Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Höst i norra Karelen

Ruunaa rekreationsområde öster om Lieksa lämpar sig utmärkt för en höstlig veckoslutsvandring som även tonåringar uppskattar – trots nattkyla och snöslask.

Jag hade lovat barnen att vi under höstlovet skulle göra en tvådagars lättare vandring i Ruunaa strövområde drygt 20 kilometer öster om Lieksa i norra Karelen. Efter att jag sett över vår utrustning och följt med väderrapporten beslöt jag att förlägga vandringen till början av oktober.
Som barn vandrade jag mycket i Ruunaa. Då var området ännu inte speciellt populärt och det lockade inte heller sportfiskare i högre grad. Van­dringslederna, vindskydden och vägarna förbättrades på 1990-talet och fler mänskor började söka sig till området. Under de senaste 20 åren har jag oftast paddlat då jag besökte Ruunaa. Nu var det alltså hög tid att gå den 31 kilometer långa Forsrundan (Koskikierros) på nytt och återse de bekanta landskapen.
 

På fredagen snöade och blåste det hårt i Lieksa och jag var rädd att alla granna löv skulle ha blåst ned från träden. Den här rädslan visade sig vara obefogad. Fastän det fallit ställvis upp till 10 centimeter blöt snö, hade inte vinden varit så kraftig som utlovats och löven fanns kvar på träden. På lördagen fanns det ännu rätt mycket snö kvar på vägarna och i skogen. Det visade sig vara ett klokt beslut att byta till vinterdäck ännu sent på fredag kväll.
Vi lämnade bilen nära Ruunaa vandrings­centr­um på Neitikoski parkeringsplats och började gå Forsrundan medsols. Stigen går här i lätt terräng i gammal granskog, öppna tallmoar och kärr. På de blötaste ställena finns spångar att gå på.


Men älvfåran var verkligt torr. På våren rinner här säkert fyra gånger mer vatten än det vi nu såg. Då är bruset från forsarna mäktigt. Nu skulle även oerfarna paddlare utan problem klara av att ta sig utför forsarna.
Efter en matpaus tog vi oss över älven på en hängbro. Vi var nu vid ruttens nordligaste punkt. Så här långt hade vi gått uppströms längs stranden, nu svängde vi nedströms. 


Då jag stod på stranden reflekterade jag över att det nog är trevligt att röra sig på land med ryggsäck, men att lusten finns kvar att färdas med kanot på det strömmande vattnet. Det skulle ha varit skönt att låta strömmen föra en framåt och samtidigt beundra björkarna som lyste i gult längs stränderna. En paddlare är alltid en paddlare. 
Jag förstår inte varför vandringsleden i 2,5 kilometer går längs en grusväg inne i strövområdet. Det här är hela ruttens minst intressanta del. Ändå var det här vi såg de enda skogshönsen under hela veckoslutet. 
Efter att vandringsleden avviker från vägen bär det uppåt mot Huuhkajanvaara. Uppe på bergets topp finns ett utsiktstorn, där man ser ut över det storslagna landskapet i riktning mot Neitijärvi. På sjöns östra sida finns höga skogbevuxna berg. Här är också Ruunaa naturskyddsområde beläget.

För övernattningen hade jag två alternativ. Om vinden var nordlig skulle vi gå till Onkilampi vindskydd som ligger bakom en skyddande kulle vid en skogstjärn. Om vinden var västlig eller sydlig skulle vi bli på udden Saunaniemi på Neitijärvis södra strand. En varm västanvind fick oss slutligen att välja Saunaniemi som övernattningsplats. Jag hoppades kunna fotografera norrsken över den mörka sjön, eller åtminstone få bilder av stjärnhimlen. Utsikterna för norrsken var störst först på söndag kväll, men jag hoppades att få se något redan på lördagen.
Skymningen kom med en vacker solnedgång. I väntan på mörkret grillade vi korv och stekte plättar på gasköket. Solnedgången måste vi givetvis fotografera från Saunaniemis strand.

Under natten smattrade regndroppar mot tält­duken, men morgonen grydde helt molnfri och kall. Kvällens varma västanvind hade förbytts i iskall nordan. Nu kändes det inte som en överdrift att ta på sig dunrocken. Då vi skulle vandra vidare var det motbjudande att ta den av sig och byta till en tunn skaljacka, trots att jag visste att jag får upp värmen så fort jag rör på mig. Efter morgonmålet packade vi våra ryggsäckar och begav oss i rask takt mot Siikakoski.
Vandringsleden går här först över den halv kilometer breda myren Onkisuo. Sedan står Onkilampi tallskog i turen och efter det Kuikkasuo, som är en knapp kilometer bred myr, innan man kommer till Kattilakoskenkangas. Förutom gula björkar kunde vi också njuta av att kölden hade fått myrarna att glöda i rött.
Forsrundan svänger tillbaka till älvstranden nedanför Murrookoski. I Murroojoki, som är en bäck som rinner ut i Likesanjoki, kan strömmen vara kraftig vid högt vattenstånd. Nu vid lågvatten kunde man ha lät ha hoppat över den på stenar, utan ryggsäck på ryggen. 
Redan då vi åt morgonmål mulnade det igen och snart började snö falla lätt. Ibland sprack ändå molntäcket upp och då gnistrade snöflingorna i solskenet. 
Vid vandringsledens sydligaste punkt finns en hängbro över Siikakoski. Det finns sålunda bara två broar på vilka man kan ta sig över älven inom utfärdsområdet. Med båt går det att ta sig över i sundet mellan Vastuuniemi och Kattilankoskenkangas och mellan Naukuniemi och Kattilaniemi i Airovirta.
 

Under den första dagen vandrade vi bara 11 kilometer. Det innebar att vi fick gå kring 20 kilometer den andra dagen. Förutom två små blåsor förorsakade av gummistövlar fick ingen av oss problem med fötterna. Små skavsår blev genast omplåstrade. Efter den rätt långa vandringen under den andra dagen var fötterna trötta, men sådant hör till då man vandrar längre sträckor.
Ryggsäckarnas vikt var relativt liten i förhållande till bärarnas vikt. En tumregel är att ryggsäcken inte ska få väga mer än en fjärdedel av bärarens vikt. Den här gången vägde ingen ryggsäck mer än en femtedel av vad bäraren vägde. De lätta ryggsäckarna och lättvandrade stigarna gjorde att vi gick hela sträckan med en medelfart på fyra kilometer i timmen. Emellanåt lämnade jag mig efter de andra för att fotografera. Mina döttrar som gick i täten saktade inte in och jag fick stundvis anstränga mig ordentligt för att hinna ikapp dem igen.
Då vi var på väg hem började jag få meddelande från kompisar om att fina norrsken var att vänta på kvällen. Vi stannade en stund för att beundra norrskenet från vägkanten men fortsatte sedan hemåt där en varm bastu väntade. På kvällen skulle det ha funnits en chans att fotografera norrsken hemma från trappan, men en mjuk säng och god sömn vann den här gången. Månne inte det blir av att fotografera norrsken senare under vintern.
Vandringen var lyckad både vad gäller vädret och de vackra landskapen. Höstglöden var som finast och vinden och regnet besvärade oss inte. Åtminstone jag njöt av varje stund. Det här blev en av årets finaste utfärder. 

På Forststyrelsens webbsajt utinaturen.fi finns utförlig information och kartor över Ruunaa ströv­- och naturskyddsområden.

Översättning Magnus Östman
Artikeln har tidigare publicerats på finska på retkipaikka.fi

Asko Ristolainen, Finlands Natur nr 3/2019
Kommentarer (0)
Skriv siffran 1 med bokstäver:
 

Finlands Natur

är tidningen för dig som vill läsa om naturen och miljön i Finland på svenska. Papperstidningen utkommer fyra gånger per år. Här på vår webbsajt presenterar vi ett litet urval artiklar ur den tryckta tidningen, i kronologisk ordning. Ytterligare några artiklar kan läsas mot avgift på den finlandssvenska tidskriftsportalen Paperini.

Är du intresserad av något särskilt ämne? Då kan du söka efter artiklar i 22 kategorier. Vill du läsa ännu fler artiklar? 
Då är det dags att börja prenumerera på Finlands Natur!
Den tryckta tidningen tidningen innehåller förutom miljörelaterat material även rikligt med faktaspäckade naturreportage illustrerade med högklassiga naturfoton.

 

Lappa tält och sovsäck

Markus Weckman, vildmarksguide och försäljare av utelivsutrustning, ger tips om hur man enkelt kan laga sin utrustning om skador uppstår. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2020

Automatik sparar energi i fastigheter

Nu görs allt större ansträngningar för att minska stora byggnaders energikonsumtion. Med modern digitalteknik går det att minska husbolagens energiåtgången betydligt, utan att det krävs aktiva insatser av invånarna. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2020

Vi är alla beroende av biodiversiteten

Varför är det viktigt att be­vara den naturliga mångfalden? Spelar det någon roll om en mask eller en mygga försvinner? Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2020

Konsumenten villig – men samhället måste skapa förutsättningar för cirkulär ekonomi

Finlands utveckling mot en cirkulär ekonomi har börjat. Vetenskaplig forskning, innovationer och samarbete står i fokus, och med konsu­menternas hjälp kan den nödvändiga systemförändringen genomföras.Läs mera »
Lina Laurent, Finlands Natur nr 2/2020

Över öde vatten

Kasariselkä ligger spegelblank så långt ögat når. Fjärden är så vidsträckt att det är med nöd och näppe man ser en skogsrand resa sig över horisonten längst borta i söder. Kasariselkä är en av de stora fjärdarna i Enare träsk, Finlands tredje största sjö.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2020

Mat ur naturen: kirskål och duntrav

De späda skotten av kirskål är användbara i matlagningen på en mängd olika sätt. Duntravens unga skott kan med fördel ersätta sparris eller bondböna.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2020

Biodiversitetens diversa betydelse

Vid sidan av klimatförändringen är förlusten av biologisk mångfald ett av de allra största hoten mot naturen globalt. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 1/2020

Vegetarisk mat: Smak och placering viktigast

Genom att ändra våra kostvanor kan vi minska på utsläppen. Enligt en undersökning kan vägen till klimatsmarta mattjänster gå via stora satsningar på tillgänglighet och att storköken lär sig laga smaklig vegetarisk mat.Läs mera »
Marcus Floman, Finlands Natur nr 1/2020

Terrängcykling i folkpark

Saari folkpark i Tammela, sydvästra Tavastland, och omgivande skogar lämpar sig utmärkt för en veckoslutstur med cykel. I maj bjuder folkparken på hav av blommande vitsippor, koltrastsång och skuttande hjortar. Är man rätt utrustad störs man inte av lite regn.Läs mera »
Jaska Halttunen. Finlands Natur nr 1/2020

Internet belastar miljön

Streaming av videor, allt från YouTube till långfilmer, har fått internets koldioxidutsläpp att växa explosionsartat. Streamingen för­brukar allt mer energi, en ökning som inte syns på din elräkning men som bidrar till att den globala elkonsumtionen ökar.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2019