Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Över vita vidder

I östra Lappland bjuder UKK-nationalparken med sina mjukt böljande fjällandskap på fantastiska naturupplevelser även vintertid. Men den som ger sig ut i den här ödemarken ska helst vara både vältränad och försedd med rätt utrustning.

Det går att ta sig till UKK-nationalparken utan bil, men det gäller att vara ute i god tid. Sovplatserna på nattågen till norra Finland blir fullbokade flera månader på förhand. Från Rovaniemi tog vi bussen till Kiilopää. I fjällcentret som drivs av Suomen Latu kan man äta en stadig lunch före avfärd, men för att spara tid för den långa första etappen åt vi medhavd matsäck i bussen. Vi gick på toa, kopplade på flygläget i mobiltelefonerna, spände fast pulkornas midjebälten och så stakade vi ut i nationalparken.
Efter några kilometer mötte vi två män som hade rört sig i det område som vi hade sikte på. Varje sådant möte kan ge väsentlig information om snöförhållanden och bra
rutter. Männen kunde bekräfta det vi läst på nätet, nämligen att ödestugan vid Rautulampi hade brunnit ner på hösten, men att där nu fanns ett tält med kamin.
Särskilt vintertid lönar det sig att hålla sig till ådalar, både för att underlätta orienteringen och för att minimera stigningarna. Vid Rautuoja hälsade en strömstare oss välkomna till ödemarken, ackompanjerad av några ståtliga furor med sköldbark.

Vår marschfart var 2–3 kilometer i timmen och det började skymma när vi kom fram till det första etappmålet Lankojärvi. I stugan övernattade också en holländare som rörde sig med snöskor. Han konstaterade att förhållandena var lite väl tuffa för den utrustningen. Snödjupet var rejält över en meter och det var ännu inte någon skare att tala om.
Snöfallet under natten hade begravt skidspåren, men nu gnistrade solen i drivorna när vi skidade söderut och motstöms längs Suomujoki, ett vattendrag som mynnar ut i Ishavet. På den istäckta ån kunde vi skida flera kilometer. Vi fotograferade ripornas start- och landningsbanor i snön men fick inte synkontakt med fåglarna.


Vi gjorde ett felaktigt ruttval, men utan denna miss hade vi inte stött på färska utterspår. Emellanåt hade djuret gjort tunnlar i snön för att sedan igen fortsätta lämna efter sig de kännspaka hoppspåren på snön.
Till slut hittade vi Palovanganjoki, välkamouflerad av vitt fluff. Genom att hålla utkik efter fuktälskande björkar i den annars talldominerade skogen hittade vi bäcken och började följa den österut. Två ropande kungsörnar utnyttjade termiken ovanför Tammakkopääs sluttning.
Det blev så varmt att snön började klibba under skidorna. Ett lager anti-icing löste det problemet, men det började bli tungt att ta sig fram genom drivorna.
Nu var det dags att göra ett ruttval. Skulle vi följa bäck­ravinen som slingrade sig mellan bergen eller följa ett gammalt och rakt skidspår? Vi antog att spåret hade gjorts av de två männen vi mötte den första dagen och vi visste att de hade kommit från Luiro, dit vi var på väg. Spåret hade delvis snöat och blåst igen, men det kändes ändå som ett bättre alternativ än att plumsa i helt orörd snö.



Vi fäste stighudarna på skidorna och började streta uppför sluttningen. Spåret var till nytta, men uppförsbackarna var oändligt långa och vikten av skinnen började kännas i knäna. Tiden vi förlorande på grund av förmiddagens orienteringsmiss stod oss nu dyrt. Vid vattendelaren mellan Ishavet och Östersjön insåg vi att vi inte skulle hinna till Luiro före solnedgången och värkmedicinen stillade inte träningsvärken i mitt knä. Återstod bara att hitta en tältplats vid Livikonlammet.
Det var lönlöst att försöka gräva sig ner till marken, så vi stampade ytan med skidorna så gott det gick. Vi packade upp tältet bara för att inse att innertältet inte var fastsatt! Efter några kraftord reste vi yttertältet och fäste det i snön med stavar och snökilar. Jag kröp in och började med frusna fingrar haka fast innertältet. Halvvägs insåg jag att innertältet inte var symmetriskt och jag hade förstås börjat fel! Bara att samla krafter med ännu värre svordomar och haka loss jävelskapet och sedan börja om från början.
Först när tältet var rest hade vi vett att byta till torra kläder. Lyckligtvis hade vi kvar lite varmt vatten i termosen och kunde dricka stärkande varm saft och lugna nerverna. Sedan började det mödosamma arbetet med att smälta snö. På vintervandring råder ingen brist på sötvatten, men med bara ett spritkök till förfogande går det åt mycket tid (och bränsle!). Tältets absid skyddade för vinden och sent om sider kunde vi njuta av både middag och kvällste. Termosarna fylldes med hett vatten för morgonmålet.
Lyckligtvis var vi utrustade med bra vintersovsäckar, så vi behövde inte frysa i den klara vinternatten. En extra värmefilt under tältet var också till nytta. Under en vaken stund hörde jag ripor kackla bredvid tältet.
 

På morgonen fyllde vi termosarna och gjorde vägkost som vanligt, trots att avståndet till stugan vid sjön Luiro bara var några kilometer. Man vet ju aldrig vad som händer.
Halvvägs mötte vi en ensam fransyska, som knegade fram i motvind med en jättelik ryggsäck. Hon var tacksam för våra spår och tips om rutten till Kiilopää. En stund senare stötte vi på ett polskt medelålders par som var lyriska över sin första visit i finska Lappland. Mannen fiskade genast fram en plunta från bröstfickan och bjöd mig på en klunk Metaxa. Den hjärtliga gesten var oemotståndlig, trots den pågående coronaepidemin.
I vår färdplan för sex vandringsdygn ingick två nätter i Luiro. Den ursprungliga visionen var att bestiga Sokosti
utan packning, men vi använde dagen till att vila ut och torka utrustningen. Lavskrikorna ville gärna bli fotograferade tills de insåg att det inte vankades någon belöning i form av en bit grillkorv.
Stugan i Luiro har fått smeknamnet ”Hilton” eftersom den rymmer 16+16 personer (den öppna ödestugan +
reservationsstugan). Därtill finns en mindre ödestuga för sex personer. Vi värmde bastun och kånkade 100 liter badvatten från sjön till våra grannars stora belåtenhet.
Helt i enlighet med förhandsinfo fanns det snöskoterspår från Luiro västerut. ”Motorvägsrutten” mellan Kiilopää och Luiro är populär och vi kunde titta mera på lappmesarna och mindre på kartan under den korta etappen till Tuiskukuru, dit vi anlände redan mitt på dagen. Vi kände att det ännu fanns lite skidning kvar i benen, så efter ett mellanmål lämnade vi pulkorna vid stugan för att med lätt packning upptäcka den djupa flodfåran Tuiskukuru, som är flera kilometer lång. En kungsörn hälsade oss välkommen.
 

Solen gick ner från en klar himmel och snabbt sjönk också spritpelaren i termometern. ”Aftonstjärnan” Venus lockade snart fram stjärnbild efter stjärnbild och hoppet om norrsken väcktes. Vi kämpade mot sömnen och vid niotiden började ljusshowen, först lite försiktigt, men snart kunde vi beundra stora böljande sjok. När tårna var helt stelfrusna och nackarna värkte gick vi till kojs i den varma stugan helt oberörda av att utomhustemperaturen sjönk till -27 grader under natten.
Under nästa etapp till Suomunruoktu passade vi på att testa olika strategier: Den ena skidade med stighudar och den andra utan. Resultatet var väntat: I uppförsbackarna brände det rejält i armarna hos mig som skidade utan stighudar, men i nerförsbackarna kunde jag njuta mer av fartens tjusning. På flacka partier var det jämt skägg.
Suomunruoktu ligger på en dags avstånd från Kiilopää. Stugan och tältplatsen är mycket populära året om. Vi träffade en tidigare arbetskollega som bjöd på en viktig lärdom: Man kan aldrig vara för försiktig när man handskas med kokande vatten. Hon hade bränt sin hand rejält. Använd alltid en vattenpanna med pip när du fyller en termosflaska med hett vatten!
Under den sista etappen klättrade vi upp över trädgränsen. Det är just mångfalden av landskap som gör UKK-nationalparken så unik och enastående. På en och samma dag kan du ta dig från frodig gammelskog till karg fjäll­miljö. Med lite tur – som vi hade denna gång på Niilanpää – kan du uppe på fjället möta en lämmel som kilar i väg för att hinna fram till nästa fjällbjörk innan fjällvråken får syn på den.
Den sista dagen skidade vi 15 kilometer i skön medvind och kom fram till Kiilopää nästan två timmar innan bussen till Rovaniemi gick, trots att vi stannade för att bland annat fotografera de ikoniska topparna Nattaset i Sompio naturpark. 

Bernt Nordman, Finlands Natur nr 4/2020
Kommentarer (0)
Skriv siffran 3 med bokstäver:
 

Finlands Natur

är tidningen för dig som vill läsa om naturen och miljön i Finland på svenska. Papperstidningen utkommer fyra gånger per år. Här på vår webbsajt presenterar vi ett litet urval artiklar ur den tryckta tidningen, i kronologisk ordning. Ytterligare några artiklar kan läsas mot avgift på den finlandssvenska tidskriftsportalen Paperini.

Är du intresserad av något särskilt ämne? Då kan du söka efter artiklar i 22 kategorier. Vill du läsa ännu fler artiklar? 
Då är det dags att börja prenumerera på Finlands Natur!
Den tryckta tidningen tidningen innehåller förutom miljörelaterat material även rikligt med faktaspäckade naturreportage illustrerade med högklassiga naturfoton.

 

Över vita vidder

I östra Lappland bjuder UKK-nationalparken med sina mjukt böljande fjällandskap på fantastiska naturupplevelser även vintertid. Men den som ger sig ut i den här ödemarken ska helst vara både vältränad och försedd med rätt utrustning. Läs mera »
Bernt Nordman, Finlands Natur nr 4/2020

Ny ordförande

Henna Björkqvist tog över ordförandeklubban av Andrea Weckman vid Natur och Miljös förbundskongress i september. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2020

Mindre klimatvänliga än vi tror

Intresse och framtidstro är de känslor som finlandssvenskarna främst känner i fråga om klimatkrisen, visar forskning. Å andra sidan tror vi också att vi är klart mer klimatvänliga än vi egentligen är. Läs mera »
Janne Wass, Finlands Natur nr 4/2020

Batterier blir gödsel

Uttjänta batterier kunde återvinnas effektivare om vi såg till att batterierna oftare hittade sin väg till rätt in­samlingskärl. Det senaste är att batteriavfallet i slut­ändan blir gödsel, som är godkänd även i ekologisk odling.Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 4/2020

Bevara fladorna bättre

De är många och små och extremt viktiga för fisk, smådjur och vattenväxter. Men de allra flesta flador är påverkade av mänskan i mer eller mindre hög grad. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2020

Rucka dina rutiner lättare än du tror

En klimatsmart livsstil behöver inte betyda enorma uppoffringar, visar resultaten från ett nytt forskningsprojekt. Läs mera »
Janne Wass

I höstliga Åboskogar

I Åbos nordligaste utkanter finns ett område med stora sammanhängande skogar, myrar och sjöar. Följ med på en givande höstvandring till Kuhankuono.Läs mera »
Text & foto Caj Koskinen, Finlands Natur nr 3/2020

Miljövänliga utekläder på kommande

Slitstarka, vattentäta kläder för vistelse i naturen i ur och skur har inte tidigare alltid förknippats med miljövänlighet. Även om skadliga organiska fluorföreningar fortfarande allmänt används går utvecklingen mot det bättre. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2020

Slipa istället för att skaffa nytt

Man kan förlänga knivars livslängd med tiotals år om man slipar dem regelbundet istället för att köpa nya genast då det blivit ovassa. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2020

Lappa tält och sovsäck

Markus Weckman, vildmarksguide och försäljare av utelivsutrustning, ger tips om hur man enkelt kan laga sin utrustning om skador uppstår. Läs mera »
Magnus Östman, Finlands Natur nr 2/2020