Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Svarta huggormar och fiskande snokar

Få människor förhåller sig likgiltigt till ormar. De flesta har någon form av ormskräck och vill helst att ormarna inte blir närgångna. Om man tar sig tid att studera dem närmare finner man att de trots allt är ganska spännande varelser som liksom andra organismer uppvisar en del intressanta anpassningar till sin miljö.

I Finland är både vanlig snok och huggorm allmänt förekommande och på Åland lever dessutom hasselsnoken, som visat sig vara allmännare än vad man tidigare har trott.
Huggormen (Vipera berus) känns igen på det mörka zick-zackbandet som löper längs ryggen mot en ljusare bakgrund i grått hos hannarna eller brunaktigt hos honorna. Snoken (Natrix natrix) ät i regel gråsvart – gröngrå med gula fläckar i nackpartiet. Som en kuriositet kan nämnas att det i fjol visade sig ett antal klargröna snokar här på Åland. En kontroll med Jonas Wahlström på Skansen i Stockholm visade att snokar ofta är gröna någon dag efter hudömsningen.
Det som krånglar till artbestämningen utgående från ovannämnda karaktärer är att det finns helsvarta exemplar av både snok och huggorm. Vissa snokar kan till och med ha ett zick-zackliknande mönster på ryggen. Då får man ta hjälp av formen på kroppen och huvudet. Huggormen smalnar av mer plötsligt i bakkroppen och har ett mera väl avsatt, mer eller mindre trekantigt huvud, medan snoken smalnar av långsamt och ger ett slankare intryck samtidigt som huvudet flyter mera ihop med resten av kroppen.
Så har vi hasselsnoken (Coronella austriaca), som vid ett första påseende påminner om en ljusbrun huggorm, som dock ger ett slankare intryck och som i regel är mindre. Dessutom saknas zick-zackbandet och i stället finns två rader med mörka fläckar. Hasselsnokens glansiga utseende beror på att fjällen är släta och saknar köl, som finns hos de andra arterna och gör att skinnet ser mer matt ut. Betraktar man ormarna på nära håll ser vi att de båda snokarna har rund pupill medan huggormens pupill är en lodrät springa, nästan som hos en katt. Typiskt för hasselsnoken är dessutom den mörka ”baskern” på huvudet och det vågräta mörka strecket som löper över kinden genom ögat. Säkert är det i alla fall många hasselsnokar som tagits som huggorm och dödats av den orsaken.

Primärt och sekundärt gift
Huggormen är den enda av våra ormar som är giftig. Giftet innehåller vävnadsnedbrytande enzymer precis som hos skallerormar. Rent allmänt kan man dela in ormgifterna i två huvudgrupper; vävnadsnedbrytande gifter och nervgifter, och huvudregeln är att huggormarna (Viperidae) har den förstnämnda typen och kobrorna (Elapidae) den senare. Snoken och hasselsnoken saknar gifttänder eftersom de tillhör snokfamiljen (Colubridae). Det finns dock farligt giftiga arter också bland snokarna, till exempel boomslangen Dispholidus typus i Afrika.
Ormgift är egentligen modifierad saliv och i dag antar man att de flesta ormarter är giftiga i viss utsträckning. En del arter har sekundärt giftig saliv eftersom de upptar gift från sina bytesdjur. Flera populationer av den nordamerikanska strumpebandssnoken (Thamnophis sirtalis) får sitt gift genom att äta giftiga vattenödlor (Taricha granulosa) som de själva är resistenta mot. Detta gift är tillräckligt effektivt för att förgifta små bytesdjur. Den japanska gräsormen (Tiger keelback, Rhabdophis tigrinus) upptar på liknande sätt gift från paddor men använder det bara för att avskräcka fiender.

Flyr hellre än anfaller
Snoken, eller vattensnoken som den också kallas, håller ofta till nära vatten där den jagar grodor och fisk eller i närheten av komposter och gödselstackar där den lägger sina ägg. En skrämd snok flyr i regel snabbt undan men kan i ett trängt läge spela död genom att lägga sig på rygg och låta tungan hänga ut. Stör man den då finns det en stor risk att den tömmer sitt mycket illaluktande tarminnehåll. Ännu värre luktar vätskan från två körtlar vid analöppningen, som avger ett illaluktande sekret.
Även huggormen kryper undan om det inte är en dräktig hona. I ett trängt läge rullar den ihop sig och hugger. Hasselsnoken tycks förlita sig på sin kamouflagefärg och ligger mestadels ganska stilla men kan nog hugga om den känner sig hotad. Huggormens livsmiljö varierar och de kan påträffas såväl i bergiga områden som i skog och på öppen mark. Hasselsnoken gör inte skäl för sitt svenska namn för den påträffas huvudsakligen i glesa hällmarksskogar med ljungvegetation. På finska heter den däremot kangaskäärme (”hedorm”).

Vattendjur
Både huggorm och snok kan påträffas simmande men de rör sig på olika sätt. En huggorm simmar på ytan, medan man hos en snok bara ser huvudet som sticker upp. Snoken klarar av att vara under vattnet i minst en halvtimme, vilket jag bland annat sett med egna ögon medan jag satt och övervakade den. Man kan anta att en god simförmåga är en förutsättning för att kunna fånga grodor och fiskar, vilket snoken ofta gör – men däremot inte huggormen.
Man kan fråga sig hur snoken kan döda eller hålla fast sitt byte. Svaret ligger i saliven, som innehåller substanser som bedövar bytet och gör det lättare att svälja. Senaste sommar hade jag nöjet att få syn på en snok som hade fångat en tånglake (även kallad ålkusa, Zoarces viviparus), vilket i sig gav intryck av ett nästan mutualistiskt förhållande mellan de båda. Utan bedövningsmedel tror jag nog att det hade blivit svårt för snoken att hålla kvar sitt byte och hur den lyckades med den till synes omöjliga uppgiften att få tånglaken i sig är en gåta, för den försvann med sitt byte in bland stenarna i en brygga.
För övrigt kan man säkert anta att det pågår någon form av kapprustning mellan de båda där den ena slipar sina försvarsmekanismer och den andra utvecklar effektivare fångstmetoder eller bättre bedövningsmedel. Så pass vanliga är iakttagelser av just snok och tånglake inom Östersjöområdet.

Nackdel och fördel med att vara svart
En normalfärgad huggormshona kan få både normalfärgade och svarta ungar, och en svart hona kan få ungar av båda typerna. De flesta ungar, säkert över 98 procent, föds normalfärgade. Av dem kommer de flesta att behålla sin färg, men en del av dem blir mörkare med åren och som regel brukar detta inträffa när de blir könsmogna i 3–4-årsåldern. Hur detta fungerar rent genetiskt är tillsvidare oklart. Oberoende av detta kan det ha sina för- och nackdelar med att vara antingen svart eller normalfärgad.
I början av 1980-talet disputerade en göteborgare på en spännande avhandling om huggormar. Han hade placerat ut svarta och normalfärgade ”ormar” av gummi på Hallands Väderö, utanför Skånes nordvästra spets, och fann att de svarta ”fångades” oftare av rovfåglar än de normala kamouflagefärgade ormarna, som i högre grad lyckades hålla sig dolda. Trots detta dog de svarta ormarna inte ut, utan proportionerna mellan färgvarianterna i det verkliga livet bibehölls på sikt genom att de svarta ormarna också hade en fördel av sin färg. Svart absorberar som bekant värme mycket effektivt och de värmdes upp snabbare på morgonen och kom sig ut på jakt tidigare på dagen och växte snabbare än de normalfärgade ormarna. Därför blev de större och vann kampen om honorna och spred sina gener effektivare; ett mycket bra exempel på att små skillnader kan ge stora fördelar och att det darwinistiska urvalet fungerar.

Ormmyter
Det finns många myter om ormar. Enligt en av dem föder huggormen sina ungar uppe i träden för att inte själv bli biten av sin avkomma. Det normala är att de föder sina ungar på marken och att ungarna därefter blir självständiga och lever sitt eget liv. Det lär dock finnas iakttagelser om trädfödslar men det skulle i så fall snarast handla om att honan kryper genom en trång grenklyka för att pressa ut ungarna.
En annan myt är att ungarna är giftigare än de vuxna ormarna. Detta är inte heller sant eftersom deras mindre giftkörtlar rimligtvis borde producera en mindre mängd gift än de vuxna ormarna. Å andra sidan hävdas det att ungarnas bett är minst lika farligt som de fullvuxnas eftersom de tömmer sitt giftförråd helt då de hugger och saknar de vuxnas förmåga att dosera mindre giftmängder eller bara injicera gift från den ena gifttanden.
Det är inte heller ovanligt att sammansättningen hos giftet på ormar förändras i takt med att de blir större. Detta har man iakttagit bland annat hos vissa skallerormar Det skulle kunna förklaras som en anpassning till att ha ett effektivt gift kopplat till ett förändrat bytesval när de blir större. Om huggormen äter grodor och ödlor som liten och sedan övergår till möss och sorkar som vuxen, så skulle det eventuellt kunna finnas en sådan anpassning men detta är det troligen ingen som har testat.
En tredje myt är den om ”ormåret”. Vissa somrar får jag frågan om det är ovanligt många ormar i farten i år. Antalet ormar kan växla kraftigt i naturliga cykler, precis som hos alla andra djurarter men i stort sett är det konstant. Om man resonerar som de frågande, skulle alltså till exempel en varm sommar automatiskt leda till flera ormar.
Sanningen är för det första att antalet ormar under ett visst år sannolikt beror på hur vädret och tillgången på föda har varit några år tidigare och då kan det naturligtvis bli ganska slumpartat. För det andra föder huggormen här i norr ungar bara vart annat år så det kan omöjligen bero på vädret under den innevarande sommaren. Ormarna finns där hela tiden, men de lockas fram när vädret är omväxlande. När det är strålande sol blir det för varmt och ormarna kryper undan. Ormarna är aktivast under dagar när det är 27–28 grader varmt på marken. Varma, soliga dagar ser man dem endast tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen då det är svalare.

Huggormen måste inte avlivas
Det är många som utan urskiljning slår ihjäl ormar om de påträffar sådana. I så fall kan det vara värt att påminna om att samtliga groddjur och kräldjur, med undantag av huggormen, är fridlysta i Finland. Att huggormen inte är fredad hos oss när den är det i Sverige (med undantag för den egna tomten) är något förvånande.
Om man nu råkar ha huggorm på sin sommarstugtomt finns det nog andra lösningar än att avliva dem. En huggorm kan man ganska lätt peta in i en hink med lock för att sedan transportera den till ett ställe som är säkrare för både markägaren och den själv – jag har själv goda erfarenheter av detta.

Skribenten är lektor i biologi? och geografi vid Ålands lyceum.

Text & Foto: Ralf Carlsson. Finlands Natur 3/2009.
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 10 med bokstäver:

Resultat för natur:

Bygg bo åt taggig vän

I augusti-september går de största igelkottshanarna i vinterdvala. Honorna och årets ungar gör det lite senare. Du kan enkelt hjälpa dem att klara vintern i din trädgård.

Stor skärgård, gamla skogar och lundar

Västra Nylands skärgård är vidsträckt och mångsidig. Hangö udds sandmarker har en speciell flora och insektsfauna. Lundar med hassel, ek och andra ädla lövträd finns på många håll. Inlandet bjuder på stora skogsområden och rikligt med sjöar och åar.

Närkontakt med vargfamiljen

Efter många och långa vandringar, tålmodigt väntande och smygande i kamouflagekläder fick naturfotografen Mats Bentmar vara med om oförglömliga möten med vargarna i Kölstareviret i mellersta Sverige på nära håll, ostörda. Följ med här på hans spännande vargmöten. Nu är denna vargfamilj utplånad i licensjakten – till sorg för fotografen och alla oss som gläds åt att uppleva vargarna levande.

Lövängar, sandrev och höga berg

Åbolands skärgård har inte utan orsak kallats för världens vackraste. Här finns oändliga möjligheter att paddlande eller seglande på egen hand utforska öar och stränder av alla slag. Naturtyperna varie­rar från kala kobbar och låga sandörar till höga berg, gamla skogar och artrika lövängar.

Bort med vresrosen

Vresrosen blommor och nypon är vacka, men dess förmåga att snabbt sprida sig på stränderna och konkurrera ut ursprungliga strandväxter gör den problematisk.

Låt skogsnaturen i din närhet frodas

Vägen till en rik natur i din närskog går via mossbelupna lågor på marken, ståtliga torrakor och ett stort inslag av lövträd.

Efter fasankriget

Mellan noll och 30 000 blyhagel per 100 kvadratmeter. Det har Riggert Munsterhjelm kommit fram till i sin analys av jorden på den åker som skulle förse hans familj med giftfria och möjligast ekologiska grödor.

Låt ängen ta över gräsmattan

Att hålla efter ogräs, att sprida mängder av gödsel och att klippa sin gräsmatta i tid och otid tar tid och kan bli svettigt och dyrt. Varför inte istället låta naturens mångfald ta över en del av gräsmattan?

När skogen försvinner

Då man låtit sin skog sköta sig själv i naturtillstånd är det tungt att se hur kalavverkningar i grannens skog påverkar träden och bäcken i den egna skogen.

Vårflodsfärd på Götälven

Årets höjdpunkt är för mig att varje vår åka på en längre paddeltur. Den här gången blir det ett återbesök på Götälven på gränsen mellan södra Norge och Sverige. En paddeltur på elva dagar med start i mitten av maj.

Sista chansen för Svartåns musslor

I Svartån lever Finlands sydligaste population av flodpärlmussla ännu segt kvar, men ingen föryngring har skett på många år. Nu ska musslorna få hjälp med att föröka sig.

Bakom galler

Runda små äppel eller ärter, kottar eller konstiga färgfläckar på bladen. De kallas galler och förorsakas av diverse insekter och andra småkryp som mat åt organismernas larvstadier.

Att paddla är nödvändigt

Om du vill uppleva skärgården, naturen och djurlivet från första parkett finns det inget som går upp mot en kajak. Du kan praktiskt taget ljudlöst paddla nästan var som helst bara det finns minst tio centimeter vatten.

Med vargen som granne

Det går att leva med vargen som granne. Men det innebär utmaningar för jägare med hund och för boskapsuppfödare. Det visar erfarenheter nu även i norra Tenala.

När klimatet kräver flyttning

”Assisterad migration är än så länge mer en idé än en praktisk åtgärd. Men idén kan bli verklighet inom ett decennium om vi inte får bukt med klimatförändringen.”

Myror ger mersmak

De håller sig med husdjur, sköter om sin drottning i vått och torrt, försvarar stacken mot inkräktare och använder mediciner mot sjukdomar. Myrorna är mycket mer än besvärliga småkryp som planlöst springer omkring på köksbordet.

Sandtagen har betydande naturvärden

”Sandtag är fula sår i landskapet som borde motarbetas i naturskyddets namn”. Den här allmänna uppfattning är dags att åtminstone delvis överge.

Snöleoparden exempel – djurparker bidrar till artskyddet

Idag fångar djurparkerna inte längre nya snöleoparder i naturen. Istället har parkerna lyckats få sina snöleoparder att föröka sig väl och djuren bidrar nu till ökad kunskap, som används vid studier och skydd av viltlevande snöleoparder.

Flyktingcentral för orangutanger

Genom konfiskering, socialisering och återintroducering försöker rehabiliteringscentret för orangutanger på Sumatra bevara de akut hotade djuren – ett projekt för att motarbeta för­lusten av biodiversitet.

Ta en titt på knoppen

Det går att känna igen lövträd och buskar genom att studera bladknopparna på nära håll.

Naturen reagerar på förändrat klimat

Det varmare klimatet resulterar inte bara i smältande glaciärer och stigande hav. Växter och djur sprider sig norrut och försvinner i söder. Bergsarter klättrar högre upp på sluttningarna. Vårtecknen kommer tidigare.

Alger och annat skum(t) på ytan

Till de mest dramatiska fenomenen på vatten­ytan hör algblomningarna, som oftast orsakas av uppstigande cyanobakterier (blågrönalger). Vattenytan hyser också många andra organismer, partiklar och inte minst skum och slem.

Naturen har egenvärde

Vi lever i en virtuell värld som lätt kan tas ifrån oss, säger konstnären och biologen Riggert Munsterhjelm. Han tror konsten kan göra människan uppmärksam på naturens egenvärde.

Betydligt intressantare än sitt namn

Bakom det mindre tilltalande namnet slemsvampar gömmer sig en grupp organismer med spännande biologi, oanade skönhetsvärden och en hel del skrock och myter. I Finlands skogar finns över 200 arter av slemsvampar.

Tornfalken kommer igen

För några år sedan häckade tornfalken ytterst fåtaligt i östra Nyland. Men på bara två år har de häckande parens antal ökat till 67. Orsaken är att några ornitologer flitigt hängt upp tornfalksholkar ute på åkrarna.

Plitvice – pärlan i Kroatiens natur

Mitt i Kroatien finns en plats där man ständigt hör dånet av vattenfall som störtar ner från den ena turkosa skogssjön till den andra. Det är Plitvice nationalpark, som Finlands Naturs utsände besökte i april i år.

Ny mask syrsätter havsbottnar

Marinbiologer har länge varnat för svåra ekologiska följder av introducerade arter i Östersjön. Men nu verkar en av nykomlingarna, havsborstmasken Marenzelleria, tvärtom ha en positiv effekt.

Naturen reagerar på förändrat klimat

Också i Finland är klimatförändringen ett faktum. Det är klimatforskarna så gott som eniga om. Det syns nu också i floran och faunan i vårt land. Det visar ett ökande antal uppföljningsstudier.

En rimfrostdag i december

December kan vara mörk och slaskig – men också gnistrande kall med rimfrost som täcker buskar och träd. Följ med Hans Hästbacka på hans vandring i det vita landskapet.

Nya namn på gamla arter

Tidigare exkurrerade jag ofta med en äldre kollega. En vanlig kommentar från honom när vi hittade en spännande växt var: ”är det inte en (namnet på latin) – eller heter den inte så längre?”

Familjeidyll hos hararna

Vuxna harar har vi alla sett någon gång. Men att ha en harmamma som diar sina ungar vid stugknuten kväll efter kväll hör nog till ovanligheterna.

Utterliv

Att få se en utter i levande livet är inte alla förunnat. En vacker vårkväll mötte Christa Granroth sin första levande utter i Fiskars.

Finlands rödlista under lupp

Finland gav som avslutning på biodiversitetsåret 2010 ut en uppdaterad version av den nationella rödlistan. Rödlistan bekräftade att vi trots goda föresatser inte lyckats stoppa minskningen av biodiversiteten.

Galapagos - de orädda djurens öar

Solen har just nått över horisonten i öster och gummibåten ligger med aktern mot den vita sandstranden. Vi stiger ut i det grunda strandvattnet.

Estland – eldorado för naturturisten

Vid det här laget bör Estland definitivt ha kunnat skaka av sig gångna decenniers skräckbilder av industriföroreningar, atomsopor och förfallna militäranläggningar.

Höst bland flyttblock och stenar

Nordostlig vind, plus tolv grader, mulet med blå himmelsrevor i det framglidande molntäcket. Så ser höstdagen ut, där jag står på hemgården i Kalax.

Miljödebatten förutsätter att kyrkan ser om sitt eget hus

Nytillträdda biskopen i Borgå stift, Björn Vikström, har en hel del järn i elden när det gäller miljöfrågor. Han har forskat i kristendomens förhållande till naturens bevarande och han har medverkat i ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om miljö och hållbar utveckling vid Åbo Akademi. Han leder också Borgå stifts miljögrupp.

Höstlig färgprakt i Abisko

Det rinnande vattnet slipar och formar. Vattenslipade klippor strax ovanför det höga Silverfallet i Björkliden.

I fjällpiparens rike

Uppe på Tuolljehuhtputs sydöstra sluttning vilar vinden sällan. Som så ofta här i högfjällen kring Kilpisjärvi är det nordvästen som hämtar in kyla från det närbelägna Norra ishavet. En stund tidigare då jag stod nedanför Tuolljehuhtputs delvis snötäckta klippstup kom en skur med äkta snöslask drivande över fjället. Och nu skriver vi alltså den 17 juli…

Svarta huggormar och fiskande snokar

Få människor förhåller sig likgiltigt till ormar. De flesta har någon form av ormskräck och vill helst att ormarna inte blir närgångna. Om man tar sig tid att studera dem närmare finner man att de trots allt är ganska spännande varelser som liksom andra organismer uppvisar en del intressanta anpassningar till sin miljö.

Yrke: naturföretagare. Ett jobb i och med naturen!

Tänk dig att få jobba i och med naturen året om! Själv få bestämma över din arbetstid och jobba med det som är ditt stora intresse. Låter det som ett drömjobb? Då kanske naturföretagande är något för dig!

Naturupplevelser på isen

Vid trettondag var sjöarna och havsvikarna täckta av glasklar kärnis. Förutsättningarna för givande skridskofärder på isarna var de bästa på flera år, och som en extra krydda gick det att studera livet i vattnet genom isen.