Roberto de la Torre är ordförande för landsbygdsfrågor i småstaden Atiquipa. Han säger att projektet haft stor betydelse för stadens hundra invånare.
– Vi värderar naturen och vill behålla den. Projektet är otroligt viktigt för att bevara mångfalden. Växtligheten här har haft många kritiska tidsperioder. Vi är beroende av kullarna och den fukt som kommer ur dimman. 
28 bybor jobbar med projektet. Både män och kvinnor deltar.
– Förr var det mer män än kvinnor som jobbade med projektet. Nu är det fler kvinnor, säger Torre.
Många män har valt att sluta jobba för projektet och istället öppnat en illegal gruva.
– Det ger bättre betalt att jobba olagligt i en gruva. Hittills har vi kunnat leva sida vid sida utan större problem. Enda nackdelarna är att de ibland kör sönder vägar och lämnar rester från kopparbrytningen, men vi försöker diskutera med dem. 
Också Davis Alba Sulca, som bor i Atiquipa, tycker att det finländska projektet är bra. Han planterar och sköter praktiska saker inom projektet.

Dimman är avgörande för växtligheten i trakten. Den drar in från havet och en del av vattnet i den blir kvar som fukt på kullarna. Med hjälp av stora nät, så kallade dimfångare, har man med projektets hjälp kunnat effektivera processen och ta tillvara mer vatten.
För att utvinna vatten ur dimman har man räknat ur var dimman rör sig. Dimman söker sig till dalgångar och klättrar sedan uppåt. När den når kulltopparna står tolv dimfångare och väntar på att vattnet som finns i dimman. Då dimman når näten fastnar små vattendroppar i maskorna. Till sist blir dropparna så många att de börjar rinna ner längs det grovmaskiga nätet. Vattnet rinner sedan in i slangar som transporterar ut det till reservoarer. Från bassängerna går små vattenslangar till trädplantor. Genom bevattning vill man få kullarna att grönska. Vattnet till plantan droppar sakta för att ge plantan tillräckligt. Slangarna är nedgrävda och vattnet droppar till plantan på cirka 30 centimeters djup.
– Det är för att plantan ”inte ska bli lat”. Den måste själv, med sina rötter, söka sig ner till våra slangar. Det gör att den får bra med fäste, men också det att den börjar söka vatten på annat håll. Vi vill få plantorna att kunna klara sig själva, säger Percy Jimenez som är professor i biologi på universitet San Augustin i Arequipa.
Träden är planterade nio meter från varandra. Varje planta får fyra liter vatten i veckan.
– Innan Finland gick in och stödde fanns det nästan ingen växtlighet och inget bevattningssystem på kullen, säger Leonardo Vilca Díaz.
Han skriver sitt slutarbete i biologi på universitet San Augustin. Han övervakar också arbetet med projektet.

Vattnet används bara för bevattning, det går inte att dricka.
- I Spanien finns forskare som utreder hur man skulle kunna få vattnet drickbart, men ännu är det inte helt säkert. Det skulle kunna hjälpa många om det gick att dricka vattnet direkt ur dimman, säger Jimenez.
Men efter en lång skumpig biltur och vandring i uppförsbacke då vi når toppen av kullarna är det ingen som håller Jimenez' varnande ord i minnet. Från ett av näten finns en liten slang som de flesta av oss dricker ur.
- Det smakar skog!

Uppe på toppen råder en stilla bris och näten låter som vågor då de sakta böljar i vinden. En dimfångare kan samla 480 liter på en dag, men variationerna är stora.
- Det är svårt att uppskatta. Dimmorna är olika och det finns många faktorer som inverkar. Men det är inte mycket vätska som kommer ur dem. Därför går det inte använda för att bevattna odlingar, det räcker helt enkelt inte till, säger Jimenez.
Han säger att de försöker utveckla näten för att de ska kunna fånga mer vatten ur dimman, men hittills är det ingen i världen som lyckats utvinna tillräckligt med vatten ur dimfångarna för att bevattna odlingar av matnyttiga grödor.
Med hjälp av finländska biståndspengar vill projektet plantera plantor på 50 hektar.
- För tillfället har vi 35 hektar, i maj hoppas vi ha det sista 15 hektaren, säger Jimenez.

En sak som försenat projektet är lärarstrejker. Tre universitetslärare jobbar med projektet, om de strejkar blir det förseningar.
- Det är vanligt med strejker i statliga organisationer i Peru. Ungefär tre till fyra gånger i året strejkar de. Det är ett stort problem eftersom studerande inte får undervisning då, säger Juan José Rodríguez som är koordinator för The Nature Conservancy.
Lärarna strejkar för bättre lön. (Också administrativ personal har strejkat och det har också påverkat projektet lite.)
- Tur i oturen är att vi har en lärare som är strejkbrytare. Han är så engagerad i projektet att då andra strejkar brukar hen åka från universitetet till Atiquipa för att jobba med det.
(Förr fanns det grönskande kullar längs hela kusten från Peru till Chile.
-  Men då spanjorerna kom och hade med sig boskap åt korna och hästarna upp en stora delar av vegetationen.
De gröna kullområdet i Atiquipa är det största i sitt slagsom finns kvar i världen och det enda med träd. Små kullområden finns också i Chile, men inte lika stora som det i Peru.)
Rodríguez hoppas att de ska kunna fortsätta med projektet fem till tio år till och plantera mer träd. Han vill också få med fler aktörer som till exempel kommuner.
Om man inte får fortsatt finansiering har kommunen ändå förbundit sig att ta hand om det område som man planterat ny skog på.

En annan utmaning för regionen är klimatförändringen.
- För tio år sedan drog dimman fram högre upp på kullarna. Nu har den sjunkit. Det gör att det blir för vått där den drar fram nu. Vi har haft en del odlingar där, men de får för mycket vatten nu så de trivs inte. Som bäst utarbetar vi en ny strategi för att rädda planteringarna. Alternativen är att flytta dem höger upp eller lägre ner, säger Rodríguez.
Klimatförändringen har också gjort att det blivit torrare och minskat på möjligheten att fånga vatten i näten.
- Också andra delar av det ekologiska systemet påverkar av klimatförändringen. Det skulle vara otroligt viktigt att kunna studera hur alla skeden störs, men för tillfället har vi inte resurser.
Dimman och växtligheten går hand i hand. Om den ena försvinner kan den andra inte heller fortsätta existera i området.

Om man får en fortsättning på projektet vill man också börja med ekoturism.
- Vi vill bygga stigar för turister och ordna turer för dem.
Som bäst sammanställer projektet en plan för turismen där det ska ingå vissa riktlinjer. År 2013 ska planen vara klar och presenteras för Atiquipaborna och Miljöministeriet i Peru.
- Om vi får mer pengar sedan kan planen implementeras.
Borgmästaren Roberto ser en stor potential för Atiquipa att bli ett turistmål.
- Här finns stranden, kullarna med den biologiska mångfalden och arkeologiska rester. Vi har allt.
Han ser inga nackdelar med att turister skulle flockas i trakten.
- Det finns turister på många andra skyddade platser, varför skulle det inte fungera här? Vi kan skydda ruinerna med skyltar och staket.
Efter en lång dag upp och ner för kullarna är vi på väg tillbaka till hotellet. Strax innan vi når det lilla torget där vi bor vägg i vägg med kyrkan stoppar en man oss på gatan.
- Jag vill bara hälsa tack till Finland. Projektet har betytt mycket för vår stad.