Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Här går pungdjuren säkra

Att flytta friska djurpopulationer ut till fredade, isolerade öar är en lösning Australien gått in för när den ursprungliga faunan trängs tillbaka av introducerade rovdjur och sjukdomar.

Den lilla färjan som trafikerar mellan ön och kusten lägger till i en skyddad vik på öns södra sida, där den lämpar av ett tjugotal turister per dag under sommarsäsongen. Här ligger resterna av staden Darlington, som med undantag för ett par skogvaktare numera är så gott som övergiven.
Ändå dröjer det inte länge innan några av öns permanenta invånare visar sig på ängarna mellan stadens gamla byggnader. En grå jättekänguru (Macropus giganticus) når upp till en höjd på nästan två meter där den reser sig på bakbenen, spanar mot hamnen och tuggar. Jättekängurun, vanlig på det australiska fastlandet men fåtalig på Tasmanien, hör till arterna som funnit en fristad på Maria Island.
Det samma gäller den högljutt trumpetande och aningen baktunga hönsgåsen (Cereopsis novaehollandiae), som introducerades på Maria Island i slutet av 1960-talet efter att praktiskt taget ha utplånats från resten av Tasmanien efter européernas ankomst. Gässen är omöjliga att missa där de under stort tumult plöjer fram som en skvadron levande gräsklippare över de gamla fårbetena intill hamnen. På den helt fredade ön har stammen formligen exploderat.

Darlingtons gamla byggnader och ruiner vittnar om att Maria Island kunde ha sett helt annorlunda ut i dag. Om man nu för tiden skeppar hotade djurarter till ön bar fartygen som anlöpte Maria Island för knappa 200 år sedan på en annan last – nämligen straffångar. I två perioder under 1800-talets första hälft tjänade ön som brittisk fångkoloni. I dag kan turister övernatta i det gamla, restaurerade fängelset för en billig penning. Cellerna är försedda med öppna eldstäder, men saknar i likhet med resten av ön el och rinnande vatten.
På 1880-talet förde slumpen den driftiga italienaren Diego Bernacchi till Maria Island. Han fick för sig att göra om ön till ett centrum för handel och turism genom att satsa på vinodling, silkesproduktion och betongfabriker. Utled på brittiskt te­sörplande lät han rentav öppna ett italienskt kafépalats, vars byggnad fortfarande står kvar som en kontrast till den omgivande vildmarken. Staden Darlington döpte han oblygt om till San Diego. Skolor, biografer och hotell växte fram tack vare Bernacchis investeringsiver, men så kom den stora depressionen 1929 och sopade bort den ekonomiska grunden för det spirande samhället. Jordbruk och fårbete tog över, ända tills staten köpte ut de kvarvarande bönderna på 1960-talet och fredade hela ön som nationalpark 1972.
Då inleddes också ett omfattande naturskyddsprojekt som går ut på att flytta hotade fågel- och däggdjurs­arter till ön, där många av arterna redan fanns representerade i mindre populationer i behov av genetiska vitamininjektioner. Tanken är att skapa ett slags försäkringspopulationer i fall introducerade europeiska arter tar över på fastlandet.
På Tasmanien är det här ett mindre problem än på fasta Australien, där först dingon och därefter rävar, förvildade katter, hundar och grisar gjort stor skada bland den ursprungliga pungdjursfaunan. Tasmanien separerades däremot från det australiska fastlandet för ungefär 10 000 år sedan när vattennivån steg, och trots att den holländske sjöfararen Abel Tasman upptäckte den skogbeklädda, oländiga ön redan 1642 har stora delar förblivit glest befolkade eller till och med outforskade. Tasmaniens ställvis bildsköna vildmark, den sista tempererade ödemarken i världen, har funnits på Unescos världsarvslista i 30 år. Hela 37 procent av öns yta är naturreservat. Bittra tvister mellan skogsbolag och miljöorganisationer om utnyttjandet av de tasmanska skogarna har rasat i decennier, och de pågår fortfarande med oförminskad styrka (se Finlands Natur nr 4/2012).

I motsats till Australiens fastland är den mindre pungdjursfaunan fortfarande livskraftig på Tasmanien. Det är frågan om nattaktiva, sparsamt kända arter vilkas namn ofta blir något otympliga på svenska. Hit hör till exempel Gunnis näspunggrävling (Perameles gunnii), den tasmanska opossumråttan (Bettongia gaimardi), den östliga pungmården (Dasyurus viverrinus) och den tasmanska busk­vallabyn (Thylogale billardierii). De tre sistnämnda är sedan länge utdöda på det australiska fastlandet, men på Tasmanien är de fortfarande talrika, vilket tyvärr också märks i det stora antalet kadaver längs landsvägarna.
Under en vandring i till exempel Noux nationalpark hemma i Finland ska man ha en viss tur för att upptäcka en ekorre eller en skata, men på Maria Island, där det inte finns vägar, är djurtätheten närmast förbluffande. I skymningen snubblar man över vallabyer och kängurur precis i närheten av byggnader och lägerplatser.

Mörkret lockar också fram det enda pungdjuret som inte anses behöva något särskilt skydd ur eukalyptus­skogarna. Jag stöter på djuret av en slump när jag lämnar vår lägereld nära stranden och i mörkret snavar över någonting som visar sig vara ett vitnat valskelett. Ljuskäglan från ficklampan som fallit ur min hand råkar träffa djuret i ansiktet – den trädlevande pungräven (Trichosurus vulpecula), utpekat som skadedjur på grund av sin ökänt opportunistiska karaktär. Arten, som hör till opossumsläktet, äter i stort sett vad som helst och förökar sig snabbt. Den har lärt sig dra nytta av människan och trivs till och med mitt i storstäder som Sydney och Melbourne. När jag plockar upp ficklampan och lyser omkring mig upptäcker jag plötsligt tre pungrävar till. I vår fortfarande varma kolgrill sitter de trankilt och gnager i sig resten av våra medhavda majskolvar och grillspett.
Till de verkligt karaktäristiska arterna på Maria Island hör också vombaten (Vombatus ursinus), en robust, björnliknande växtätare med tät, gråaktig päls. På avstånd påminner djurets kroppsform om en tunna. Vombaten har få fiender, så den gör sig inte omaket att lägga de korta benen på ryggen om man närmar sig försiktigt. Om vombaten känner sig hotad tar den till en intressant försvarstaktik – den vänder helt enkelt baken till och litar på att brosket och den tjocka huden baktill håller angriparen stången.
I själva verket har vombaten bara en naturlig fiende. Det är Tasmaniens mest legendariska varelse, eventuellt med undantag för skådespelaren Errol Flynn. Den illa beryktade, kolsvarta pungdjävulen (Sarcophilus harrisii) introducerades på Maria Island 2005. Det var ett försök att rädda den tasmanska ikonen från en extremt smittsam ansiktscancer, som på kort tid utplånat över hälften av populationen.
Cancern, som smittar via bett och kontakt, bildar anskrämliga tumörer kring huvud och käkar, och leder småningom till att djuret svälter ihjäl. Vad som utlöste cancermutationen är fortfarande oklart, men det är inte uteslutet att miljögifter haft ett finger med i spelet.

För ett sextiotal år sedan skulle få ha brytt sig om det här, för pungdjävulen, det största nulevande köttätande pungdjuret, hade ett så kusligt rykte att många tasmanier gärna skulle ha blivit av med den för gott. Man trodde bland annat länge att arten utgjorde en fara för den ekonomiskt viktiga fårskötseln, och att den till och med kunde äta små barn. Orsaken står att finna i pungdjävulens aggressiva framtoning – dess skrovliga morranden, blodisande tjut och vassa tandgarnityr skrämde vettet ur nybyggarna som inte kunde veta vad för slags djur de hade att göra med. I praktiken är den bara 30 centimeter höga pungdjävulen främst en asätare och forskning har visat att dess manér mest är bluff och skrämseltaktik.
Under senare hälften av 1900-talet skedde en attitydförändring då man begrep att det kunde göras pengar på den udda arten, som inte förekommer någon annanstans i världen.
Nu koncentreras resurser på att bevara pungdjävulen, som lockar turister till det annars rätt okända Tasmanien. Genom att avla populationer i fångenskap och plantera in friska individer på ställen som Maria Island försöker man rädda pungdjävulen från att gå samma öde till mötes som den mytomspunna pungvargen, som utrotades på 1930-talet. 
Bird Life International klassificerar också Maria Island som ett av världsdelens viktigaste fågelområden, eftersom flera endemiska arter är starkt representerade, däribland den ytterst sällsynta finkliknande tasmanpardaloten (Pardalotus quadragintus). Albatrosser seglar på den öppna oceanen, och ön inhyser också en koloni av världens minsta pingvin, dvärgpingvinen (Eudyptula minor). Kring bergstopparna kan man fortfarande se den tasmanska underarten av den jättelika kilstjärtsörnen (Aquila audax fleayi) speja på gamlika vingar. Bara 80 par lär finnas kvar av rovfågeln, som har en imponerande vingbredd på 2,3 meter.
En del av ortsborna gör man dock klokt i att hålla ett långt avstånd till. Den aggressiva svarta tigerormen (Notechis scutatus) är en av Australiens dödligaste giftormar och utgör en fara som ska tas på allvar, i synnerhet då allt fler turister trampar runt på ön. Turistströmmarna är mycket viktiga för finansieringen av naturskyddsarbetet inom reservatet, även om antalet besökare fortfarande är rätt blygsamt. Liksom på fasta Tasmanien finns det ställen på Maria Island där ingen människa någonsin satt sin fot.

Fakta: Maria Island

• Ligger utanför Tasmaniens östkust sydost om det australiska fastlandet på den 42:a sydliga breddgraden.
• Båtresan ut till ön över Mercurysundet tar en dryg timme.
• Har en yta på drygt 115 kvadrat­kilometer och mäter ungefär 20 kilometer från syd- till nordspetsen.
• Den högsta punkten är 711 meter höga Mount Maria. 
• Den första europé som kom till ön var den holländska upptäcktsresanden Abel Tasman, som 1642 döpte ön till Maria Island efter den bataviske generalguvernören Antonius van Diemens hustru.
• Aboriginbosättningar hade funnits på ön långt innan dess. På originalspråket heter ön Toarra-Marra-Monah.
• Hela ön är numera nationalpark, med flera längre och kortare vandringsleder.
• Det bästa sättet att utforska ön är att hyra en cykel och trampa längs med kustens många slingriga sandvägar.
• Ön saknar butiker och hotell. Den som planerar en längre vistelse gör klokt i att bunkra upp med mycket förnödenheter.

 

Tobias Pettersson. Finlands Natur 1/2013.
Kommentarer (0)
Skriv siffran 1 med bokstäver:

Resultat för biologisk mångfald:

Bäckarna behöver dig

Att avlägsna grenar och andra hinder, att gräva fram gammalt lekgrus eller lägga till nytt – med enkla åtgärder har fiske- och naturvårdsintresserade fått öringar att igen fortplanta sig i bäckar där de varit helt eller nästan försvunna.

Bygg bo åt taggig vän

I augusti-september går de största igelkottshanarna i vinterdvala. Honorna och årets ungar gör det lite senare. Du kan enkelt hjälpa dem att klara vintern i din trädgård.

Närkontakt med vargfamiljen

Efter många och långa vandringar, tålmodigt väntande och smygande i kamouflagekläder fick naturfotografen Mats Bentmar vara med om oförglömliga möten med vargarna i Kölstareviret i mellersta Sverige på nära håll, ostörda. Följ med här på hans spännande vargmöten. Nu är denna vargfamilj utplånad i licensjakten – till sorg för fotografen och alla oss som gläds åt att uppleva vargarna levande.

Bort med vresrosen

Vresrosen blommor och nypon är vacka, men dess förmåga att snabbt sprida sig på stränderna och konkurrera ut ursprungliga strandväxter gör den problematisk.

Landhöjningsskärgård, skogar och myrar

Vår nya artikelserie om Svenskfinlands naturpärlor inleds i mellersta Österbotten. Tuija Warén, specialplanerare vid Forststyrelsens naturtjänster i Vasa, rekommenderar spännande utfärdsmål.

Kompostera mera

Matsvinnet i hushållen är ett allt mer uppmärksammat problem. Det kan motverkas genom gammal hederlig kompostering, som i slutändan ger prima mylla. En rätt skött kompost hålls igång hela vintern av egen kraft och om den ändå fryser går att få igång den igen på våren

Låt skogsnaturen i din närhet frodas

Vägen till en rik natur i din närskog går via mossbelupna lågor på marken, ståtliga torrakor och ett stort inslag av lövträd.

Under Antarktis is

Antarktis är inte bara höga isberg, pingviner och sälar på iskanten. På havsbottnen under isen finns en enorm biologisk mångfald i form av marina djur anpassade till den iskalla miljön. Men även här börjar klimatförändringen göra sig påmind.

Låt ängen ta över gräsmattan

Att hålla efter ogräs, att sprida mängder av gödsel och att klippa sin gräsmatta i tid och otid tar tid och kan bli svettigt och dyrt. Varför inte istället låta naturens mångfald ta över en del av gräsmattan?

Små kraftverk – stor skada för fisken

Små vattenkraftverk har marginell betydelse för landets energiförsörjning, men deras inverkan på vattendragens funktion som vandringsleder för fiskar är desto större. Miljöorganisationer föreslår nu en lagändring som skulle göra det möjligt att förpliktiga kraftverksbolagen till att bygga fisktrappor där detta är motiverat.

När skogen försvinner

Då man låtit sin skog sköta sig själv i naturtillstånd är det tungt att se hur kalavverkningar i grannens skog påverkar träden och bäcken i den egna skogen.

Sista chansen för Svartåns musslor

I Svartån lever Finlands sydligaste population av flodpärlmussla ännu segt kvar, men ingen föryngring har skett på många år. Nu ska musslorna få hjälp med att föröka sig.

Bakom galler

Runda små äppel eller ärter, kottar eller konstiga färgfläckar på bladen. De kallas galler och förorsakas av diverse insekter och andra småkryp som mat åt organismernas larvstadier.

Med vargen som granne

Det går att leva med vargen som granne. Men det innebär utmaningar för jägare med hund och för boskapsuppfödare. Det visar erfarenheter nu även i norra Tenala.

När klimatet kräver flyttning

”Assisterad migration är än så länge mer en idé än en praktisk åtgärd. Men idén kan bli verklighet inom ett decennium om vi inte får bukt med klimatförändringen.”

Kalk skapar mångfald

”Vårt land är fattigt, skall så bli, För den, som kalk begär”

Myror ger mersmak

De håller sig med husdjur, sköter om sin drottning i vått och torrt, försvarar stacken mot inkräktare och använder mediciner mot sjukdomar. Myrorna är mycket mer än besvärliga småkryp som planlöst springer omkring på köksbordet.

Se och hör fåglarna bättre från tornen

Var du än bor i Svenskfinland är det aldrig speciellt långt till närmaste fågeltorn.

Flyktingcentral för orangutanger

Genom konfiskering, socialisering och återintroducering försöker rehabiliteringscentret för orangutanger på Sumatra bevara de akut hotade djuren – ett projekt för att motarbeta för­lusten av biodiversitet.

Kina växer

Kina står inför många utmaningar för att kunna försörja den växande befolkningen. Det råder brist på odlingsmark, vattnet är förorenat och den biologiska mångfalden minskar.

Finlands myrskydd kompletteras

Finland är världens myrrikaste land, men skyddet av myrnaturen är bristfällig. Nu bereds ett kompletterande skyddsprogram med avsikt att förbättra myrskyddet speciellt i södra Finland.

Låt alla blommor blomma

– Betesmarken vid ån skulle vi sköta oberoende om vi fick miljöstöd eller inte, säger Maria Dentala.

Här går pungdjuren säkra

Att flytta friska djurpopulationer ut till fredade, isolerade öar är en lösning Australien gått in för när den ursprungliga faunan trängs tillbaka av introducerade rovdjur och sjukdomar.

Finlands rödlista under lupp

Finland gav som avslutning på biodiversitetsåret 2010 ut en uppdaterad version av den nationella rödlistan. Rödlistan bekräftade att vi trots goda föresatser inte lyckats stoppa minskningen av biodiversiteten.