Svartå ådal nedanför Åminnefors kraftverksdamm i början av november. Ån är ännu helt isfri, men stränderna lyser vackert vita av snö efter den tidiga starten på vintern. Anu Suonpää, forskare vid Västra Nylands vatten och miljö r.f., tvekar inte att dyka ned i det tvågradiga vattnet på jakt efter Svartåns specialitet som gömmer sig i åns botten-sediment.
Efter en stunds bökande i åbottnen kommer Suonpää upp till ytan igen. Hon räcker över en nätpåse till Ralf Holmberg som väntar i en roddbåt. Nätpåsen innehåller några drygt tio centimeter långa, robust byggda, mörkbruna musslor. De är flodpärlmusslor, en av Finlands mest hotade ryggrads-lösa djurarter.

Som på så många andra håll i södra och mellersta Finland går det dåligt för flodpärlmusslan. Den fångades tidigare i stora mängder av pärlfiskare, som ville få tag i de ytterst få exemplar som innehåller pärlor av ekonomiskt värde. Sedan 1955 är den fridlyst, men nya betydligt värre hot mot arten har dykt upp sedan dess.
Flodpärlmusslans larver, de så kallade glochidierna, är beroende av laxfiskar, vars gälar de sitter fästade vid under sitt första levnadsår. Eftersom öring och lax är förhindrade att stiga upp i vattendrag där det byggts kraftverksdammar har flodpärlmusslans förökning upphört i många åar och bäckar. Eftersom arten är mycket långlivad kan den finnas kvar länge trots att den inte förökar sig. Det är fallet i Svartån där de flesta musslor är i åldern 50–100 år. Yngre musslor saknas helt. Suonpää uppskattar att det i dag finns kvar högst 1 600 flodpärlmusslor i Svartån.
En annan faktor som slagit hårt mot flodpärlmusslan är försämrad vattenkvalitet. Skogsdikningar, intensivt jordbruk och industriutsläpp har lett till övergödning av många vattendrag. Det har inneburit mer finfördelade partiklar i vattnet och tjocka lager av sediment på bottnen. Äldre musslor överlever sådana förändringar, men små musslor som lämnat larvstadiet bakom sig för att fästa sig vid bottnen förkvävs lätt i bottensedimentet.
– Musslorna vi tagit upp från Svartån stänger sina skal och drar in foten långsamt och flegmatiskt då de blir störda. Det visar att de är i dålig kondition och har nedsatt förmåga att uppta näring på grund av den dåliga vattenkvaliteten, berättar Suonpää.

Nu vill forskarna göra en konkret insats för att om möjligt rädda Svartåmusslorna. De exemplar som Suonpää tar upp från bottnen tas om hand av Santtu Välilä och Hanna Suonia från Jyväskylä universitets forskningsstation i Konnevesi. Hit är musslorna på väg för att om möjligt föröka sig i stationens bassänger istället för i Svartåns dyiga botten.
– Det verkar som om musslorna i Svartån var i så dåligt skick att de inte försökte föröka sig alls denna höst, säger professor Jouni Taskinen, som leder uppfödningsprojektet vid Jyväskylä universitet.
Nu ska de omkring 110 musslornas kondition förhoppningsvis förbättras då de får leva i rent vatten och matas med föda av god kvalitet till nästa sommar. Om så sker kommer hanarna i bassängerna att avge sina spermier som sedan befruktar honornas äggceller i juli–augusti 2017, då musslornas naturliga förökningstid nästa gång infaller.
Om allt går väl utvecklas sedan glochidielarver, som sedan skickas till ett laboratorium i Austevoll i Norge, där man har stor erfarenhet av musseluppfödning. Här får larverna fästa sig på laxfiskars gälar. Efter 9–10 månader har glochidierna utvecklats till millimetersmå musslor som lossnar från gälarna och sedan får växa till sig i små akvarier i 2–4 år. Sedan är det dags för utplantering i samma vattendrag deras föräldrar kommit från. 

Det här är första gången man i Finland försöker sig på en räddningsaktion av den här typen. Projektet omfattar också uppfödning av 150 musslor från Esse å. I flera mellaneuropeiska länder har man satsat mycket på att rädda hotade stammar av musslor genom uppfödning och återutplantering i vattendrag. 
– Erfarenheterna är överlag goda av utplanteringarna. Då musslorna först vuxit till sig tillräckligt i laboratorieförhållanden klarar de sig i det fria, säger Taskinen.
Om de återstående populationerna av flodpärlmussla i södra Finland ska kunna räddas räcker det inte med att på konstgjord väg producera nya musslor i laboratorier. Ännu viktigare är att se till att lax och öring igen kunde stiga i åarna och att minska övergödningen av vattendragen. Här är skyddsplaner för vattendragen och deras tillrinningsområde ett viktigt redskap. En sådan plan för Svartån blir klar i mars 2017. Här ingår bland annat skyddszoner, anläggning av våtmarker och naturenliga torrläggningsprojekt som på sikt ska förbättra vattenkvaliteten i ån.
– Men Finland saknar ännu en nationell skyddsplan för flodpärlmusslan. Här ligger vi efter många andra länder, konstaterar Jouni Taskinen.