Viltkameror används mest av jägare som vill få information om hur det jaktbara viltet rör sig. Men också andra naturintresserade har allt mer fått upp ögonen för den här möjligheten att oförmärkt studera och följa med djurlivet.
För tio år sedan började Paul Collander följa med djurlivet i skogen bredvid sitt sommarställe i Tenala med hjälp av fem kameror fästa vid trädstammar. Han fick snart besked om att det rörde sig inte bara vitsvanshjort, älg och räv i skogen, utan också bland annat lodjur.
– Till en början lade jag ut kamerorna främst vid de stigar som hjortarna trampat upp. Senare har jag försökt rikta kamerorna så att bakgrunden i filmsekvenserna ska vara så vacker som möjligt, säger Collander.

Ett ställe där Collander lyckats fånga speciellt intressanta händelser i djurens liv är vid en liten skogsbäck. Han visar en filmsnutt av en hjort som närmar sig bäcken och plötsligt tar ett enormt språng över det lilla vattendragen. En närmast hjärtskärande
videosekvens tagen på samma plats om vintern visar en älgkalv som halkar omkull på den frusna bäckens hala is. Kalven blir liggande på alla fyra och kämpar i fyra minuter innan den lyckas kravla sig upp och stå upprätt igen. Älgkalvens mamma tittar på och kan inget göra för att hjälpa sin avkomma.
Vid två grävlingsgryt har Collander fångat många intressanta episoder. Det har visat sig att grytet lockar till sig även hjortar, som gärna slickar i sig salt från grävlingarnas urin på marken. Collander har också med sina filmer visat att det är en feluppfattning att grävlingar sover i sitt gryt hela vintern – grävlingarna är de facto ute och rör på sig flera gånger under en vinter.
– Jag har aldrig sett ett lodjur i verkligheten utan bara på mina filmer, säger Collander och konstaterar att lon nog är det djur han är mest fascinerad av.
Han visar en videosekvens där en lodjurshona med två ungar håller till vid grävlingsgrytet. Honan är för stor för att rymmas in, men enligt Collander verkar det som om hon försökte få ungarna att krypa in i grytet och söka något ätbart.

Collander har skickat sina lodjursfilmer till forskare vid Naturresursinstitutet, men han skulle gärna dela med sig av materialet också till organisationer som vill sprida saklig information om däggdjurens liv. Om du är intresserad kan du kontakta Paul Collander (kontaktuppgifter fås från Finlands Naturs redaktion).
 

Henrik Lund är en erfaren och i flera sammanhang prisbelönt naturfotograf, vars bilder också synts i Finlands Natur. I år har han allt mer gått över till att fotografera naturen från ovan med en drönare, det vill säga en liten fjärrstyrd helikopter,.
– Det här är ett nytt sätt att framhäva naturens skönhet ur ett annat perspektiv. Drönaren är lätt att hantera, man ser hela tiden vad man gör och tröskeln att börja använda den är låg, säger Henrik Lund.
Han använder en modell som kan fällas ihop så att den blir så liten att den ryms i en större ficka. Lund styr den lilla helikoptern med en fjärrkontroll som har en liten skärm där man kontinuerligt ser den bild drönarens inbyggda kamera levererar. Drönaren kan också styras med en smarttelefon. Lunds utrustning, som han tar högkvalitativa foton med, kostade 1 350 euro. Här ingår fyra batterier som räcker för två timmars flygning.
Lund har hittills mest fotograferat naturen kring sitt hem i Lappträsk kyrkby i östra Nyland. Sedda från luften bildar grödorna på åkrarna grafiska mönster. Höstglödande träd kontrasterar effektfullt mot Lappträskets mörkblå vatten (se bild på sid. 13). Ute i skärgården har Lund fotograferat storskarvkolonier och algblomningar från luften.
– Mänskan i naturen, till exempel löpare på en skogsstig, blir också intressanta fotoobjekt från luften, säger Lund.
Med drönaren kan man panorera, det vill säga ta en serie bilder medan drönaren står på stället och vrider sig både horisontellt och vertikalt. Bilderna kan sedan slås ihop antingen i kameran eller i en dator till imponerande panoramor som kan täcka hela synfältet på 360 grader.
Lund har främst tagit stillbilder, men det går även att ta videosekvenser med drönarens kamera. Under de senaste åren har det blivit allt vanligare att professionellt gjorda naturfilmer innehåller sekvenser tagna från luften.
Drönarfotografering är betydligt resurssnålare än att ta motsvarande bilder från ett bränsleslukande bullrande flygplan eller fullstor helikopter. Det finns ny lagstiftning som reglerar var och hur man får flyga med en drönare. Alla militära skyddsområden måste undvikas, högsta tillåtna flyghöjd är 150 meter och man måste hela tiden ha synkontakt med sin drönare.