Vad händer med de 71 miljoner kilogram textilavfall vi finländare årligen producerar? En liten del cirkulerar via loppisar. Några företag som GlobeHope och Melkei Design skapar kläder och accessoarer av gamla textilier, och det finns ett företag, Dafecor, som tillverkar bland annat oljebekämpnings-mattor av lump. Men största delen går till soporna och bränns till aska och energi. Organiskt material, inklusive lump, skall sorteras som energiavfall nu när det inte mera får föras till soptippen. Så värst resurssmart eller ekologiskt är det nog inte. 
– Då man bränner textilier går värde-fulla naturresurser till spillo. Förbränning är en enkel lösning, men det är varken smart eller hållbart, säger Pia Engström på Huvudstadsregionens återvinningscentral. 
Vi konsumerar också alldeles för mycket, och takten bara ökar på global nivå. Kläder ses som engångsvaror som snart slängs eller ges till välgörenhetsloppisar, som har svårt att bli av med kläder av dålig kvalitet. 
– Vi borde prata om klädernas kvanti-tet, men också kvalitet, konstaterar Engström. 
– Vi borde helt enkelt konsumera mindre, satsa på bättre kvalitet och ta bättre hand om våra textilier. 

Viljan att återvinna lump tycks finnas.
Finlayson fick in 15 ton gamla text-ilier på två månader, då företaget hade en kampanj där kunderna fick returnera gamla lakan och handdukar till deras butiker. Materialet förvandlas till trasmattor i samarbete med inhemska aktörer. Handdukar och de mest slitna lakanen förs till Dafecor, som återvinner dem som oljebekämpningsmattor. 
Erica Adlercreutz från Seppälä bekräftar återvinningsivern. Seppäläs provinsamling av lump inbringade 2,5 ton råvara på tre veckor. Insamlingen var i första hand ett test på hur kon-sumenterna vill hantera lump och också hur bra de kan sortera. Återvinningsvilja finns, men sorteringskunskaperna är bristfälliga. Trots att man hade bett om 100 procent naturfibrer, fick man in en hel del konstfibrer och blandade material. 
Också på loppmarknader känner man till att kunderna har svårt med sorteringen, de ser inte skillnaden mellan användbart och lump. Enligt Konsumentforskningscentret är cirka 23 procent av de kläder som doneras till välgörenhet oanvändbara och hamnar bland avfallet.

Adlercreutz framtidsvision är att återvinning av kläder skall vara lika enkel och naturlig som återvinning av papper. Ännu är vi är inte där, men kanske snart: Statens tekniska forskningscent-ral VTT har startat ett forskningsprojekt inom vilket man undersöker effektiv återvinning av textilier till nya fibrer. Det unika med projektet är att man har inkluderat aktörer från hela ”ekosystemet”: insamlingen, sorteringen, logistiken, designen och återförsäljningen. Samarbetsparterna jobbar tätt ihop för att få grepp om hela återvinningskedjan från insamling till färdig produkt.
Den kemiska återvinningsprocessen är under utveckling på VTT. Syntetiska material återvinns redan kemiskt, och nu vill VTT göra samma sak med cellu-losabaserade material, som bomull. Metodens utgångspunkt liknar framställning av viskos. I viskosprocessen använder man svavel och lut för att få fram cellulosafibrer ur trämassa. Svavlet utgör en hälsorisk för arbetarna. 
– I vår process ersätts svavlet med urea, berättar äldre forskare Pirjo Heikkilä på VTT. 
Innan man kan starta processen måste textilavfallet samlas in, sorteras, knappar och dragkedjor avlägsnas och materialet krossas. Huvudstads-regionens återvinningscentral och Seppälä skötte insamlingen och första sorteringen. Krossningen sköttes av företaget SUEZ, som utför mekanisk återvinning av textilier; man kardar krossad textilmassa till filtaktigt tyg. Av slutprodukten kan man till exempel tillverka överdrag för bilstolar, olje-bekämpningsmattor och rotmattor, som används vid trädgårdsodling. 
VTT:s process har visat sej fungera bra i laboratorieförhållanden och man har gjort ett testparti i en fabrik i Valkeakoski. Det färdiga materialet beskrivs som viskosliknande, glansigt och behagligt. Fibrerna som fabriken producerar spinns till tråd och vidare till tyg av ekodesignföretaget PureWaste. Seppälä designar och marknadsför provkollektionen, som sys upp av återvunnet material.
– Det måste ju finnas en marknad för produkten, konstaterar Heikkilä.
VTT är inte ensamma om sin forskning. Kemisk återvinning av cellulosabaserade fibrer studeras på många olika håll. I Sverige utvecklar man den så kallade lyocell-processen och på Aalto-universitetet arbetar man med joniska lösningsmedel. 
– Jag hoppas att vi alla lyckas. Det skulle öka antalet återvunna fibrer på marknaden och förhoppningsvis också få konsumenterna att snabbare acceptera återvunna material, konstaterar Heikkilä. 
Än så länge får vi vänta på kläder av återvunna fibrer och en fungerande infrastruktur för lumpinsamling.