Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Under Antarktis is

Antarktis är inte bara höga isberg, pingviner och sälar på iskanten. På havsbottnen under isen finns en enorm biologisk mångfald i form av marina djur anpassade till den iskalla miljön. Men även här börjar klimatförändringen göra sig påmind.

Inne i tältet ute på den oändliga isvidden finns ett mörkt hål i isen, som just här är tre meter tjock. Det har tagit expeditionsmedlemmarna nästan ett dygn att komma igenom isen med hjälp av motorsåg och hackor. Hundra kilo tunga isblock har lyfts upp ur hålet. 
Havsvattnets temperatur är knappt två grader – på minussidan. Den höga salthalten gör att vattnet inte fryser vid normala noll grader. Luftens temperatur ligger kring 16 minusgrader. Nu i november är det försommar här på den sydliga kontinenten, vilket betyder stabilare väder med mycket solsken – dygnet runt.
Att dyka ner i den iskalla mörka värld som möter en under havsisen vid Antarktis kräver mod och stor erfarenhet. Det har Alf Norkko, som är professor vid Tvärminne zoologiska station. I oktober–november ifjol deltog han tillsammans med sin fru Joanna Norkko, även hon marinbiolog, i en expedition till isarna på Rosshavet vid Antarktis. Det var inte parets första besök på den sydliga kontinenten, Alf hade varit där fyra och Joanna en gång tidigare. Redan år 2001 var Alf med och undersökte havsbottnen och dess djurvärld genom dykning på samma plats som 2017. 
Alf berättar att det krävs extremt mycket specialutrustning och olika säkerhetsarrangemang innan man kommer så långt att man kan sänka sig ned i det mörka hålet. 
– Kylan är det största problemet. Det finns alltid en risk att armar och fingrar stelnar eller att dykaggregatet slutar att fungera, berättar Alf.
Dykarna rör sig alltid i par och har varsin säkerhetslina med vilken de kan signalera till personalen uppe på isen och vid behov bli snabbt uppdragna. Uppe vid vakkanten är en reserv­dykare beredd att rycka ut om dykarna under isen får problem. 
– Har man otur kan en revirhävdande weddellsäl ockupera hålet i isen. Den flyttar inte på sig i första taget. Därför måste man alltid ha ett reserv­hål för uppstigningen.
Tack vare alla säkerhetsåtgärder råkade dykarna under Alfs och Joannas expedition inte ut för några värre tillbud. 
Under den tre meter tjocka isen finns bara 0,1 procent av solljuset kvar. 
– Först är det mörkt, men ögonen vänjer sig snabbt och man börjar se vad som finns omkring en. Tack vare att vattnet är kristallklart kan man se flera hundra meter omkring sig, säger Alf.



Alf och hans kolleger gjorde en spännande upptäckt redan under sin första dykning. Havsbottnen kryllade nu av liv i form av musslor, naken­snäckor, sjöstjärnor, sjöborrar och mängder av andra ryggradslösa marina djur. Vid dykningarna som de nyzeeländska kollegerna gjorde 2009 hade bottnen sett närmast livlös ut. Vad hade alltså hänt under de åtta år som förlöpt mellan dykningarna?
Alf Norkko förklarar:
– Vi har hittills uppfattat livsmiljöerna kring Antarktis som mycket stabila där inga stora ändringar sker från ett år till ett annat. Antarktis har varit som ett stort laboratorium där vi kunnat studera den marina biodiversiteten och hur den påverkas av isen under ostörda förhållanden. I Rosshavet har vi världens sydligaste marina ekosystem som är tillgängligt för forskarna. Det som hänt är att havsisen, som tidigare bröts upp kanske en gång per tio år, nu brutits upp tre–fyra år i rad. Då har solljuset kunnat tränga ned i vattenmiljön, vilket lett till kraftigare algblomningar än normalt. Då algerna dött har de sjunkit till bottnen och blivit föda för de bottenlevande djuren. Mer föda har lett till att djuren ökat i antal.
Det ligger nära till hands att uppfatta isens försvinnande som ett resultat av den globala klimatförändringen. Hittills har klimatförändringens effekter på Antarktis isar inte var entydiga, men nu finns tecken på att havsisens utbredning minskar och havsisarna urholkas underifrån närmast bottnen av varmare vatten. 
– Någon kan tycka att mera djur på havsbottnen inte borde vara problematiskt. Men man måste komma ihåg att detta område i Rosshavet är unikt genom att vattnet är naturligt mycket näringsfattigt. Nu finns risk att vissa nya arter, bland dem effektiva rovdjur, snabbt tar över bottendjurssamhället och att djurarter anpassade till näringsfattiga miljöer försvinner.

Det är alltså all orsak för forskarna att följa med vad som händer i Antarktis, trots att vistelsen där och transporterna dit är strapatsrika och mycket resurskrävande. Alf och Joanna Norkko flög med ett enormt militärt transportplan tillsammans med expeditionens övriga medlemmar från Christchurch i Nya Zeeland till McMurdo Sound, där planet kunde landa på havsisen. Nära ”flygfältet” ligger två forskningsstationer, den stora McMurdo Station och den betydligt mindre Scott Base. Baserna ägs av USA respektive Nya Zeeland. 
Från Scott Base bar det av över isen till undersökningsområdet i Rosshavet, en sträcka på 80 kilometer som tog åtta timmar att avverka med bandvagn. På isen byggde sedan expeditionsmedlemmarna, totalt nio personer, upp ett tältläger av den medhavda utrustningen.
– Vi uppskattade att vi hade med oss utrustning som vägde 33 ton, berättar Alf.
Här ingick allt från mat och köksutrustning till ett fältlaboratorium och den mycket omfattande dykarutrustningen.



Trots att Alf och Joanna har ett antal besök på Antarktis bakom sig vill de dit igen. De är fascinerade av kontinentens storlek och totala ödslighet. 
– När snöstormarna rasar kan man inget annat än ligga lågt i sitt tält och vänta på bättre väder, en väntan som kan ta flera dagar. Då känner man hur liten mänskan är inför naturens makter, säger Alf.
Han hoppas att vi bättre skulle förstå hur oerhört rikt, men också sårbart, livet i havet är vid Antarktis. Bestånden av krill och antarktisk torsk är hårt beskattade av fiskefartyg från olika länder. 
– I de känsliga arktiska vattnen, där många djur är extremt långlivade och förökar sig långsamt, är ett ekologiskt hållbart fiske mer eller mindre omöjligt.

 

Dykning i kristallklart vatten under Antarktis is. På bottnen finns upplysta kamrar där sedimentets syreförbrukning mäts. Foto: Science under the ice

 

 

”Har man otur kan en revirhävdande weddellsäl ockupera hålet i isen. Den flyttar inte på sig i första taget.”



 

Science Under the Ice

- Forskningsprojekt som är ett samarbete mellan det nyzeeländska havsforskningsinstitutet NIWA, universitet i Auckland och Helsingfors universitet 
- Inom projektet gjordes i oktober–november 2017 en expedition till Rosshavet vid den del av Antarktis som Nya Zeeland gör anspråk på
- Undersökningarna på havsbottnen 2017 visade att klorofyllhalten (ett mått på mängden alger) var 10 gånger större och syreförbrukningen (ett mått på mängden organiskt material) 3 gånger större än 2009. 
- Detta ses som ett resultat av ökad primärproduktion hos havets alger till följd av att isen under de senaste åren brutits upp och solljus trängt ned i vattnet mer än tidigare.
- Som ett resultat av den ökade tillgången på föda hade antalet djur på havsbottnen ökat dramatiskt sedan 2009
- Expeditionen hösten 2017 fick stor medial uppmärksamhet genom att Pata Degerman tillsammans med andra expeditionsmedlemmar fotograferade och videofilmade alla arbetsskeden och förmedlade dem till sociala medier i realtid.

 

Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017
Kommentarer (0)
Skriv siffran 6 med bokstäver:
 

Finlands Natur

är tidningen för dig som vill läsa om naturen och miljön i Finland på svenska. Papperstidningen utkommer fyra gånger per år. Här på vår webbsajt presenterar vi ett litet urval artiklar ur den tryckta tidningen, i kronologisk ordning. Ytterligare några artiklar kan läsas mot avgift på den finlandssvenska tidskriftsportalen Paperini.

Är du intresserad av något särskilt ämne? Då kan du söka efter artiklar i 22 kategorier. Vill du läsa ännu fler artiklar? 
Då är det dags att börja prenumerera på Finlands Natur!
Den tryckta tidningen tidningen innehåller förutom miljörelaterat material även rikligt med faktaspäckade naturreportage illustrerade med högklassiga naturfoton.

 

Elbilar: batterierna inga stora miljöbovar

En ny studie visar att elbilarnas koldioxidutsläpp är klart mindre än dieselbilarnas, även då energiåtgången vid batteritillverkningen beaktas.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2017

Bly fortfarande ett miljöhot

En färsk undersökning av svenska kungsörnar visar att bly från jaktammunition påverkar örnarnas beteende negativt. De nya rönen är högaktuella även i Svenskfinland. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Torskens återkomst dröjer

Saltpulserna 2014–2015 såg först ut att blåsa nytt liv i Östersjöns torskstammar, men syrebristen stör fortfarande fortplantningen och torskarna lider av brist på föda. Vi lär få vänta länge innan torskfångsterna i våra vatten når upp till rekordåren under 1980-talet. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Under Antarktis is

Antarktis är inte bara höga isberg, pingviner och sälar på iskanten. På havsbottnen under isen finns en enorm biologisk mångfald i form av marina djur anpassade till den iskalla miljön. Men även här börjar klimatförändringen göra sig påmind.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Djupt i Birkalands skogar

Riktig urskog är en bristvara i Svenskfinland, ja i hela södra Finland. Men i Seitseminen nationalpark, inte långt från södra Österbotten, kunde ett gäng naturfotografer uppleva den skogliga höstnaturen när den är som bäst.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Energisnålt med egen produktion

I Korpo har en ombyggd ladugård blivit ett energisnålt bostadshus där sol, vind och ved ger värme och el.Läs mera »
Pia Prost, Finlands Natur nr 3/2017

Skogsavfall ska göra kläderna vitare

Optiska vitmedel används i många produkter för att ge dem ett fräscht utseende, men de är inte biologiskt nedbrytbara och medför problem för både hälsa och miljö. Om forskare vid Åbo Akademi får som de vill, har vi snart ersatt de traditionella vitmedlen med miljövänliga sådana. Läs mera »
Nicklas Hägen, Finlands Natur nr 3/2017

Gråsparvarnas by

Välbevarad kulturhistoria, ett ålderdomligt landskap genomkorsat av gärdsgårdar och en sällan skådad mångfald av växter och insekter – det är Stensjö by i ett nötskal.Läs mera »
Hans Hästbacka, Finlands Natur nr 2/2017

Mot Finlands topp

Att vandra till Haldefjäll från Kilpisjärvi är populärt men inte så lite krävande. Det fick ett gäng nyländska killar erfara förra sommaren. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2017

Låt ängen ta över gräsmattan

Att hålla efter ogräs, att sprida mängder av gödsel och att klippa sin gräsmatta i tid och otid tar tid och kan bli svettigt och dyrt. Varför inte istället låta naturens mångfald ta över en del av gräsmattan? Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2017