När jag i kvällningen går över till stugholmens västra sida, sjunger röd­hake och taltrast i granskogen. Rester av vintersnön ligger kvar i skuggiga dälder, och under större hackspettens vintersmedja i ett stormknäckt träd ligger en hel hög med upphuggna grankottar.
I Skärisundet väst på stugholmen har isen just gått. Den sista isen i skärgården för denna vår. På stranden står två grågåspar med sträckta halsar och nasala varningar i sina köttfärgade näbbar. Sedan lyfter de under upprört kackel och med fjädrande vinande vingslag. 
På det breda sundet ligger svanar, gäss, knipor, storskrakar och viggar utspridda. Och så förstås de obligatoriska måsarna och trutarna. Silvertärnorna har inte anlänt ännu, men de är på kommande i vägvinnande och senigt elegant flykt. Om en vecka, när maj tar över efter april, kommer tärnorna att dansa in i skärgården. En skön tid i vårens kalendarium.







Jag sätter mig på en sten ute på strandängen och lyssnar, speciellt efter två röster i skärgårdsvåren: tranan och orren. Tranorna kommer att ropa in kvällen om en stund, när solen gått ner och det sakta falnande ljuset fångar skärgårdslanden och blanka vatten i sitt mjuka, hemlighetsfulla famntag.
Långt uppe i norr, från en strandäng på den stora ön i väster, hörs den ena rösten: orrens bubblande spelläte som rullar ut över vattnet och sakta fortplantar sig söderut mot min sittplats. När jag spänner ut händerna bakom öronen och fångar upp orrspelet, ljuder det betydligt starkare. Ett levnadsglatt bubblande spel som jag kunnat lyssna till i flera årtionden i samma skärgård i Norrnäs, men tyvärr i en obevekligt dalande bana på 2000-talet.
Några hundra meter ut från min sittplats ligger en liten holme med enstaka alar, björkar och tallar en bit ovanför den nakna stranden. Där blåser kvällens andra orrtupp i gång på stranden, som svar till den ensamma artfränden en bit norröver. I kikaren ser jag, hur den mörkt blåglänsande orrtuppen rinner fram över stranden i cirklar och bågar. Ibland stannar han upp och spelar med full styrka nere vid strandlinjen. De uppsvällda ögonvalkarna lyser som röda signallampor mot den mörkblå fjäderdräkten. 
Han är härlig att lyssna till och representerar allt som den öppna, levande våren står för. Ett bubblande tornerspel som alla får lyssna till och leva med i. När jag blåser orrtuppens väsande blåsljud ut över vattnet, stannar orrtuppen upp och lyssnar. Äntligen en rival till, och närmare än den norrbelägna. Tuppen blåser ett par gånger till svar och rinner ivrigt bubblande fram längs strandlinjen.
Två spelande orrtuppar i skärgårdsvåren är allt som återstår av 1900-talets livfulla orrspel med många deltagande orrtuppar. Så länge isen låg kvar, spelade orrarna på isen. Inte alla men flertalet, medan några orrtuppar föredrog en större mosse inne på den stora ön, dit spelet flyttade nästan i sin helhet, när isen hade gått. 
Men det fanns alltid två-tre orrtuppar, som stannade kvar i sundet. Och sedan en knapp handfull tuppar som flyttade in på några kala bergsknallar i skogen för att fortsätta spelet där. Det fanns med andra ord gott om orrar i skärgården och ett ljudligt bubblande spel som hördes från flera håll och fyllde vårkvällarna och vårmorgnarna med en vibrerande energi.
På andra sidan det breda sundet klämmer tranparet vid den fiskförande bäcken i med högljudda fanfarer. Dags att ropa in vårkvällen så det genljuder mellan stränderna.
Lössläppta, barbariska revirrop som dränker alla andra fågelröster. Samtidigt väcker de ropande tranorna vid bäcken de andra tranparen inom hörhåll. Nåja, vakna är de under alla omständigheter och behöver inte väckas ur någon kvällssömn.
Svar på tal får tranparet vid bäcken från fyra olika håll. Det är fantastiskt att sitta och lyssna till fem vilt ropande tranpar i den mjukt ljusa vårkvällen. Från två tranpar till fem under 2000-talet i ett begränsat skärgårdsområde visar vilken utveckling som har skett i tranornas värld. Det både syns och hörs att tranan har ökat märkbart i antal. I dag beräknas den häckande stammen i landet bestå av 40 000 par plus ett okänt antal icke häckande ungfåglar. Det går med andra ord bra för tranan, precis som för andra storfåglar i skärgården. 
Medan orren för en ojämn kamp mot kyliga och regniga vårar, mot ett ökat predationstryck från räv, mård, lo och mårdhund, från duvhök, berguv och årlig jakt, har tranan färre fiender och är fredad året om i hela Europa. Den har utvidgat sin häckningsmiljö avsevärt och har fri tillgång till föda på höstens både otröskade och tröskade kornåkrar, och stärkande föda att hämta under våren på oplöjda stubbåkrar och potatisfält med spillpotatis.
När tranorna tystnar, går jag tillbaka till stugan för några timmars sömn. Rödhakens gnistrande toner silar ner genom barriga grankjolar under den korta vandringen tvärs över holmen. Från stugsundet hörs knipornas visslande vingljud. Det är vindstilla och frostnupet under stjärnklar himmel.





Innan solen går upp, sitter jag i fotogömslet på norra udden, där stugholmens eget tranpar brukar hålla till. Märkligt att tranorna häckar på ett så begränsat utrymme som stugholmens nordliga del på cirka femhundra meter gånger tvåhundra meter. Men strandlinjen är lång och stränderna betade av får, och så finns det en liten vattensamling inne på udden där boet och äggen får vara i fred.
Ett svagt skorrande läte till höger om gömslet gör mig klarvaken. Tranorna har sin vana trogen ljudlöst vandrat in på scenen och står nu i det grå morgonljuset och lyssnar. Sedan slappnar de av och börjar plocka i sig korn, som jag regelbundet strör ut på strandängen för att locka tranorna och andra vårfåglar till platsen. 
Det är spännande och gudanådigt att sitta så nära de stora och värdiga fåglarna, att se dem ostörda och kunna fotografera dem ljudlöst tack vare digikameran. När solen bryter fram över fastlandet österöver, ställer sig de båda tranorna mitt ute på strandängen, fäller ner vingarna en bit och lyfter näbbarna mot himlen. Så ropar de in morgonen, så det slår lock för mina öron. Och svar får tranparet på norra udden från de fyra andra tranparen. Vårstämningen är öronbedövande intensiv.