Sandtagen på Sandheden är en konkret påminnelse om det cementgjuteri som varit verksamt på platsen under 1900-talet. Nu är sandtagen övergivna, alla kantade av buskage och lövskog och med en varierande vattenväxtlighet som hjälpligt skymmer såren i naturen. För många fåglar är de små sötvattensamlingarna en lockande miljö. Tillgången på vatten under sommarhalvåret är viktig, som dricksvatten och badvatten, och både sötvattnen och de lövrika markerna är insektsrika. 
I ett av sandtagen häckar sedan några år tillbaka ett sångsvanspar. Svanarna är lätta att observera från vägen, och från den intilliggande gravgården som upphöjd och tallbevuxen ger en god utsikt över vattnet. Svanarna är vana vid att ha människor på nära håll, både bilburna, cyklande och gående sådana. 

Det känns märkligt att ha de stora och vita fåglarna så nära utan att de simmar undan med sina tre ungar under skarpa varningar för att gömma sig undan mina blickar. Sångsvanen har hört till de mest skygga fåglar man kan tänka sig, och även till de mest sällsynta, hårt förföljd som den en gång varit genom jakt, äggtäckt och ungfångst. Efter senaste krig fanns det femton mer eller mindre kända sångsvanspar i Finland, undanträngda till svårtillgängliga ödemarker i nordligaste delen av landet. 
Idag häckar sångsvanen i hela landet med flera tusen par. Lämpliga sjöar och myrmarker är för länge sedan upptagna av häckande och revirhållande par. De svanar som vill etablera sig får hålla till godo med andra klassens och tredje klassens häckningsplatser, som sandtaget på Sandheden som nätt och jämnt räcker till för svanar att landa på och lyfta från, och där växtligheten knappt räcker till för uppväxande ungar under sommaren. 
Med alla tänkbara sötvatten belagda har sångsvanen även etablerat sig i skärgården, där allt fler sjöar, flador och skyddade havsvikar fått sitt eget häckande sångsvanspar. På många platser har knölsvanen efter hårda revirstrider fått lov att retirera. 

Sångsvanarna i sandgropen fortsätter betandet av fräkenvegetationen. De tre ungarna är två veckor gamla vid det här laget och hanterar fräkenstänglarna vant. De lägger huvudet på sned, biter och river till med näbben och sväljer sedan de avbitna toppdelarna. Två veckors betande av tre växande ungar och två fullvuxna fåglar syns tydligt i fräkenvegetationen. Månne vegetationen räcker sommaren ut, eller måste svanfamiljen vandra över till ett annat sandtag med orörd vegetation? Sångsvansfamiljer kan vandra förvånande långa vägar för att uppsöka nya vatten och betesmarker.

På en annan sandrygg nära svanarnas
viloplats ligger en gräsandshona med sex halvvuxna ungar. Strax nedan om min utkiksplats simmar en  svarthakedopping i sällskap med två randiga ungar. På fastlandet trivs svarthakedoppingen i mindre sötvatten, där det ofta finns gott om sländlarver och andra vattenlevande insekter, och där inga gäddor hotar de små ungarna. I sandtaget har doppingarna häckat långt före svanparet slog sig ner, och de störs inte av sina stora grannar. 
För sjöfåglarna utgör svanarna ett vaksamt och kraftfullt skydd som med hårda nypor motar både räv och mink, mårdhund och hök. Även en ensam havsörn får ge sig, men två örnar som samarbetar i sin jakt kan bli för mycket för ett sångsvanspar. Inte så att de vuxna fåglarna skulle vara hotade, men nog ungarna. Det fick svanparet i sandgropen erfara häromåret, då två gamla havsörnar lyckades fånga svanarnas ungar till föräldrarnas sorg och saknad.
En försiktig rörelse och ett vitt öga under några nedhängande algrenar avslöjar en kniphona med fyra veckogamla ungar. Hon visar sig inte öppet med sina ungar utan håller sig för säkerhets skull till strändernas överskuggade regioner eller inne i tät vegetation. Men det ljusa ögat som kikar fram genom lövverket avslöjar henne – och så förstås ungarna som inte kan hålla sig stilla utan simmar runt henne och plockar insekter från vattenytan.



När jag sätter mig i bilen och kör vidare ner mot stugsundet, sätter jag kameran bredvid mig på passagerarsätet. Det är sandtagets kniphona med ungar som är anledning till det. I ett litet sötvatten bredvid vägen en bit före sundet brukar en annan knipa vistas med sina ungar.
Det har hon gjort allt sedan jag satte upp en knipholk vid vattnet för tio år sedan. Det lilla vattnet och den ensamma holken har lockat henne till häckning varje år, men hittills har jag inte sett henne med några ungar. 
I god tid före hennes lilla hemmavatten, som är blott några meter brett och några tiotal meter långt, saktar jag farten. Och visst, där ligger hon på en starrtuva med nykläckta ungar. Lyckligtvis är hon lika van vid passerande bilar som fåglarna i sandtaget och flyr inte hals över huvud in bland starren. 
Jag tar några bilder på familjeidyllen i allt det gröna. För grönt är knipans hemmavatten, till hälften igenvuxet av frodig starr och med vattenytan täckt av en tät matta andmat. Den omgivande skogsmarken är näringsrik och lövträdsdominerad och det syns i vattnets frodiga grönska. Men här finns också gott om lockande mygglarver som knip-ungarna snart börjar jaga bland andmaten under honans överinseende. Som små dunklädda bollar springer de mörka och vitprickiga ungarna på vattnet, dyker till hälften in under andmaten med benen plaskande vid ytan.  
Redan i morgon kan kniphonan vara försvunnen. Sin vana trogen kommer hon snart efter kläckningen att vandra ner till en glosjö längs ett uttorkat dike, med ungarna pinnande bakom sig likt en dunklädd mörk svans beströdd med vita fläckar.