Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Två röster i skärgårdsvåren

Då orrtupparna spelar på stränderna och tranorna blåser fanfarer i den stilla aprilkvällen är vårstämningen i skärgården som finast.

När jag i kvällningen går över till stugholmens västra sida, sjunger röd­hake och taltrast i granskogen. Rester av vintersnön ligger kvar i skuggiga dälder, och under större hackspettens vintersmedja i ett stormknäckt träd ligger en hel hög med upphuggna grankottar.
I Skärisundet väst på stugholmen har isen just gått. Den sista isen i skärgården för denna vår. På stranden står två grågåspar med sträckta halsar och nasala varningar i sina köttfärgade näbbar. Sedan lyfter de under upprört kackel och med fjädrande vinande vingslag. 
På det breda sundet ligger svanar, gäss, knipor, storskrakar och viggar utspridda. Och så förstås de obligatoriska måsarna och trutarna. Silvertärnorna har inte anlänt ännu, men de är på kommande i vägvinnande och senigt elegant flykt. Om en vecka, när maj tar över efter april, kommer tärnorna att dansa in i skärgården. En skön tid i vårens kalendarium.







Jag sätter mig på en sten ute på strandängen och lyssnar, speciellt efter två röster i skärgårdsvåren: tranan och orren. Tranorna kommer att ropa in kvällen om en stund, när solen gått ner och det sakta falnande ljuset fångar skärgårdslanden och blanka vatten i sitt mjuka, hemlighetsfulla famntag.
Långt uppe i norr, från en strandäng på den stora ön i väster, hörs den ena rösten: orrens bubblande spelläte som rullar ut över vattnet och sakta fortplantar sig söderut mot min sittplats. När jag spänner ut händerna bakom öronen och fångar upp orrspelet, ljuder det betydligt starkare. Ett levnadsglatt bubblande spel som jag kunnat lyssna till i flera årtionden i samma skärgård i Norrnäs, men tyvärr i en obevekligt dalande bana på 2000-talet.
Några hundra meter ut från min sittplats ligger en liten holme med enstaka alar, björkar och tallar en bit ovanför den nakna stranden. Där blåser kvällens andra orrtupp i gång på stranden, som svar till den ensamma artfränden en bit norröver. I kikaren ser jag, hur den mörkt blåglänsande orrtuppen rinner fram över stranden i cirklar och bågar. Ibland stannar han upp och spelar med full styrka nere vid strandlinjen. De uppsvällda ögonvalkarna lyser som röda signallampor mot den mörkblå fjäderdräkten. 
Han är härlig att lyssna till och representerar allt som den öppna, levande våren står för. Ett bubblande tornerspel som alla får lyssna till och leva med i. När jag blåser orrtuppens väsande blåsljud ut över vattnet, stannar orrtuppen upp och lyssnar. Äntligen en rival till, och närmare än den norrbelägna. Tuppen blåser ett par gånger till svar och rinner ivrigt bubblande fram längs strandlinjen.
Två spelande orrtuppar i skärgårdsvåren är allt som återstår av 1900-talets livfulla orrspel med många deltagande orrtuppar. Så länge isen låg kvar, spelade orrarna på isen. Inte alla men flertalet, medan några orrtuppar föredrog en större mosse inne på den stora ön, dit spelet flyttade nästan i sin helhet, när isen hade gått. 
Men det fanns alltid två-tre orrtuppar, som stannade kvar i sundet. Och sedan en knapp handfull tuppar som flyttade in på några kala bergsknallar i skogen för att fortsätta spelet där. Det fanns med andra ord gott om orrar i skärgården och ett ljudligt bubblande spel som hördes från flera håll och fyllde vårkvällarna och vårmorgnarna med en vibrerande energi.
På andra sidan det breda sundet klämmer tranparet vid den fiskförande bäcken i med högljudda fanfarer. Dags att ropa in vårkvällen så det genljuder mellan stränderna.
Lössläppta, barbariska revirrop som dränker alla andra fågelröster. Samtidigt väcker de ropande tranorna vid bäcken de andra tranparen inom hörhåll. Nåja, vakna är de under alla omständigheter och behöver inte väckas ur någon kvällssömn.
Svar på tal får tranparet vid bäcken från fyra olika håll. Det är fantastiskt att sitta och lyssna till fem vilt ropande tranpar i den mjukt ljusa vårkvällen. Från två tranpar till fem under 2000-talet i ett begränsat skärgårdsområde visar vilken utveckling som har skett i tranornas värld. Det både syns och hörs att tranan har ökat märkbart i antal. I dag beräknas den häckande stammen i landet bestå av 40 000 par plus ett okänt antal icke häckande ungfåglar. Det går med andra ord bra för tranan, precis som för andra storfåglar i skärgården. 
Medan orren för en ojämn kamp mot kyliga och regniga vårar, mot ett ökat predationstryck från räv, mård, lo och mårdhund, från duvhök, berguv och årlig jakt, har tranan färre fiender och är fredad året om i hela Europa. Den har utvidgat sin häckningsmiljö avsevärt och har fri tillgång till föda på höstens både otröskade och tröskade kornåkrar, och stärkande föda att hämta under våren på oplöjda stubbåkrar och potatisfält med spillpotatis.
När tranorna tystnar, går jag tillbaka till stugan för några timmars sömn. Rödhakens gnistrande toner silar ner genom barriga grankjolar under den korta vandringen tvärs över holmen. Från stugsundet hörs knipornas visslande vingljud. Det är vindstilla och frostnupet under stjärnklar himmel.





Innan solen går upp, sitter jag i fotogömslet på norra udden, där stugholmens eget tranpar brukar hålla till. Märkligt att tranorna häckar på ett så begränsat utrymme som stugholmens nordliga del på cirka femhundra meter gånger tvåhundra meter. Men strandlinjen är lång och stränderna betade av får, och så finns det en liten vattensamling inne på udden där boet och äggen får vara i fred.
Ett svagt skorrande läte till höger om gömslet gör mig klarvaken. Tranorna har sin vana trogen ljudlöst vandrat in på scenen och står nu i det grå morgonljuset och lyssnar. Sedan slappnar de av och börjar plocka i sig korn, som jag regelbundet strör ut på strandängen för att locka tranorna och andra vårfåglar till platsen. 
Det är spännande och gudanådigt att sitta så nära de stora och värdiga fåglarna, att se dem ostörda och kunna fotografera dem ljudlöst tack vare digikameran. När solen bryter fram över fastlandet österöver, ställer sig de båda tranorna mitt ute på strandängen, fäller ner vingarna en bit och lyfter näbbarna mot himlen. Så ropar de in morgonen, så det slår lock för mina öron. Och svar får tranparet på norra udden från de fyra andra tranparen. Vårstämningen är öronbedövande intensiv.

I soluppgången ropar tranorna in vårmorgonen på norra udden. Foto Hans Hästbacka


 

"Det är fantastiskt att sitta och lyssna till fem vilt ropande tranpar i den mjukt ljusa vårkvällen."

 

Hans Hästbacka, Finlands Natur nr 1/2018
Kommentarer (0)
Skriv siffran 2 med bokstäver:
 

Finlands Natur

är tidningen för dig som vill läsa om naturen och miljön i Finland på svenska. Papperstidningen utkommer fyra gånger per år. Här på vår webbsajt presenterar vi ett litet urval artiklar ur den tryckta tidningen, i kronologisk ordning. Ytterligare några artiklar kan läsas mot avgift på den finlandssvenska tidskriftsportalen Paperini.

Är du intresserad av något särskilt ämne? Då kan du söka efter artiklar i 22 kategorier. Vill du läsa ännu fler artiklar? 
Då är det dags att börja prenumerera på Finlands Natur!
Den tryckta tidningen tidningen innehåller förutom miljörelaterat material även rikligt med faktaspäckade naturreportage illustrerade med högklassiga naturfoton.

 

I baldersbråns rike

Utskären i juli bjuder på strålande blomsterprakt och talrika fågelungar som noga vaktas sina föräldrar.Läs mera »
Hans Hästbacka, Finlands Natur nr 2/2018

Närkontakt med vargfamiljen

Efter många och långa vandringar, tålmodigt väntande och smygande i kamouflagekläder fick naturfotografen Mats Bentmar vara med om oförglömliga möten med vargarna i Kölstareviret i mellersta Sverige på nära håll, ostörda. Följ med här på hans spännande vargmöten. Nu är denna vargfamilj utplånad i licensjakten – till sorg för fotografen och alla oss som gläds åt att uppleva vargarna levande.Läs mera »
Mats Bentmar, Finlands Natur nr 2/2018

Gipsen stoppar näringsläckaget

Genom att sprida ut gips på åkrarna kan man minska näringsläckaget med hälften. Också andra sätt att råda bot på läckaget undersöks.Läs mera »
Leena Rantajärvi, Finlands Natur nr 2/2018

Lövängar, sandrev och höga berg

Åbolands skärgård har inte utan orsak kallats för världens vackraste. Här finns oändliga möjligheter att paddlande eller seglande på egen hand utforska öar och stränder av alla slag. Naturtyperna varie­rar från kala kobbar och låga sandörar till höga berg, gamla skogar och artrika lövängar.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2018

Bort med vresrosen

Vresrosen blommor och nypon är vacka, men dess förmåga att snabbt sprida sig på stränderna och konkurrera ut ursprungliga strandväxter gör den problematisk.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2018

Med hav och havtornssaft i blodet

Som barn följde de sina familjer till sjöss och till skogs. Som vuxna har båda valt en livsstil mer rik på tid och upplevelser än pengar. Kusinerna Jonas Sjöblom och Alexandra Sjöblom tar vara på varje årstid.Läs mera »
Giséla Linde, Finlands Natur nr 1/2018

Järven – enstöring på vandring söderut

Vargen, björnen och lodjuret har vi småningom blivit bekanta med även i södra Finland, i takt med att bestånden vuxit. Nu finns tecken på att även järven – den minst kända av de fyra stora – sakta sprider sig söderut.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2018

En utsikt värd en klättring

Höga berg och djupa dalar – så kunde man beskriva Höga Kusten, som tillsammans med ”Låga Kusten” på finska sidan av Kvarken bildar ett av UNESCO:s världsarv. Ett gäng naturfotografer från Biofoto Finland upplevde världsarvet i kyligt vårväder i fjol.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2018

Två röster i skärgårdsvåren

Då orrtupparna spelar på stränderna och tranorna blåser fanfarer i den stilla aprilkvällen är vårstämningen i skärgården som finast.Läs mera »
Hans Hästbacka, Finlands Natur nr 1/2018

Järven – enstöring på vandring söderut

Vargen, björnen och lodjuret har vi småningom blivit bekanta med även i södra Finland, i takt med att bestånden vuxit. Nu finns tecken på att även järven – den minst kända av de fyra stora – sakta sprider sig söderut.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2018