I de allra flesta åar och älvar som mynnar ut i havet finns kraftverksdammar, som effektivt hindrar fiskens lekvandringar. Av Finlands 221 kraftverk är 81 minikraftverk med en effekt under 1 megawatt och 83 är små eller medelstora (1–10 megawatt). Dessa står för endast 9 procent av alla kraftverks sammanlagda elproduktion. Samtidigt har de i högsta grad bidragit till att vi idag har kvar bara 11 vattendrag med öring mot ursprungligen 60. De återstående öringstammarna är alla starkt hotade.
– Av alla länder kring Östersjön är havsöringstammarnas tillstånd sämst i Finland, säger Markku Marttinen, verksamhetsledare vid Finlands fritidsfiskares centralorganisation.
Det finns numera en bred opinion för att avlägsna vandringshinder och öppna vattendragen för stigande fisk. Men enligt nuvarande lagstiftning går det inte att förpliktiga kraftverksbolag att bygga laxtrappor eller att plantera ut fisk som kompensation i efterskott, om detta inte uttryckligen finns inskrivet i bolagens vattenkraftstillstånd. Tillstånden är ofta mycket gamla, en del är till och med utfärdade på 1800-talet.
– Den nuvarande vattenlagen från 2011 är på den här punkten efterbliven, konstaterar Markku Marttinen.
En färsk studie gjord vid Egentliga Finlands NTM-central visar att av 153 kraftverk saknade 50 några som helst förpliktelser att vårda beståndet av vandringsfisk. Ytterligare 50 kraftverk har förpliktelser att bygga laxtrappor eller tillåta att laxtrappor byggs. Men av dessa 50 kraftverk är det endast 9 som försetts med laxtrappor, och av dem är 5 byggda med statliga medel.
Finlands fritidsfiskares centralorganisation har tillsammans med WWF Finland och Finlands naturskyddsförbund lagt fram ett förslag till ändring av vattenlagen så att denna bättre skulle motsvara EU:s vattenlagstiftning gällande vandringsfiskarnas lekmöjligheter. Enligt förslaget skulle det bli möjligt för den tillståndsbeviljande myndigheten att ålägga vattenkraftsbolag att vidta åtgärder för att vandringsfisk ska kunna passera kraftverksdammar och andra hinder även om förpliktelser inte ingått i gällande vattenkraftstillstånd. Förpliktelserna skall kunna utföras på ansökan av en NTM-central om vattenkraftverket visat sig vara till skada för fiskstammarna och fisket.
Enligt den nationella strategin för fiskvägar från 2012 och strategin för lax och havsöring från 2014 ska vandringsfiskarnas populationer gynnas så att tyngdpunkten bland åtgärderna förskjuts från massiva utplanteringar till restaurering av vattendrag och byggen av nya laxtrappor. Den här målsättningen ingår även i fiskelagen från 2016.
Fiskvägsstrategin omfattar restaurering av sju vattendrag (”spetsprojekt”) med statlig finansiering för att gynna havsöringens lekvandring. Bland dessa finns Lappfjärds å i Österbotten och Kisko och Sjundeå åar i sydvästra Finland. I Svartån i västra Nyland vidtas åtgärder för att få laxen att stiga igen. Detta är en förutsättning för att åns tynande population av flodpärlmussla ska överleva (se Finlands Natur nr 4/2016). En del av restaureringsprojekten genomförs med EU-finansiering inom det så kallade Freshabit Life-projektet.
Enligt Markku Marttinen är dessa åtgärder inte tillräckliga.
– Den offentliga finansieringen av spetsprojekten är alldeles för liten för att fiskvägsstrategin ska kunna uppnås. Förutom spetsprojekten finns det många andra lokalt viktiga vattendrag där dammar hindrar vandringsfiskarna från att stiga.
Om havsöringen och de andra lekvandrande fiskarnas framtid ska kunna tryggas krävs det att även kraftverksbolagen deltar i restaureringen av fisklederna enligt principen om att den som förorsakar en miljöskada också betalar. Den ändring av vattenlagstiftningen som miljöorganisationer efterlyser skulle göra det här möjligt.
Kraftverk och fiskpassager
går att kombinera
Det går att utnyttja en fors för småskalig elproduktion samtidigt som en vandringsled lämnas fri för öringar. Det här är fallet i Sjundeå där Sjundby slott sedan slutet av 1800-talet har ett ännu gällande avtal om att få utnyttja forsen i Sjundeå å i ett kraftverk.
– Här finns sedan 1926 en betongränna längs vilken en del av forsens vatten förs in i ett kraftverk, som ger el till Sjundby slott och ett tiotal andra hus i närheten, berättar Christer Segersven på Sjundby slott.
Kraftverket, som byggdes 1997, lämnar största delen av strömfåran öppen och här stiger varje år ett antal öringar uppströms. Öringen har även konstaterats leka i åns biflöden. Längre uppströms har dammen vid Sågforsen rivits och öringen har därmed en fri passage till åns källflöden i norra Sjundeå. Ett hinder finns ändå kvar i form av en sluss i åns mynning vid Pickala viken. Den hindrar saltvatten från att stiga upp i Vikträsk, som fungerat som vattentäkt. Slussen hålls ändå tidvis öppen under höstflödet.
– Då ser man ofta öringar som hoppa i Sjundby forsen. Slussen borde hållas öppen längre perioder eller rivas för fiskvandringens skull, säger Segersven.
Restaureringen av åarna i Sjundeå är ett av de vattendrag som fått status som spetsprojekt inom den nationella strategin för fiskvägar.
