De stjärnbeströdda nätterna är milda och frostfria och låter sensommargrönskan råda. Dagarna är solvarma med svaga vindar som krusar havet mitt på dagen och dör tidigt bort på kvällen.
Trollsländor och dagfjärilar kan äntligen leva sommarliv efter en övervägande kylig och regnig sommar. När jag kör ner till stugsundet mitt på dagen för en båttur på havet, flyger otaliga trollsländor upp från vägen. Att trollsländor så gärna samlas på den öppna och långsträckta vägytan är naturligt – men samtidigt problematiskt för trafiken ner till sommarstugorna är livlig och få bilister saktar farten för sländornas skull.
Jag gör det gärna men kan inte helt undvika ett manfall i sländornas led. Den låga farten gör det möjligt att även notera fjärilarnas mångfald efter en nog så fjärilsfattig sommar. Vägrenarna blommar för andra gången i år. Dels för att renarna slagits en gång under sommaren och dels tack vare den rådande värmen utan frost på nätterna. Örterna har  en inbyggd förmåga att utnyttja varma höstar och förlänga blomningssäsongen.



Båtfärden går norrut genom stugsundet, där braxenstim dagligen betar på bottnen och grumlar vattnet. Tidigare, före braxens återkomst, var vattnet klart med gott siktdjup. Nu får jag lov att köra ett par kilometer, innan jag möter klart höstvatten i skärgården. Det klara höstvattnet har alltid tilltalat mig. Vattnet är varmt, men algernas blomningstid är förbi. Gädda och abborre äter upp sig inför den kommande vintern. De är redan feta och fasta i köttet, med rom och mjölke anlagda, klara att sakta utvecklas under vintern för att mogna under vårens islossning.
Jag styr båten ut mot havsbandet, där sommarhösten är på sitt bästa. På de karga och låga utskären – de yngsta landhöjningslanden i skärgården – finns alltid rastande fåglar, trots att resten av skärgården kan ligga fågeltom. Och så blommar utskären en god bit in på hösten, speciellt efter en sval och regnig sommar. Gulsporrar i gulorange, kustbaldersbråns blommor i gulvitt, enstaka
fackelblomster i hetsigt röd-violett, styvmorsviolens blått fläckat av gult och vitt. Och sist men inte minst renfanornas styva ruggar krönta av hundratals gula små blomkorgar.
Utskäret jag tar i land på är svallat och piskat av havet. Barspolat på allt annat än stenar och grus – det tuffaste växtunderlaget för skärgårdsväxter. Men den tåligaste av dem alla finns på plats: renfanan i tre plantor, två mindre och anspråkslösa med framtiden framför sig så länge höststormarna inte kommar åt att spola bort rötterna. Och så den tredje renfanan djupt rotad bland stenar och grus – hög och tätvuxen och full med blomkorgar. Med havet som bakgrund blir bilden den rätta: kargt, öppet och seglivat.

Mitt i fotograferandet kommer en blandad flock vadare flygande norrifrån. Åtminstone två, kanske tre arter snäppor som lågt över vattnet susar förbi utskäret för att fortsätta till följande låga land. Några milda “yrrande” läten avslöjar att kärrsnäppor finns med i flocken. En säker förbiflyttande vadare i skärgården från medlet av juli till en bit in i oktober. Utskärens rika utbud av fjädermyggor lockar alltid höstflyttande vadare och småfåglar till kortare eller längre uppehåll. Många av vadarna är dessutom orädda och låter en komma på nära håll, bara man rör sig långsamt och lågt. 



Den här gången har jag inte turen med mig. Vadarna passerar och det får jag nöja mig med. Men just på det här utskäret har jag haft turen med mig  med de mindre vadarna och speciellt då med kärrsnäppor. Medan  kalenderdagarna ännu visade på sommar, träffade jag överraskande på några adulta kärrsnäppor på utskäret. Då som nu ville jag fotografera renfanorna under liknande förhållanden: i soligt, lugnt och varmt väder. En utmärkt utfärdsdag som kärrsnäpporna krönte. Under lågmälda yrranden plockade snäpporna fjädermyggor längs stranden och på övervattensstenar. Myggor fanns det nog av, stundtals i sådana mängder att både ögon och näsa protesterade.
Med krävorna fyllda av proteinrika fjädermyggor tog kärrsnäpporna middagsvila, medan jag sakta hasade mig närmare på det steniga underlaget. Mer förtroliga fåglar än mätta kärrsnäppor får man leta efter. De poserade stilla på några strandstenar, ibland med bara det ena ögat öppet. Ett hundratal bilder senare var jag nöjd och kunde blicka ut över havet, och låta sinnet vila i himmelsblått och havsblått.

I sydlig riktning kör jag bort från renfanans karga utskär, passerar följande skär på nära håll där den förbipasserande båten skrämmer upp en flock grågäss och några gräsänder. And- och gåsjakten har pågått i drygt två veckor och som människa är man tvungen att kollektivt bära följderna av jakten. Det är ingen trevlig känsla.
Jag fortsätter söderut på öppet hav. Här och där lyfter storskarvar från vattnet, avbrutna som de blir i sitt strömmingsfiske. Våta, tunga och mörka flyger de bort. Två knipor gör dem sällskap, snabbare och lättare i flykten. Kniporna lockar fram ett av fjolårshöstens bästa minnen, det bästa i ornitologisk väg. Då var jag ute på havet tillsammans med Mikael Herrgård och Bertel Nygård för att fotografera jungfrudanser i Närpes skärgård. Österifrån överraskades vi av en vindsnabb pilgrimsfalkhanne, som passerade båten inom gott synhåll med siktet inställt på tre flyende knipor. Kniporna i en fallande linje mot räddningen i havet, pilgrimsfalken i en snabbt skärande linje där en av kniporna skulle störta död till vattnet, slagen av hastigheten och tyngden hos falken och den skärande falkfoten.
Utskärsholmen Märigrund blir kvällens avslutande anhalt i havsbandet. Jag gör det av gammal vana, inte slentrianmässigt utan för att den trädbevuxna holmen med sitt gamla fiskeläge är vacker och alltid bjuder på nya naturupplevelser. 
Länge sitter jag på utkik vid den enkla men kännspaka fiske-fyren för att njuta av värmen och stillheten, och av utsikten ut över havet och in mot skärgården. Jag har sällskap av närgångna röd-hakar och kungsfåglar, av några sädesärlor och en ensam stenskvätta och givetvis av trastar som plockar i sig kråkbär på heden. 

När solen går ner, avslutar de flyttande och rastande småfåglarna dagens födosök, gömmer sig bland enar och vide eller flyger upp i något träd för en stunds vila. Var och en efter artens egen fason. Några kommer att övernatta på holmen, medan många andra bryter upp när kvällen djupnar och mörknar och stjärnorna tänds på himlen. Då flyger de upp mot kvällshimlen under korta kontaktläten för att under natten flytta söderut med stjärnhimlens kartbild som vägledning.