I Ingå ledde missnöjet med buller och dammspridning från stenbrottet i Joddböle till att en protestförening, Pro Ingå, bildades 2014. Då lyckades föreningen, där både ortsbor och sommargäster är medlemmar, samla in 1 200 namn på en lista med krav på att kommunen inte bör beviljar miljö- eller marktäktstillstånd för bergstäkt i industriell skala i Joddböle. Frågan om stenbrottets vara eller icke-vara delar såväl kommuninvånare som beslutsfattare – det finns även en bred opinion för fortsatt verksamhet i stenbrottet, speciellt bland dem som direkt gynnas ekonomiskt.
Det aktuella bergsområdet är 390 hektar stort och stenmaterial kan komma att brytas på 164 hektar. Det framgår av den miljö-konsekvensbedömning som mark-ägaren Rudus gjort upp för kommande års stenbrytning. Stenbrytning har pågått på området sedan 1984 på ett område närmast hamnen i Joddböle, därifrån stenmaterialet skeppas ut.

Trots omfattande protester från enskilda personer, Pro Ingå och Ingå-Sjundeå miljöförening beviljade byggnads- och miljönämnden Rudus både marktäkts- och miljötillstånd för en betydligt utvidgad verksamhet i stenbrottet. Tillstånden gavs i april i år och gäller ett nytt brytningsområde på 18,9 hektar och 2,45 miljoner kubikmeter berg under 10 års tid.
Avstånden till närmaste bostadshus är 700 meter. Den närmaste fritidsbebyggelsen finns på cirka en kilometers avstånd i Storramsjö med fri sikt mot stenbrottet över en havsvik. Minimiavstånden till bebodda hus (se faktaruta) uppfylls alltså, men Vappu Heikkinen, ordförande för Ingå-Sjundeå miljöförening, påpekar att begränsningarna i förordningen inte beaktar att ljud sprids betydligt lättare över hav än land. Enligt uppgift hörs bullret från stenbrytningen och krossningen under lugna kvällar ända till Barösund, fem kilometer längre söderut.
Även dammspridningen från den nuvarande stenbrytningen har upplevts som problematisk av invånarna i området, trots att avståndet till stenbrottet formellt är tillräckligt stort.
Byggnads- och miljönämnden var enhällig i sitt beslut om att utfärda marktäkts- och miljötillstånd. En viss förundran väckte beslutet att krossverksamheten får pågå vardagar kl. 6–22. Miljöchef Patrik Skult hade i sitt föredragande föreslagit kl. 7–21, vilket enligt honom är allmän kutym för att minska bullerspridningen under de naturligt tystare morgon- och kvällstimmarna. I mötesprotokollet påpekar han ”Att inskränka verksamhetstiderna är i praktiken den enda effektiva metoden att avgränsa verksamhetens störande inverkan under de tidpunkter det saknas naturljud som skulle täcka bullret.”
Pro Ingå har besvärat sig mot byggnads- och miljönämndens beslut till Helsingfors respektive Vasa förvaltningsdomstolar. Men enligt beslutet har Rudus rätt att inleda verksamheten på det nya området oberoende av alla ändringssökanden.

Även i Sjundeås grannkommun Ingå har ett stenbrott väckt grannarnas förbittring. Det gäller stenbrytningen på Stallsmossaberget i Pickala, strax invid riksväg 51. Här har ett flera hektar stort och minst tio meter djupt dagbrott uppstått sedan verksamheten inleddes 2013 – igen med miljötillstånd av kommunens byggnads- och miljönämnd. 
Även här överstiger avstånden till närmaste fasta bebyggelse och fritidshus minimiavstånden i stadsrådets förordning. Men icke desto mindre har bullret upplevts som mycket störande, även av invånare bosatta flera kilometer från stenbrottet. 
En av grannarna, obundna gröna fullmäktigeledamoten Birgitta Johansson, hör till de aktivaste motståndarna till stenbrytningen. Hon är kritisk till hur kommunen skött övervakningen av både säkerheten och miljöskyddet vid stenbrottet. 
Bullret är det största problemet. Johansson har gjort egna mätningar vid sitt hus beläget 700–800 meter från brytningsområdet och ofta fått ett medelvärde på 53–55 decibel, vilket rejält överskrider gränsen på 40 decibel som gäller för områden med fritidsbosättning. 
I maj lät kommunen, efter påtryckning från grannarna och ett beslut från förvaltningsdomstolen, utföra nya bullermätningar vid de närmaste bebodda husen. Tidigare i våras avbröt kommunens miljöinspektör tillfälligt verksamheten i stenbrottet på grund av att stenbrottets kant gjorts till en tvärbrant sluttning i strid med gällande miljötillstånd. Efter löften om att sluttningen jämnas ut med fyllnadsmaterial fick verksamheten i stenbrottet fortsätta.
Intressant nog beslöt kommunstyrelsen i Sjundeå i maj att besvära sig mot ett miljötillstånd för stenbrytning på sammanlagt 40 hektar som grannkommunen Kyrkslätt beviljat en företagare vid Getberget, inte långt från kommungränsen. I Sjundeå ansåg man att ett så stort stenbrott inverkar på markanvändningen även på Sjundeås sida av gränsen. 

Fallen i Ingå och Sjundeå är bara två exempel på att invånare bosatta nära öppna stenbrott känner sig maktlösa både inför myndigheter och storbolag med resurser att bekosta dyra rättegångar.
Bara i Nyland är 11 miljötillstånd för nya stenbrott under behandling. Så gott som alla fall har väckt invånarprotester, ofta med besvär till Vasa förvaltnings-domstol som följd. Men i slutändan brukar företagen få sina tillstånd beviljade och verksamheten inleds – oftast med bara marginella begränsningar för att om möjligt minska miljöpåverkan.
Enligt Birgitta Johansson borde öppna stenbrott helt förbjudas så att stenmaterial bara skulle få brytas under jord. Alternativt skulle krossningen av stenmaterialet ske inne i byggnader.
– Den nuvarande minimigränsen på 300–400 meter till närmaste bosättning är på inga villkor tillräcklig för att förhindra den skada buller, vibrationer från sprängningar och damm kan åstadkomma, konstaterar Johansson. Hon får medhåll av domaren Jan Eklund vid Vasa förvaltningsdomstol. Han är kritisk mot att förordningen inte gör skillnad mellan hur olika ljud sprids och upplevs i urbana miljöer med mycket biltrafik och i naturligt tystare miljöer ute på landet. 
– Om övrigt buller saknas borde en lägre bullergräns och längre avstånd till stenbrottet tillämpas.
Bullermätningar och de beräknade modeller över bullerspridningen som ofta ingår i ansökningarna om miljötillstånd betecknar Eklund som ”knepiga”.  Det finns en risk att konsulten som gör beräkningarna låter beställarens önskemål påverka resultatet.
– Jag skulle gärna se att de som motsätter sig stenbrytningen lät en sakkunnig konsult göra egna beräkningar. Då skulle de drabbade vara mer jämställda med företagen vid behandlingen av besvären i domstol, säger Eklund.
Han är kritisk mot att det inte finns någon övergripande styrning av var stenbrotten lokaliseras. Ofta avgörs detta i marktäkts- eller miljö-tillståndet, som tar ställning bara till själva ansökan. Samhällets planering av mark-användningen spelar en alltför liten roll. Stenbrott placeras ofta på mark som i gällande plan betecknas som jord- och skogsbruksmark, vilket betyder att planeringen inte alls tagit ställning till om det är lämpligt med ett stenbrott i området.
– Men en styrning via planläggning har gått trögt både på landskaps- och kommunal nivå, säger Eklund.

Gröna riksdagsledamoten Johanna Karimäki frågade i ett skriftligt spörsmål, daterat den 11 maj, vad regeringen ämnar göra för att marktäktslagen, markanvändnings- och bygglagen samt miljö-skyddslagen bättre skulle trygga naturvärdena så att inte öppna stenbrott, som förstör värdefulla miljö- och landskapshelheter, ska få anläggas. Karimäki lyfter fram de olägenheter som stenbrottens grannar utsätts för, men också det faktum att flera av de planerade stenbrotten i mellersta Nyland skulle förstöra betydande naturvärden. Det är frågan om gröna korridorer som skulle brytas, naturskyddsområden som skulle naggas i kanterna, värdefulla naturtyper som skulle ödeläggas och hotade arter (bland annat flygekorre) som skulle förlora sina livsmiljöer.
Frågan är om det krävs exempelvis livskraftiga förekomster av EU-direktivskyddade växt- och djurarter för att definitivt stoppa exploateringen av bergsnaturen. Ett sådant fall har varit aktuellt i norra Sibbo, på gränsen till grannkommunen Borgnäs. Här har en stor population av asknätfjäril, Euphydrya maturna, tillsvidare hindrat kommunen från att ge området marktäktsstatus i en delgeneralplan. Företaget Lemminkäinen har inte heller hittills fått miljötillstånd för sitt planerade, 10 hektar stora stenbrott på området.