Har du dina vägar längs E66 på Sveriges ostkust i jämnhöjd med Öland, kanske på väg till eller från den klassiska kultur- och naturön inom synhåll från fastlandet, så passa på att besöka Stensjö by. Så gjorde vi i slutet av maj månad för att par år sedan, i skiraste försommargrönska och med solen lysande från en molnfri himmel. 
Den anspråkslösa skylten vid huvudvägen i Döderhults sockan i Småland – eller i Oskarshamn om man på ett modernt sätt vill placera byn geografiskt – kör man lätt förbi. Man kan inte ana, vilken kulturhistoriskt värdefull by som gömmer sig i det kuperade landskapet, bara några kilometer från den livligt trafikerade huvudvägen. 
Rätt snart förvandlas sand- och grusvägen till en gammal, smal och vindlande byväg, som kantas av långa buktande gärdesgårdar. Senast här gör man bäst i att parkera bilen och lämna det moderna fortskaffningsmedlet och gisslet för några timmar. För längs den vindlande gärdeskantade vägen vandrar man in i ålderdomligt landskap, som på ett underligt sätt får sinnet och minnet att vakna till liv. Som ett levande eko från generationer tillbaka.
Framme i byn möter en väl tilltagen parkeringsplats, toaletter och bord och bänkar att sitta vid för den, som vill sitta modernt och inte i en gräsbevuxen backsluttning. Det gamla utesluter inte det nya. Här förflyttas man hundra och tvåhundra år tillbaka i tiden. Till den tid då byarna ännu inte hade drabbats av storskiftet och gårdarna inte flyttats ut till sina egna ägor.
Att kalla byn för gråsparvarnas by kan förefalla väl enkelt och torrt, när man ser byn i det leende landskapet. Men byns många gråsparvar, som satt och sjöng sin enkla tjirpande sång över allt bland gårdar och uthus, var ett sunt och glädjande tecken på att byn är rik på liv och mångfald. På de allra flesta orter i bland annat Finland och Sverige har gråsparven minskat starkt i antal eller försvunnit helt. 
Som gammal ornitolog stannar man i dag upp av häpnad, när man går förbi någon lycklig gård eller häck som genljuder av gråsparvarnas sång och samvaro. Så ovanlig har gråsparven blivit, att man i dag till och med kallar kära hustrun till köksfönstret för att beundra två gråsparvar, som uppenbarat sig på gården bland alla pilfinkar vid fröautomaterna. 



Stensjö by ägs av Kungliga Vitterhetsakademin, som köpte alla byggnader i byn 1960 för att rädda dem undan det slutgiltiga förfallet och för att restaurera dem på gammalt sätt. Och för att samtidigt bevara byns ålderdomliga prägel. Lika viktigt har det varit att återskapa de backiga och betade ängsmarkerna, åkerjorden och slåttermarkerna. Odlingsjorden har aldrig konstgödslats och inga kemiska preparat har använts för att bekämpa ogräs eller sly. 
Det gör byns odlingsjord till ett värdefullt forskningsfält, både vad gäller artmångfalden hos djur och växter och själva jordens beskaffenhet. Vitterhetsakademin vakar över att marken brukas och nyttjas på gammalt sätt, med varierande växtföljder, endast naturgödsel och inga kemiska preparat. Självklart får moderna maskiner nyttjas för att spana på brukarnas tid och krafter. God och avgörande hjälp i markernas skötsel står de betande djuren för, kor får och hästar som det brukligt var i äldre tider. Den betande mulen formar landskapet.  

Vilken samlad och välvårdad by och vilket härligt leende landskap! Den kulturhistoriskt värdefulla byn har spelat en stor roll i filmatiseringen av ”Emil i Lönneberga” och ”Barnen i Bullerbyn”, två av Astrid Lindgrens klassiska barnböcker. Utan Stensjö by hade det varit närmast omöjligt att ge filmserierna den rätta känslan och den autentiska själen. 
Vissa paralleller finns med Stundars i Solf och Tegelbruksbacken i Kristinestad hemma i Österbotten. Kärnan i Stundars består av gamla grånade stockbyggnader, flyttade till platsen och samlade i en välfungerande helhet, med äldre restaurerade gårdar
i utkanterna för familjer att bo i. På Tegelbruksbacken i Kristinestad har Forststyrelsen återskapat den gamla betesmarken och samtidigt kopplat samman den med det närliggande å- och skogslandskapet genom en längre naturstig.


Besöket i Stensjö by förgylldes inte enbart av solsken och försommargrönska. Här fanns minst lika mycket fågelsång; en kör av gråsparvstjitter, bofinksdrillar och stenskvättans gnisslande sång. Göken gol och sommarens första tornseglare flög skriande över byn. Ladusvalor pilade fram över gårdstunen och in och ut i uthusbyggnader. En rödstjärt satt och sjöng sin dallrande själfulla sång på en gård och starföräldrar matade halvstora ungar i holkar och under tegelpannor. 
De kilometerlånga gärdesgårdarna ramade in gårdarna och markerna, med gott stöd av stenmurar som under tidens gång formats av hårt slitna händer och ryggar för att skapa potatisland och åkerlyckor och ge det dagliga brödet. Men hellre det än ren fattigdom och svältdöd. Ett hårt och strävsamt liv för många fattiga familjer låg bakom det i dag välskötta och ljusa landskapet i småländsk tappning.
Många liknade byar och gårdsgrupper hade övergivits på grund av olönsamhet, fattigdom och emigration till Amerika, det förlovade landet. Men Stensjö by räddades i sista stund, övergiven även den men inte helt förfallen. I dag bor flera familjer i byns gamla hus, modernt och med bilen parkerad på gården. Men den gammaldags byn med sina marker lever och sköts på bästa sätt.
Det mest överväldiga intrycket gjorde det vackra kulturlandskapet som brutits ur backig och stenig terräng, där de omgivande skogarna nyttjas för både betesgång och ved- och timmerproduktion. Hur hårt skogen nyttjas är inte lätt att säga, men troligtvis nyttjas den lika intensivt som i äldre tider för att ge boskapen sommarbete och för att ge vinterved och nödigt timmer för byggnaderna. Och givetvis för att behålla den gamla prägeln. 

Fyra blommande örter dominerade betesmarken och dikesrenarna under vårt besök. Mattor av de trefärgade styvmorsviolerna på de torraste platserna, skönt vita och doftande mandelblommor på varierande platser, förgätmig-ejens ljusblå flockar av små miniatyrblommor och givetvis maskrosens solgula och levnadsglada blomkorgar på dikesrenarna och längs gärdesgårdarna. För en botaniker med känsla för det gamla landskapets örter måtte Stensjö by vara en lisa för ögat och själen, från de tidigaste vårblommorna till höstens sista örter.
Här om någonstans spelar otaliga gräshoppor på sina stråkar från högsommaren och en god bit in på hösten, tills nattfrosten tar död på de sista. Och humlor och tordyvlar surrar fram i tung och rak flykt, var och en med egna mål. Tordyvlar och gräshoppor är en bristvara i det moderna odlingslandskapet, men i Stensjö by har de en säkrad plats. Ett levande minne från en gången tid på landsbygden.