu går det lätt att ta sig ned för fjället för att sedan vila ut i Haltistugan över natten.
Vandringen tillbaka till Kilpisjärvi förlöper utan problem. När den medhavda maten minskar och ryggsäckarna blir lättare går också vandringen snabbare. På två dagar har killarna redan kommit fram till Saarijärvi och en tidig start följande morgon gör att de hinner med förmiddagsbussen söderut från Kilpisjärvi.



Vandringsrutten från Kilpisjärvi till Haldefjäll och tillbaka brukar räknas som en av de mest krävande i Finland. Terrängen är svårforcerad, vädret oberäkneligt och området är verklig ödemark där mobiltelefonerna saknar täckning. 
– Ett råd till ovana vandrare är att först öva sig på mindre krävande rutter längre söderut, säger Kasper bestämt. 
Sådana finns det gott om. Enklast hittar man dem på Fortstyrelsen webbplats Utinaturen.fi.



KASPER PORTIN berättade
MAGNUS ÖSTMAN skrev


 

Foto Magnus Östman


 

Vandringsleden Kilpisjärvi-Haldefjäll

- Kring 53 kilometer lång.
- Med cirka 10 kilometers mellanrum finns Fortstyrelsens övernattningsstugor med begränsat antal sovplatser, vedkamin och gasspis. 
- Bästa tiden att vandra längs leden är i månadsskiftet juli-augusti. Då är den värsta myggtiden förbi, vattennivån i bäckarna som lägst och snömängden som minst.
- Ett alternativ är att först ta sig med taxi från
Kilpisjärvi ända till Kåfjorddalen i Norge
och därifrån vandra till Haldefjäll och vidare
tillbaka till Kilpisjärvi. Sträckan blir något
kortare än Kilpisjärvi-Haldefjäll tur-retur.
- Rutten är en del av den så kallade
Nordkalottrutten, en 800 km lång
vandringsled mellan Kautokeino i
Nordnorge och Kvikkjokk i Sverige,
alternativt Sulitjelma i Norge. 


 

Några utrustningstips 

- Rekommenderad högsta vikt för packningen är 20 kilogram. En annan tumregel är att inte bära mer än en fjärdedel av sin egen vikt.
- Frystorkad mat, soppor i pulverform, torkad frukt är lätt att bära.
- ”Jägarsnus” – russin, nötter och chokladbitar – ger snabbt energi. 
- Bär ingen vätska, förutom bränsle till spritkök – dricksvatten finns i fjällbäckarna.
- Moderna vind- och vattentäta ytterkläder som samtidigt andas rekommenderas, alternativt bomullsplagg som torkar snabbt.
- Vandringsskor eller stadiga gummistövlar behövs, lätta gymnastikskor är mindre lämpliga.
- Sovsäcken bör hålla värmen även då temperaturen sjunker nära noll grader.
- Det lönar sig att testa hela utrustningen i fält, inklusive fullt packad ryggsäck – innan man beger sig på långtur i fjällen. Nya vandringsskor bör gås in ordentligt i förväg.

 

Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2017
Kommentarer (0)
Skriv siffran 3 med bokstäver:
 

Finlands Natur

är tidningen för dig som vill läsa om naturen och miljön i Finland på svenska. Papperstidningen utkommer fyra gånger per år. Här på vår webbsajt presenterar vi ett litet urval artiklar ur den tryckta tidningen, i kronologisk ordning. Ytterligare några artiklar kan läsas mot avgift på den finlandssvenska tidskriftsportalen Paperini.

Är du intresserad av något särskilt ämne? Då kan du söka efter artiklar i 22 kategorier. Vill du läsa ännu fler artiklar? 
Då är det dags att börja prenumerera på Finlands Natur!
Den tryckta tidningen tidningen innehåller förutom miljörelaterat material även rikligt med faktaspäckade naturreportage illustrerade med högklassiga naturfoton.

 

Elbilar: batterierna inga stora miljöbovar

En ny studie visar att elbilarnas koldioxidutsläpp är klart mindre än dieselbilarnas, även då energiåtgången vid batteritillverkningen beaktas.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2017

Bly fortfarande ett miljöhot

En färsk undersökning av svenska kungsörnar visar att bly från jaktammunition påverkar örnarnas beteende negativt. De nya rönen är högaktuella även i Svenskfinland. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Torskens återkomst dröjer

Saltpulserna 2014–2015 såg först ut att blåsa nytt liv i Östersjöns torskstammar, men syrebristen stör fortfarande fortplantningen och torskarna lider av brist på föda. Vi lär få vänta länge innan torskfångsterna i våra vatten når upp till rekordåren under 1980-talet. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Under Antarktis is

Antarktis är inte bara höga isberg, pingviner och sälar på iskanten. På havsbottnen under isen finns en enorm biologisk mångfald i form av marina djur anpassade till den iskalla miljön. Men även här börjar klimatförändringen göra sig påmind.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Djupt i Birkalands skogar

Riktig urskog är en bristvara i Svenskfinland, ja i hela södra Finland. Men i Seitseminen nationalpark, inte långt från södra Österbotten, kunde ett gäng naturfotografer uppleva den skogliga höstnaturen när den är som bäst.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Energisnålt med egen produktion

I Korpo har en ombyggd ladugård blivit ett energisnålt bostadshus där sol, vind och ved ger värme och el.Läs mera »
Pia Prost, Finlands Natur nr 3/2017

Skogsavfall ska göra kläderna vitare

Optiska vitmedel används i många produkter för att ge dem ett fräscht utseende, men de är inte biologiskt nedbrytbara och medför problem för både hälsa och miljö. Om forskare vid Åbo Akademi får som de vill, har vi snart ersatt de traditionella vitmedlen med miljövänliga sådana. Läs mera »
Nicklas Hägen, Finlands Natur nr 3/2017

Gråsparvarnas by

Välbevarad kulturhistoria, ett ålderdomligt landskap genomkorsat av gärdsgårdar och en sällan skådad mångfald av växter och insekter – det är Stensjö by i ett nötskal.Läs mera »
Hans Hästbacka, Finlands Natur nr 2/2017

Mot Finlands topp

Att vandra till Haldefjäll från Kilpisjärvi är populärt men inte så lite krävande. Det fick ett gäng nyländska killar erfara förra sommaren. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2017

Låt ängen ta över gräsmattan

Att hålla efter ogräs, att sprida mängder av gödsel och att klippa sin gräsmatta i tid och otid tar tid och kan bli svettigt och dyrt. Varför inte istället låta naturens mångfald ta över en del av gräsmattan? Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2017