Parti eller person? Den frågan brukar finländska väljare ställa sig på vägen till valbåset.
I det finländska valsystemet har valet av kandidat en större betydelse än i länder med listval. Å andra sidan har regeringsprogrammet en mycket stark roll i den finländska politiska traditionen. Det utformas genom förhandlingar mellan flera partier genast efter valet då de nyvalda riksdagsledamöterna inte ännu hunnit sätta en särskilt stark prägel på politiken.
Efter regeringen Katainens extremt detaljerade regeringsprogram har många ledande politiker flaggat för ett kortare och mera strategiskt regeringsprogram, vilket ökar politikeras rörelseutrymme. I koalitionsregeringar, vilka vi är vana med i Finland, suddas partiernas profiler ut, vilket också stärker de enskilda politikernas roll. En väljare som vill att nästa regering och riksdag skall fatta bra beslut med tanke på naturen och miljön gör alltså klokt i att granska både partierna och de enskilda kandidaterna i sömmarna.

Vi börjar med en jämförelse av partiernas valprogram. De ger en tydlig vink om partiernas profileringar just nu, även om de otaliga tematiska programmen som partierna med jämna mellanrum publicerar ofta ger mera detaljerad information om vilka konkreta frågor partierna de facto driver. När Finlands Natur gick i tryck i början av mars hade alla partier utom Sannfinländarna publicerat sina valprogram inför riksdagsvalet. 

I samlingspartiets valprogram står miljöpolitiken för en femtedel av innehållet, vilket är mera än hos många andra partier. Intressant är att de klassiska naturskyddsfrågorna lyser med sin frånvaro, men det bekräftar bara att Sanni Grahn-Laasonen inte har agerat helt utan flankstöd under sin korta sejour som miljöminister. Samlingspartiet motsätter sig kategoriskt skärpningar av miljönormerna för industrin, vilket kan ses som ett allvarligt hot mot en av miljöpolitikens grundpelare.

Centerns valprogram är indelat i 17 kapitel av vilka bara ett fokuserar på rena miljöfrågor. Målsättningarna gällande förnybar energi nämns i ett kapitel om bioekonomi. Centern tyr sig till en allmänt hållen retorik och det  är svårt att hitta några konkreta politiska löften. Klart är dock att naturskyddet enligt centern skall förbättras på frivillig väg.

Socialdemokraterna har lite i samma stil som centern valt att bygga upp sitt valprogram helt utan att snegla på de nuvarande ministeriernas ansvarsområden. I beskrivningen av övergripande teman (tillväxt, arbete, jämlikhet och säkerhet) gör partiet bra kopplingar till miljöhänsyn. Socialdemokraterna vill i likhet med de flesta andra partier minska regleringen och göra tillståndsprocesser smidigare, men inte på bekostnad av miljöskyddsnivån.

Vänstern lyfter fram miljödimen-sionen i många olika politiksektorer. Två av fjorton kapitel, bland annat det om trafikpolitiken fokuserar starkt på miljön. Vänstern godkänner inte att man dämmer upp nya forsar för vattenkraft, något som varken centern eller samlingspartiet utesluter.

De grönas valprogram består av tio teman av vilka hälften har en direkt koppling till miljön, vilket är väntat med tanke på partiets rötter inom miljörörelsen.

Svenska folkpartiets valprogram har tio kapitel, av vilket ett handlar om miljön och klimatet. Partiet säger tydligt sin åsikt om att man till exempel bör införa skattelättnader för solpaneler, solfångare och mindre bioenergikraftverk. Något överraskande
lyfter partiet upp den globala
färskvattenbristen till ett viktigt miljötema för riksdagsvalet. Även sfp betonar att nya naturskyddsprogram skall göras i samförstånd, på frivillig grund.

I Kristdemokraternas program nämns inte miljöpolitiken som ett av de sju tyngdpunktsområdena, men bland de konkreta åtgärdsförslagen nämns några miljömässigt relevanta frågor, till exempel miljöskatter. Under rubriken landsbygdspolitik vill kd slopa kraven på avloppsrening på glesbygden.

De finländska miljöorganisationerna har lyft fram energi- och klimatpolitiken inför valet. Organisationerna har granskat hur de nuvarande riksdagspartierna ställer sig till visionen om att Finland skulle klara sig helt utan fossila bränslen år 2050.
Alla partier med undantag av sannfinländarna ställer sig positiva till att öka användningen av förnyelsebara energikällor i Finland. Samlingspartiet och socialdemokraterna fokuserar dock hellre på målsättningen att energiproduktionen skall vara utsläppsfri år 2050, det vill säga att kärnkraften ännu skall vara med i bilden. Centerns målsättning att andelen förnyelsebar energi skall ligga kring 85–90 procent ger också utrymme för en del kärnkraft.

Under den riksdagsperiod som nu avslutas har många partier signalerat att användningen av stenkol borde upphöra i Finland före år 2025. Senaste höst lovade president Sauli Niinistö samma sak inför FN:s generalförsamling. För att målet skall uppfyllas måste politiska beslut om konkreta styrmedel fattas av nästa regering. Centern föreslår hög-re beskattning av stenkol och Vänstern vill rentav förbjuda användningen. Socialdemokraterna tror starkt på utsläppshandeln och ställer sig njugga till
andra styrmedel, vilket kan
tolkas som en rätt så passiv hållning i ett riksdagsval, eftersom besluten om utsläppshandeln fattas på EU-nivå. Samlingspartiet profilerar sig genom sin starka tilltro till att koldioxidutsläppen från förbränningsanläggningar kan tas tillvara och lagras.
Utsläppen av växthusgaser vid torvbränning är i klass med stenkol. Ändå finns det fortfarande en stark torvlobby på det politiska fältet. Alla partier utom De gröna och Vänstern anser att det är OK att fortsätta att bränna torv även efter att man har fasat ut stenkolen. Samlingspartiet, socialdemokraterna och sannfinländarna vill rentav stärka torvens lönsamhet i förhållande till stenkolen. Sfp håller sig till den nuvarande regeringens linje om att torvförbränningen borde minska med 30 procent fram till år 2025.

De flesta partierna vill främja en utveckling där värme- och elproduktionen blir mera decentraliserad, vilket starkt hör ihop med att utnyttja förnyelsebara energikällor som vind, sol och biomassa. Samlingspartiet och socialdemokraterna vurmar ännu i viss mån för stora anläggningar, men endast Sannfinländarna ställer sig helt på tvären i denna fråga.
Den här analysen av partiernas miljöprofiler visar åtminstone att Sannfinländarna inte kommer att driva miljövännens agenda, medan De gröna och Vänstern är de säkraste korten. Hoppingivande är att det inom de troligaste större regeringspartierna (Saml, Cent, Soc) finns ett politiskt rörelseutrymme för politiker som vill driva en miljöagenda. Det lönar sig alltså att känna enskilda kandidater på pulsen. I Helsingin Sanomats valmaskin finns några frågor som ger en klar signal om hur starka kandidatens miljö-värderingar är. YLE:s valmaskin Valkompassen (vaalikone.yle.fi) innehåller en del miljörelaterade frågor, liksom även valmaskinen vaalikone2015.fi, som WWF och Finlands naturskyddsförbund bidragit med material till.

Skribenten är Natur och Miljös verksamhetsledare och medlem i partiet De gröna.

Källor: Partiernas valprogram, miljöorganisationernas enkät till partisekreterarna om energi- och klimatpolitiken