Källa: Finlands miljöcentral och Statistikcentralen
Våra sopor har blivit en handelsvara. Balar åker kors och tvärs genom Finland och Europa. EU:s avfallsstrategi, som går ut på att man ska ta hand om soporna så nära källan som möjligt, fungerar haltande. Kommunerna försöker bli av med soporna billigt. Förbränningskraftverken, kommunala eller privata, agerar på marknaden. De säljer fjärrvärme och har en härlig fördel: för bränslet behöver de inte betala. De får betalt. Enligt chefen för energiproduktion vid Oulun Energia, Pertti Vanhala, kostar det omkring 60 euro för att bli av med ett ton kommunala sopor i Finland. Hälften så mycket blir det om de bränns i Sverige – eller ännu mindre.
För att situationen inte ska spåra ur helt finns en bromsmekanism. För att exportera kommunala sopor behövs tillstånd. Finlands miljöcentral SYKE, där Kaija Rainio är överinspektör, övervakar export, import och transittillstånd för avfall. SYKE överväger var det finns förbränningskapacitet och vad som kan räknas som nära. Om avgiften för att bränna soporna utomlands är mycket låg och miljöaspekterna där är godtagbara kan SYKE ge exporttillstånd
– Vi har kommit överens om att blir det 60 procent billigare att exportera soporna, så kan det vara ok, förklarar Rainio.
Trots närhetsprincipen har Sydvästra Finlands avfallsservice fått ett tillstånd att i två år föra en tredjedel av soporna i sydvästra Finland, från området mellan Raumo och Salo, inklusive den åboländska skärgården, till Sverige. En tredjedel åker till Riihimäki och en tredjedel till Vasa. Däremot fick ett kommunalt lappländskt sopbolag inte rätt att exportera avfallet till norra Sverige. I stället började de lappländska soporna köras till Uleåborg.
– Prisskillnaden var för liten. Vi gjorde vårt bästa men misslyckades uppenbarligen bedöma förbränningskapaciteten i Finland, konstaterar Rainio.
Intill kraftverket i Uleåborg ligger nämligen ett berg med balade sopor och väntar. 7 000 ton kommunala sopor står i förbränningskö. De äldsta är snart två år gamla.
– Situationen är kritisk. Så här fungerar det inte. Vi väntar på svar om hur avfallsförbränningsverket tänker hantera det, säger Kaisa Vähänen på NTM-centralen i norra Österbotten. Hon övervakar avfallshanteringen.
Vähänen berättar att det i höstas inträffade en störning i produktionen vid kraftverket och då spårade det ur. Eftersom det inte gick att få tag på en balningsmaskin blev soporna liggande ute och kunde sen bara slängas på tippen. Gamla balade sopor står dessutom i kö till kraftverket, medan nya kommer till.
– Det här är inte smart. Till kraftverket kommer det sopor från Lappland och våra sopor får vänta. De borde ha förkörsrätt, men vi här på NTM-centralen har inte rätt att besluta det. Det behövs en ändring i miljötillståndet för att få stopp för det, anser Vähänen.
Pertti Vanhala vid Oulun Energia, som äger kraftverket, tycker att läget är helt under kontroll. De har alltid sopor i lager. Det viktiga är att värme- och elproduktionen flyter smidigt.
– Problemet var att vi fick mer sopor än vi kommit överens om att bränna. Så vi sa stopp, säger Vanhala.
Hade någon beräknat den kommunala sopmängden fel om ni fick för mycket sopor?
– Njaa. Kommunerna beräknar nog rätt. Men det verkar kastas in lite mer sopor än avtalat i lasterna från industrierna, säger Vanhala. Men vid årsskiftet avslutar vi vissa kortare industriavtal och då finns det mer plats för kommunalt avfall.
Under 2000-talet har vi finländare åstadkommit mellan två och tre miljoner ton kommunalt avfall per år. Vi har inte klarat av att minska avfallsmängderna i enlighet med den nationella avfallsplanen och återvinningen stampar på stället. Men bränna avfall kan vi. I miljöministeriets rapport framgår det att Finland bygger ut förbränningskapaciteten trots att vi redan år 2012 uppnådde vårt mål för år 2016: att bränna 30 procent av det kommunala avfallet. Nu är vi uppe i över 40 procent. Nästa
år får blandavfallet inte längre föras till soptippen. Förbud införs mot att deponera organiskt avfall på avstjälpningsplatser. Ännu mer sopor bör brännas.
– Vi har ingen planhushållning.
Förbränningsanläggningarna är privata aktörer som följer sin egen logik och staten kan inte bestämma var de etablerar sig eller vad de bränner, säger Sirje Stén som är överinspektör vid miljöministeriet och leder den riksomfattande planeringen av avfallshanteringen.
Medan förbränningsivern ökar försöker myndigheterna hitta styrmedel för att öka återvinningen och minska sopmängderna. Samtidigt byggs det in ett kontinuerligt behov av mycket sopor i systemet, eftersom sopkraftverken förser samhällen med fjärrvärme. Stén berättar att en förbränningsskatt funnits på förslag och sorteringspoliser har kastats fram som ett alternativ.
Markku Salo, som är vd för Avfallsverksföreningen, konstaterar att alla våra fem avfallskraftverk i Finland nu går mer än för full maskin. Två till håller på att byggas, men enligt honom räcker det inte. Sirje Stén däremot anser att kapaciteten är tillräcklig för att bränna våra kommunala sopor. Problemet är enligt henne att kraftverken också bränner industriavfall, vilket gör att de inte hinner med kommunernas.
– Jag tycker Sveriges avfallsstrategi är riktig. Där är sopförbränning business och sopor är ett bra förnybart bränsle. I Finland är sopor politik och något man värjer sig för, tycker Salo.
I Sverige är sopimport en medveten strategi och det har gjorts grundläggande utredningar om potentialen att ta emot sopor från olika europeiska länder. Importen av avfall har stigit till över två miljoner ton per år. Soporna kommer främst från Storbritannien, Irland och Norge. I somras gjorde SVT en stor sopgranskning och kunde avslöja många skandaler med allt från radioaktiva importsopor till höga halter av cancerframkallande ämnen i avgaserna från förbränningsverk och läckande importbalar som innehöll allt annat än vad det stod på dem. I SVT kallade polisinspektören för miljöbrott svenskarna naiva och förklarade att Sverige blivit en del av de kriminella sopligornas marknad. Att det icke-farliga avfallet blandas upp med farligt märks inte vid stickprovskontroller, betonade SVT.
De norska kraftverken är missnöjda med Sveriges avfallspolitik. Många har gått på minus flera år i rad, för en stor del av soporna åker till Sverige. Sopdebatten har gått het i norska medier i höst. Avfallsbolagen lobbade för att införa samma närhetsprincip som gäller inom EU för att soporna skulle stanna i landet. Men de fick tji. Norge beslöt att inte begränsa exporten. I medierna diskuteras det om den billiga exporten är orsaken till att många kommuner slutat att sortera avfall. Likaså om det är kommunernas eget fel att de byggt större kraftverk än de har behov av.
Vilken väg väljer Finland? Går vi hårdare in i sopbusinessen och bygger ut förbränningskapaciteten? Går det då som i Sverige eller i Norge? Eller fortsätter exporten av vårt kommunala avfall att öka år för år? Ännu är exporten marginell, bara några procent av alla sopor. Vilket i sin tur bara är en liten droppe i det totala sophavet av industriavfall. Som också åker runt i Europa.
