Så kunde man travestera Runeberg när det gäller den substans som mer än de flesta andra ämnen i jorden inverkar på vilka växter som trivs på ett område. I motsatts till Estland och områdena kring södra Östersjön domineras Finlands berggrund långt av urberg, som till skillnad från kalken ger en sur jordmån. Men här och där, bland annat i sydvästra delen av vårt land, finns det kalkförekomster som märks framförallt i floran. De här platserna är värda ett besök speciellt på försommaren då de flesta kalkgynnade växter blommar som finast.

Kalk i marken förknippas ofta med orkidéer, men det finns växtarter ur många andra grupper som också är kalkgynnade – allt från den oansenliga ormbunken murruta (Asplenium ruta-muraria) till den praktfulla korskovallen (Melampyrum cristatum). 
Kalkberoendet varierar från växter som är direkt bundna till kalkhaltig jord till sådana som bara svagt gynnas av kalk i marken. Det finns också direkt kalkskyende växter som antas sakna förmåga att uppta fosfor på kalkrik mark, eftersom fosforn är kemiskt hårt bunden till kalcium i form av kalciumfosfat.
Kalkberoende växter förekommer i olika naturtyper, allt från fuktiga ängar till karga berg. Många kalkgynnade arter har minskat till följd av den igenväxning som minskat bete och slåtter i kombination med luftburen kväve-gödning gett upphov till. Längs havsstränderna har Östersjöns övergödning ökat igenväxningen på bekostnad av känsliga kalkberoende växter.

I Åbolands skärgård och på fastlandet är kalken av kristallin urbergstyp. Det innebär att den i princip saknar fossil,
till skillnad från den yngre kalk av ordoviciskt ursprung som dominerar på Åland. Den ordoviciska kalken härstammar från Gävlebukten, varifrån den transporterats till Åland med inlandsisen.
Kalkstråken bjuder inte bara på intressanta upptäckter bland floran. Där bergsytor med kristallin kalk är fria från jord och vegetation kan man beundra räfflor och labyrintliknande ytstrukturer. Öar med sådana geologiskt
intressanta fenomen finns i Åbolands skärgård och på några håll på den åländska sidan av Skiftet. Kändast här är Norra Härholmen i Brändös norra skärgård. 

Här invid presenteras ett litet urval platser som är väl värda ett besök på grund av sin förekomst av kalkälskande växter och i vissa fall geologiskt intressanta kalkberg i dagen. Två av Ålands kanske mest kända och lättillgängliga naturreservat, Ramsholmen och Nåtö, är rika på kalkberoende växter men ingår inte här eftersom de presenterats tidigare i denna artikelserie. På Åland och i Pargas förekommer kalkberoende växter allmänt också utanför naturskyddsområden och andra kända områden med rik flora.
 

Ett urval kalkplatser

1. Stansviks lundområde
– naturskyddsområde på Degerö i östra Helsingfors
– ligger vid Hundholmsvägen, från centrum tillgänglig med metro+buss 84
– frodig lund vid gammal gruva
– vandringsled, gruvschakten ingärdade
– bl.a. svartbräken, hällebräken, harmynta, oxbär, trolldruva

2. Tvärminne, Storängsberget
– nära Tvärminne zoologiska station
– tydlig gräns mellan kargt berg och frodig kalkhaltig mark
– blodnäva, brudbröd, gullviva (rikligt), bergmynta, svartbräken, gaffelbräken, backranunkel, backlök, backtimjan



3. Karkali udde i Lojosjön: 
– naturpark med frodiga hassellundar och bl.a. 11 arter orkidéer, vandringsled
– Torhola kalkstensgrotta på uddens sydsida är Finlands största i sitt slag
– vid grottan rik flora: bl.a. sandviol, harmynta, svartbräken, nästrot

4. Lojo
– hela trakten är känd för sina rika kalkförekomster
– Hasseludden i Virkby; lättillgänglig kalklokal med rik flora och kalkberg i dagen
–Urbyberget strax söder om Virkby; ruderatmark med bl.a. sprödarv och apollofjäril



5. Åvensor 
– större ö med skärgårdsby i norra Korpo
– tillgänglig med förbindelsebåt från Norrskata och Nagu gästhamn
– gammalt nedlagt kalkbrott, tillträde på egen risk
– kalkberg i dagen på många platser
– Ronudden, Kälklot och Kirmo har speciellt kalkgynnad flora
– murruta, svartbräken, grusbräcka, gentiana, grönyxne, nästrot



6. Salmisholmen
– bebodd ö i Iniö södra skärgård
– naturskyddsområden på öns östra del
– restaurerade lövängar och hagmarker som betas
– lätt att lägga till med egen båt vid den gamla förbindelsebåtsbryggan
– tandrot, korskovall, harmynta, Adam och Eva





7. Järsö friluftsområde
– i Lemland 10 km söder om Mariehamn (bilväg)
– friluftsområde ägt av Mariehamn stad
– tre naturstigar, rastplats med eldstad
– restaurerade lövängar, hassellundar, betade hagar, strandängar
–fjällfräken, vit skogslilja, krissla, blodnäva



8. Herröskatan
– Lemlands och fasta Ålands sydligaste udde
– naturreservat ägt av Ålands landskapsregering
– vandringsleder, rastplats med eldstad, fågeltorn
– torrängar med fårbeten
– blodnäva, St Pers nycklar, Adam och Eva, vit skogslilja



9. Höckböleholmen
– i Geta på norra fasta Åland, avstånd till Mariehamn 32 km 
– naturreservat ägt av Ålands landskapsregering
– naturstig genom betat, ingärdat område
– frodig lund med ek, lönn, ask, hassel m.fl.
– extremt artrik flora: t.ex. tandrot, spenört, Adam och Eva, lundslok, kungsängslilja, lunglav
– strax nordost om reservatet finns Höckböle träsk, ”Ålands kalkrikaste sjö”