I Bhopal, Indien, läckte 1984 ett giftmoln med 30 ton kemikalier om natten ut från en fabrik som tillverkade bekämpningsmedel. En halv miljon människor skadades och 15 000 dödades i världens värsta industrikatastrof. Ägaren vägrade att ta sitt ansvar utan övergav istället området efter katastrofen och lämnade hundratals ton kemikalier som man hade dumpat där sen starten. Dessa fortsätter förgifta mark och vatten för de 20 000 personer som fortfarande bor i området och dricker vattnet. För sex år sen undersökte indiska forskare och myndigheter området och utarbetade en plan för restaurering, som inte har verkställts. 
Kontrasten är stor till katastroferna i Minamata och Seveso, där man utfört omfattande restaurering och lagt förgiftad jord och sediment i skyddade deponier. Vad är det som gjort att dessa platser sanerats men inte Bhopal? Första tanken är pengar. Men det multinationella Union Carbide i Bhopal hade mångdubbelt större resurser än det japanska Chisso. Förklaringen måste vara någon annan faktor. Låt oss titta på ett par andra genomförda saneringar och se vad de kan lära. 

Natten till 25 april 1998 brast den jättelika dammen, där Boliden–Apirsa förvarade miljöfarligt avfall från gruvbrytningen vid byn Aznalcollar i södra Spanien. 1,3 miljoner kubikmeter gruvavfall och fyra gånger så mycket förorenat vatten forsade ut i floden Rio Guadiamar, som raskt förde gifterna mot Spaniens stolthet, national-parken Donana. Fyrtio kilometer av den 300 meter breda floddalen fylldes till 4,5 meters höjd med slam, som skadade odlingarna med bly, arsenik, antimon och kadmium. Sanering sattes genast in genom att tillfälliga dammar stoppade slammassorna som sen kördes tillbaks till ett dagbrott, som just lagts ned några månader tidigare vid gruvan. Insatsen var massiv med gruvtruckar och lastbilar, som var 15:e sekund tömde ett nytt lass giftigt slam i det jättelika dagbrottet. Det tog sex månader att köra tillbaks allt slammet och efterarbetena fortsatte i fyra år. Ironiskt nog är floden Rio Guadiamar idag renare än före olyckan eftersom förorenat flodsediment från gruvans 3 000-åriga historia togs bort samtidigt med avfallet, som rann ut när dammen brast. 
Hur kunde man lyckas? En orsak var det akuta läget. Ju längre man väntade, desto dyrare skulle det bli att sanera eftersom slammet då skulle spridas över ett större område. Det var knappast någon tvekan om huruvida sanering skulle utföras. Miljöorganisationer drev på för att nationalparken måste skyddas, myndigheterna önskade sanering och gruvbolaget hade ett gott rykte att försvara. Myndigheterna garanterade att pengar snabbt kunde frigöras till att betalade de akuta åtgärderna men klargjorde att gruvbolaget Boliden–Apirsa skulle stå för kostnaderna i slutändan. Detta var mycket viktigt för att und-vika förseningar på grund av rättsprocesser, som hittills endast kommit fram till att fel domstol har hanterat ärendet, som nu har återupptagits i den rätta domstolen.
Ekonomiska ”muskler” hos ägaren var även viktigt för saneringens utförande. Boliden har hittills betalat 115 miljoner euro för restaureringen. Trots de stora kostnaderna för olyckan samt över ett års stillestånd så återupptog man gruvbrytningen 1999. Fallande metallpriser och ökade kostnader för gruvverksamheten medförde att gruvan stängdes två år senare och Boliden avvecklade sitt ägande år 2001.

1982 flyttades en termometerfabrik i USA till Kodaikanal i Indien eftersom amerikanarna hade uppmärksammat miljöriskerna med kvicksilvret vid tillverkningen av termometrarna. Hindustan Unilever, ett dotterbolag till det brittisk-nederländska företaget Unilever, övertog fabriken i Kodaikanal 1987 och fortsatte tillverkningen med kvicksilver importerat från USA. År 2001 uppdagades hälso-problem hos en del anställda och man upptäckte att en skrothandlare, som tog hand om fabrikens kvicksilverhaltiga glaskross, hade dumpat det tre kilometer bort. Hindustan Unilever stängde raskt fabriken 2001 och lämnade området, men Greenpeace och fackföreningarna tvingade ägarna att skicka 290 ton kvicksilverförorenat glaskross till USA för omhändertagande. Dispyten fortsätter ännu hösten 2015 om hur kvarvarande avfall och jord med kvicksilver ska saneras.  

När en anläggning eller mark och vatten i ett område har förgiftats kan det förefalla självklart att området ska saneras. Men tusentals förgiftade områden enbart i Skandinavien som inte har sanerats visar att bristfällig eller utebliven sanering, liksom i Bhopal, tyvärr varit regel i ett historiskt perspektiv och dominerar i praktiken fortfarande helt i de flesta utvecklingsländer. I industriländerna har förorenarens ansvar för sanering (polluters pay principle) vunnit allmän acceptans och inkluderats i lagstiftningen för att efterlevas. Genom att använda legala åtgärder ser samhället till att det finns en vilja inte bara hos allmänheten utan även hos förorenaren att ta ansvar för sanering ifall man släpper ut gifter i miljön. För att förorenaren ska kunna ta detta ansvar krävs att företaget har resurser, vanligen pengar, att avdela för att betala arbetskraft och utrustning som krävs för saneringen.
Den tredje faktorn som behövs för att sanering ska verkställas är kunskap om hur saneringen ska göras. Detta är oftast den faktor som är lättast att tillgodose eftersom forskarna står på kö för att utarbeta metoder för sanering, inte minst i utvecklingsländer, där biståndspengar ofta avdelas. Utmaningen är att praktisera dessa forskningsmetoder för storskaliga saneringar i utvecklingsländer med en väsentligt mer begränsad budget och med en infrastruktur som helt avviker från den som forskarna förväntat sig vid metod-utvecklingen.

Miljögifternas egenskaper avgör möjlig saneringsmetod. Gifterna kan grovt delas upp i organiska och oorganiska föreningar. De organiska (de som innehåller kolföreningar såsom dioxin och PCB) kan förstöras genom förbränning vid hög temperatur. De oorganiska gifterna, såsom giftiga tungmetaller, försvinner inte genom förbränning, även om organiska föreningar med till exempel kvicksilver, såsom metylkvicksilver, kan omvandlas till mindre giftigt metalliskt kvicksilver i ångform. Men släpps detta kvicksilver ut med rök-gaserna kan det åter omvandlas till metylkvicksilver av vissa bakterier, främst i haven och sjöarnas sediment. Därför renar man bort det mesta kvicksilvret i Finland från metallsmältverk och sopförbränning. En del av detta kvicksilver används i produkter som tandamalgam och kommer ut i miljön med avloppsvatten. Därför är det bättre att deponera avskilda tungmetaller i säkra deponier som inte läcker ut gifterna.
Även organiska miljögifter kan deponeras, men förbränning till koldioxid och vatten är vanligen ett bättre sätt att oskadliggöra organiska miljögifter i koncentrerad form. En nackdel är att metoden kan vara energikrävande, speciellt om miljögifterna är utblandade till exempel i jord så att stora mängder jord måste upphettas. Dessutom finns risken att giftiga tungmetaller frigörs om jord upphettas. Därför har forskarna arbetat fram biologiska metoder som bryter ner organiska miljögifter, så kallad bioremediering. Detta med hjälp av växter eller mikroorganismer, till exempel vid oljespill i jord. Bioremediering är ofta resurssnål och därmed kostnadseffektiv men tar lång tid. Tid är ofta pengar. Dessutom kan gifterna läcka ner till grundvattnet under tiden som bioremedieringen pågår. Ibland används bioremediering som en manöver för att förorenaren ska slippa vidta lämpligare men dyrare metoder.
Aznalcollar, Kodaikanal och Minamata visar att giftläckage kan saneras om viljan finns. Viljan kan skapas genom lagstiftning och genom spridning av information ifall förorenaren inte tar sitt saneringsansvar. Allra bäst är att tänka efter före. Vilka åtgärder behöver vidtas för att minimera olycksriskerna. Rejäla ekonomiska resurser satsade på rening för att undvika utsläpp blir i slutändan flerfalt lönsammare än att sanera efter giftutsläpp. Ytterst viktigt är en medveten allmänhet, som genom sina köp driver företagen till miljövänligare produkter.

Artikeln har producerats med stöd (biståndsmedel) från utrikesministeriet