Jag kliver av tåget på stationen i Avesta för att möta Magnus. Han står och röker pipa bredvid släpet fullastat med vackra träkanoter. Det är Magnus som har dragit ihop gänget för den här turen. Han är lärare på Vildmarksgymnasiet i Trollhättan och gör varje år en längre paddeltur med eleverna som går sitt tredje år med inriktning på vildmarks-liv. Eftersom det endast kommer med en elev detta år har han bjudit in några vänner.

Vi hoppar in i bilen och kör vidare mot norska Ljördal som ska bli färdens startpunkt. På vägen plockar vi upp Maia som är en gammal klasskamrat till mig från tiden på Sjöviks folkhögskola. Vi har båda paddlat på Görälven tidigare och ser fram emot att återvända dit.
När vi kommer in i Norge börjar det regna. Först lite grann och så mer och mer. Allt eftersom vi kommer högre upp i bergen börjar vi få problem; det ligger vatten på vägen. Det ihärdiga regnandet och häftig snösmältning uppe i fjällen har fått älven att svämma över sina bräddar. Älven som lugnt borde rinna fram 50 meter från vägen är nu istället en dundrande vårflod som sveper fram genom skogen ända upp till vägkanten. 
Vi kör lite till men till sist blir vattnet på vägen för djupt för att vi ska våga åka vidare. Vi vänder om och börjar köra tillbaka. Då ser vi en stor älg som vadar fram i skogen. Vi stannar bilen och följer den till fots. Den simmar helt orädd rakt ut i forsen. I ett ryck tar vattenmassorna tag i den och sveper med den. Vi försöker springa efter men tappar den med blicken.
– Den stackarn är det nog slut med, säger Magnus. 
Och vi kan inte annat än hålla med. Men då helt plötsligt hör vi hur det plaskar till på andra sidan älven och där klättrar älgen upp på land.

Det blir många och långa omvägar innan vi äntligen är framme vid lägerplatsen. Där reser vi tältet och börjar samla ved i regnet.
Så småningom anländer resten av gruppen. Det är Magnus elev Tim, som är gruppens yngsta deltagare, samt Magnus kompisar Ola och Ene. För Ene är det här den första paddelturen i strömmande vatten. Och vilken premiär! Älvens vattenstånd är långt över det normala på våren. Älven dundrar fram genom skogen. Några lugnare partier är det inte tal om.
Eftersom strömmen är allt för kraftigt för att tillåta paddling bestämmer vi oss andra dagen för att vänta ytterligare en dag innan vi ger oss iväg. Den tredje dagen kan vi inte vänta längre, vattnet har sjunkit rejält, men det strömmar på ordentligt fortfarande. Så vi tar oss nedströms en bit och startar från en lugnare del.
Det är fantastiskt att äntligen få sätta sig i kanoten och börja paddla!

Vattnet sjunker undan snabbt nu när regnet upphört, solen tittar fram och det är vindstilla. När vi glider fram längs älven hör vi drillsnäppornas envetna kvittrande medan de viner fram längs älvkanterna. Det är det ljudet jag minns bäst från senast jag var här.
Något som dock inte fanns under mitt senaste besök på älven är de stora sjok av sjögräs som hänger högt uppe i träden. Det luktar starkt av något metalliskt. Ingen äcklig lukt men inte särskilt angenäm heller. Men under mer än en veckas paddling hinner man vänja sig vid lukten.
Platser som under vårt förra besök var strida forsar som krävde noggrann planering för att paddlas kan vi nu paddla rakt över. Jag påpekar det här för Maia som säger:
– Vad du minns! Jag kommer nästan inte ihåg något av platserna vi var på.
Vi pratar lite mer och kommer fram till att hon däremot minns nästan allt som sades i hennes grupp.
Jag måste erkänna att jag minns väldigt lite av vad som sades i min grupp under färden. Däremot minns jag älven nästan ner till varenda större sten i forsarna. Det är intressant vad man fokuserar på och vilka minnen det ger.

Vi håller ett lugnt tempo, vi slår läger tidigt på dagen, ibland redan vid lunch och spenderar sedan resten av dagen med att baka bröd i fältugn, utforska området, hantverka eller göra en dagsvandring upp på någon topp i närheten. På morgonen har vi ingen brådska iväg utan kliver upp när vi känner oss utvilade och gör frukost i lugn och ro.
De sista dagarna får vi vackert väder, vi tar det lugnt, paddlar korta sträckor och till slut är det dags att ta farväl av älven för den här gången. Med vemod men gott humör tar vi de sista paddeltagen, lastar släpet och beger oss hemåt för den här gången.

Friluftsutrustning av naturmaterial

I artikeln ovan nämnde jag att vi paddlade träkanadensare nedför Görälven. Hade en av dem spolats iväg och försvunnit hade naturen tagit hand om den. Det enda den skulle lämnat efter sig hade varit mässingsspiken som håller fast bordläggningen. Hade vi istället paddlat plastkanoter hade allting blivit kvar, de hade vittrat sönder med tiden och skapat mikroplaster som tas upp i ekosystemet.
Tyvärr är friluftsindustrin en av de mest plastiga industrier som finns. Allt från kåsor till ryggsäckar och flaskor görs i syntetiska material. Det är ledsamt att tänka att för att njuta av naturen använder vi oss av prylar som både under tillverkning, användning och när det slängts skadar naturen som vi vill njuta av. Ofta är kvalitén också så dålig att det håller som mest några få år. Och framför allt tål kläder av syntetmaterial inte glödloppor från en lägereld, så man blir bunden till att använda spritkök.
Nästan all den utrustning vi använde under färden var av naturmaterial, och till väldigt stor del hemmagjorda prylar och kläder. Kanoterna hade Magnus byggt, sågar, tält, ryggsäckar, paddlar och kåsor var också hemmagjorda. En bra sysselsättning på färden var att tillverka skedar, yxskaft och liknande. Att hantverka på färd är ännu ett sätt att känna samhörighet med naturen. Och att använda din egenhändigt gjorda utrustning skapar tillit till dig själv och dina färdigheter.