Vi har sett exempel på det i Österbotten (Närpes och Pedersöre), Egentliga Finland (Loimaa) och Nyland (Borgå): landskapsförbunden har velat reservera mark utanför tätorter för stora dagligvaruaffärer, men miljöministeriet har plockat bort reserveringarna då planerna fastställts. Det har ministeriet gjort eftersom det finns en riksomfattande målsättning att koncentrera omfattande nybyggnad till existerande samhällsstruktur och inte utanför stadskärnor. Tanken är att motverka att städernas centrum töms på affärer och att minska biltrafiken från centrum ut till förorter för dagliga uppköp.
Matti Vatilo, byggnadsråd på miljö-ministeriets avdelning för områden och samhällen, intygar att det är de stora detaljhandelsenheterna som oftast varit orsaken till att ministeriet vägrat godkänna delar av landskapsplaner. Enligt Vatilo har det också hänt att myrar som reserverats för torvtäkt och vindkrafts-reserveringar som hotat viktiga flyttfågelstråk strukits ur planer som landskapsförbundens fullmäktige godkänt.
– Men överlag har miljöministeriet gjort större ändringar i planerna i relativt få fall, säger Vatilo.
Ann Holm, planläggningsdirektör vid Österbottens förbund, har en annan erfarenhet.
– I alla planer vi har lämnat in till miljöministeriet de senaste åren har det funnit områden som miljöministeriet lämnat utan att fastställa.
Det färskaste exemplet från slutet av 2015 är att 5 av 30 områden reserverade för vindkraft i en etapplandskapsplan plockades bort av miljöministeriet.
Miljöministeriets ingripande har ofta lett till besvär från landskapsförbunden och andra intressenter. Men statistiken visar att ministeriets ändringar oftast varit befogade: fram till den 31.12. 2014 förblev ministeriets beslut i kraft i 30 av 36 fall som behandlats i Högsta förvaltningsdomstolen.
Tidigare har miljöministeriet granskat landskapsplanerna både när det gäller deras innehåll och deras laglighet. Kraven på att planerna skall beakta riksomfattande målsättningar även när det gäller miljön finns kvar, men miljöministeriet befogenheter minskar betydligt i och med att ministeriet från den 1 februari inte längre fastställer de landskapsplaner som förbunden godkänt. Det samma gäller generalplaner som flera kommuner gemensamt gjort upp. Sådana planer som redan inlämnats till ministeriet fastställs ännu av ministeriet. De här förändringarna skedde efter att riksdagen godkänt en regeringsproposition i december 2015.
En annan förändring är att miljö-ministeriet inte längre är den instans som tar emot och ger utlåtande om besvär som lämnats in mot godkända landskapsplaner. Och enligt Matti Vatilo har miljöministeriet inte självt rätt att besvära sig mot landskapsplaner.
– Allt detta är ett led i regeringsprogrammets strävan att öka landskapsförbundens ansvar för planläggningen, konstaterar Vatilo.
Tanken är att miljöministeriet ska kunna vara med och påverka planerna genom myndighetsförhandlingar under planläggningens gång i landskapsförbunden. Sådana ska hållas genast i början av planläggningsprocessen och på nytt innan planförslaget framläggs till påseende (se figuren på sid. 32). Frågan är om detta är tillräckligt.
Farhågor finns att det nu kommer att bli lättare för politiker i landskapsförbundens fullmäktigen att till exempel driva igenom reserveringar för stormarknader utanför tätorter.
– Risken för politiska utspel ökar, konstaterar Sture Österman, miljöchef i Pargas.
Finlands naturskyddsförbund har förhållit sig mycket kritiskt till att miljöministeriet förlorat sin rätt att fastställa landskapsplaner. Man framhåller att miljöministeriet absolut borde kunna övervaka att utredningarna som ligger till grund för planerna är tillräckliga och att de till sitt innehåll följer miljölagstiftningens krav.
– Det finns i alla fall ett visst hopp om att miljölagstiftningen ska kunna följas i och med att NTM-centralerna har besvärsrätt i fråga om de godkända planerna, säger Tapani Veistola vid naturskyddsförbundet.
Enligt Ann Holm har man i Österbotten ibland medvetet försökt få igenom sådant som man vet att ligger på gränsen till vad miljöministeriet kan godkänna.
– Politikerna bör nu ta ett större ansvar för innehållet i planerna. Och vi planläggare måste ta större ansvar för att peka på de konsekvenser planerna medför, säger hon.
Hon efterlyser ett tätare samarbete med miljöministeriet och andra statliga myndigheter under planeringsprocessen.
– Det finns inget som begränsar antalet myndighetsförhandlingar till bara två, konstaterar hon.
Ann Holm jämför med förändringen år 2000 då generalplanerna enligt markanvändnings- och bygglagen inte längre fastställs på statlig nivå utan enbart godkänns i kommunerna.
– Det har fungerat bra, säger hon.
Men i Raseborg bedömer miljövårdschef Gustav Munsterhjelm att det var bättre förr då även general- och detaljplaner underställdes granskning av en statlig myndighet i form av de dåvarande regionala miljöcentralerna.
– Här hade man ett bättre allmänt grepp och var inte belastade av lokala kopplingar, säger Munsterhjelm.
En annan sak är sedan att landskapsplanerna inte alltid i praktiken visat sig kunna skydda naturvärden, enligt Munsterhjelm. Han nämner ett fall i Raseborg där ett område som i landskapsplanen var reserverat som ekologisk korridor kunde exploateras i form av en ny bergtäkt.
– Vi besvärades oss mot detta men Högsta förvaltningsdomstolen gav klartecken att öppna bergtäkten.
Besvärsprocessen ändras nu också så att besvär mot godkända landskaps-planer inte längre behandlas av Högsta förvaltningsdomstolen. Istället är det de regionala förvaltningsdomstolarna som handhar besvären.
– Frågan är om de klarar av att hålla en enhetlig linje i hela landet. Det här var möjligt då samma domstol tog ställning till besvär från hela landet, men hur det nu går återstår att se, säger Ann Holm.
Även på Naturskyddsförbundet är man orolig för hur det ska gå då de regionala förvaltningsdomstolarna tar sig an besvären utan tidigare erfarenheter av landskapsplanläggning.
