Slemsvampar förekommer allmänt i skog och mark och deras sporer finns överallt. Men det är i regel bara slemsvamparnas fruktkroppar som man lägger märke till, ofta på stubbar, blåbärsris eller mossa. En av de vanligaste, i varje fall mest synliga arterna, är trollsmöret Fuligo septica. Dess fruktkroppar, som kan bli över 20 centimeter stora, är ofta lysande gula. Merparten av slemsvamparna har små fruktkroppar, i storlek med knappnålar eller blommors ståndarknappar – som vissa arter faktiskt kan påminna om. Ibland är stubbar täckta av ett vitt överdrag som liknar skum. Det kan vara slemsvampen Mucilago, men lika väl en gråvit Fuligo-art.
Ofta stöter man också på den ljusröda vargmjölken, Lycogala epidendrum, vars fruktkroppar kan bli centimeterstora. När de mognar försvinner den röda färgen och gamla fruktkroppar är gråbruna. Om man petar på vargmjölk, eller andra slemsvampar med för den delen, blir resultatet vanligen en mjölkartad vätska eller lös smet. Det finns alltså ett visst fog för att tala om vargmjölk…

Kan röra på sig
Slemsvamparnas sporer, som kan bevara sin livsduglighet i åratal, utvecklas till amöbastadier eller flagellförsedda svärmsporer som också har amöba-egenskaper. Dessa enskilda amöbastadier lever av till exempel bakterier. Amöborna förenas sedan till plasmodier som i sin tur tids nog utvecklas till fruktkroppar. Slemsvamparnas plasmodier är formlösa och kan likna utspilld äggvita. Slemsvamparnas fruktkroppar är däremot mera distinkta, och i fråga om struktur mera som vispad äggvita eller halvt intorkad yoghurt. De saknar däremot hyfer (svamptrådar). Plasmodierna glider alltså på underlaget, gärna ruttnande ved och annat växtmaterial, och suger i sig bakterier och andra mikroorganismer, i princip allt som blir "överkört".
Vanliga svampar kan förvisso överraska och snabbt dyka upp nästan var som helst efter regn, och försvinna lika snabbt, men slemsvampar kan dessutom glida omkring i terrängen. Det kan vara nästan störande att se ett plasmodium, kanske med begynnande färg, vid stubbroten ena kvällen och flera decimeter högre upp och mera färggrant följande dag. Det är därför inte att undra på att det finns en del vidskepelse förknippad med slemsvampar. Slemmiga fläckar som rör på sig så där måste nästan vara utomjordingar!

Inte giftiga, men kemiskt intressanta – och vackra!
Slemsvampar trivs bäst i fuktiga miljöer och de är mindre synliga under torra år. Vid torka kan de bilda torra klumpar som kan väckas till liv efter många år i dvala. Slemsvampar är sannolikt klart nyttiga renhållningshjon i skog och mark. De har veterligen inte symbiosrelationer (mykorhiza) såsom "riktiga" svampar ofta har. Det lär finnas ätliga arter av slemsvampar, men de saknar i praktiken matvärde. Men många insekter, rundmaskar och sniglar är antagligen av annan åsikt!
Slemsvampar anses inte heller vara farligt giftiga, men de kan ha speciella kemikalier för att hålla sniglar och bakterier på avstånd. Forskarna letar därför efter nya typer av antibiotika också bland slemsvampar. Bland annat detta kan man lära sig i boken "Limasienet" (se nedan).
Slemsvamparna skulle vara föga kända om de inte bildade sina färggranna fruktkroppar för sporbildning och sporspridning. Namnet slemsvamp låter inte speciellt inbjudande, men den som tvivlar på om slemsvampar faktiskt är vackra skall läsa boken ”Limasienet”, där ett tiotal duktiga fotografer bidragit med färgsprakande närbilder. Eller varför inte spana in slemsvamparna i naturen! Det kan man göra från våren till senhösten.