Humlan som brummar omkring på sommarängen och fjärilen som fladdrar fram längs den blomrika vägrenen gör det inte för ro skull – de är på jakt efter livgivande nektar ur blommornas djup. Nektarn består till största delen av olika sockerarter lösta i vatten, och sockret är det bränsle som många insekter behöver för att vara aktiva. 
Växternas blommor är inte vackert färggranna för att glädja oss mänskor – hur gärna vi än vill tro det. Istället handlar det om att växterna utvecklat blommor med starka färger i syfte att locka pollinerare. Fjärilar och humlor
attraheras speciellt av blå-, purpur- och violettfärgade blommor. Också gula blommor är populära, men det kan bero på att insekterna – i motsats till oss mänskor – ser det ultravioletta ljus som gula blommor reflekterar.

Då insekten väl har landat på blomman gäller det för växten att se till att den kommer i kontakt med ståndarna, växtens ”hanliga könsorgan” där pollenkornen produceras. För att leda insekten mot ståndarna har många blommor så kallade nektarmärken, teckningar i form av streck som leder in mot blommans mitt, som ofta har en helt annan färg än de mer perifert belägna delar av blomman. 
Nektarn är hos många växter väldoftande, vilket också bidrar till att locka pollinerare. Insekterna lär sig känna igen doften av vissa blommor och de blir mer benägna att besöka starkt doftande blommor eftersom de lär sig att dessa innehåller mer nektar än svagt doftande blommor.

Då insekter med pollen på kroppen rör sig i blommorna kommer de också förr eller senare i kontakt med pistillen, växtens ”honliga könsorgan”. Då pollenkorn fastnar på pistillens klibbiga märke kan befruktningen komma igång. Den sker genom att en slang från pollenkornet växer in i pistillen. Längs slangen passerar sädesceller in till pistillens äggcell och befruktar denna. 
Många insekter, bland dem humlor, bin och skalbaggar, äter gärna de proteinrika pollenkornen eller matar dem i sina larver. Humledrottningar behöver proteinet i pollenkornen för sin produktion av ägg.
Insekterna sätter i sig en del pollenkorn som kunde ha bidragit till befruktningen. Men mängden pollen som blir insektsföda är ändå så liten att det lönat sig för växterna att offra den mot den livsviktiga fördel som insektspollineringen innebär. 

Under evolutionens gång har blommor och insekter utvecklats och anpassat sig till varandra mycket specifikt. Hos många växter har till exempel nektarproduktionen förlagts djupt nere i blomman samtidigt som vissa insekts-arter utvecklat en lång sugsnabel för att nå nektarn. En del blommor producerar väldoftande nektar bara på natten för att locka insekter som utvecklats till att vara nattaktiva.
Samspelet mellan växter och pollinerande insekter fungerar i regel bra, men det finns exempel på att den ena parten kan ”lura” den andra. Bland humlorna är det inte helt ovanligt att individer med kort sugsnabel tröttnar på att försöka nå nektarn i en djup blomma. Istället biter humlan helt sonika hål i blommans nedre del och kommer åt nektarn den vägen utan att komma i kontakt med vare sig ståndare eller pistill. Hålet i blomman kan sedan utnyttjas av andra humlor.
Orkidén flugblomster (Ophrys insectifera) har en blomma med ett utseende och en doft som lockar hanar av vissa grävsteklar (Gorytes sp.) till parning. Under parnings-försöken överför stekeln pollen från ståndare till pistill utan att själv ha någon fördel av det hela.
 

Av jordens alla blommande växter beräknas 90 procent vara beroende av pollinering. Av de växter mänskan aktivt odlar är 75 procent insektspollinerade. Tambin som hålls i kupor för honungsproduktion är viktiga som pollinerare av odlingsväxter. I praktiken är det mervärde de ger odlingar många gånger större än värdet av honungsproduktionen.
Det finns många exempel på att skördens kvalitet och kvantitet ökar då tambin och andra pollinerar är närvarande. Bland odlingsväxter har detta konstaterats hos bland annat rybs, raps, olika klöverarter och fruktträd. Humlors pollinering har konstaterats kunna ge en 12 gånger större blåbärsskörd per areal jämfört med ytor som humlor varit utestängda från.
Ute i världen finns det många uppmärksammade exempel på massdöd bland tambin och en kraftig populationsminskning hos humlor och andra pollinerare. I Finland har detta inte kunnat visas rent kvantitativt, eftersom uppföljningsdata gällande insektspopulationernas storlek har saknats. Forskning inom detta område pågår dock, bland annat vid Finlands miljöcentral inom det treåriga projektet Pölyhyöty.
Orsaken till att pollinerarna minskat i antal tros vara bland annat förstörda livsmiljöer, kemiska bekämpningsmedel, parasiter, sjukdomar och på senare tid även klimatförändringen. 
Du kan hjälpa pollinerande humlor, bin och andra steklar genom att bygga bon där de kan föda upp sina larver. Du hittar en beskrivning av humlebon i en annan Finlands Natur-artikel: Hjälp humlan med bostaden