Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Plast i havet – ett evighetsproblem

Plastavfall som vuxit till enorma proportioner är ett problem såväl i världshaven som i Östersjön. Speciellt problematiskt är det finfördelade plastavfallet som innebär ett ständigt hot mot fåglar och andra livsformer.

År 1997, under en segling hemåt från Hawaii, upptäckte den amerikanske kapp­seglaren och oceanografen Charles J. Moore något som besannade hans värsta farhågor. Under en veckas tid, när Moore och hans besättning på båten Alguita tog sig genom det subtropiska högtrycksområdet seglade de bokstavligen i ett hav av plast. Moore beskriver hur han, närhelst han stod på däck, såg plastskräp överallt – plastflaskor, korkar, förpackningar och plastbitar. Plasten, mest små plastpartiklar, utgjorde en plastsoppa ner till tio meters djup. Då varken seglare eller fiskare normalt rör sig i området hade den enorma plastansamlingen inte upptäckts tidigare. Plasten syns inte heller på satellitbilder eftersom det främst rör sig om väldigt små plastfragment.
Redan nio år tidigare, 1988, hade den amerikanska organisationen NOOA förutspått att det skulle finnas ett stort område med skräp på basen av observationer från Alaskas kustområden. Men Moores, och senare andra forskares, iakttagelser visade att problemet var mycket större än någon kunnat föreställa sig. The Great Pacific Garbage Patch, som skräpansamlingen döptes till, visade sig inte bara vara en utan två enorma områden med plastskräp, i mitten av de två oceanvirvlarna i norra Stilla havet. Nyheten fick stor uppmärksamhet runtom i  världen. Media rapporterade dramatiskt om en nyupptäckt världsdel som bara bestod av plastavfall. En mängd forskningsprojekt startade, och snart kunde forskare visa att liknande skräpansamlingar fanns i alla världens fem stora oceanvirvlar. Enligt forskare torde det röra sig om sammanlagt cirka 100 miljoner ton plastavfall. Och man befarar att mängden kommer att fördubblas inom tio år, om ingenting görs för att minska mängden plast som hamnar i havet.

Östersjön: fokus på annat än skräp
Hur är det då i Östersjön? Vi har här uppe i Skandinavien varit rätt bra på att ta hand om vårt avfall. Vi har en lång tradition av aktiv miljöupplysning, vi har en välfungerande avfallsservice och vi har en för­dömande attityd mot nedskräpning överlag. Många organisationer har jobbat aktivt för ett rent Östersjön, och Helsingforskommissionen fick sin Baltic sea Action Plan år 2007. För gästande fartyg finns det stränga regler gällande avfallshanteringen, och Östersjön har specialstatus i MARPOL-avtalet som stadgar om marin avfallshantering. Man kunde alltså tro att det ser bättre ut i Östersjön än i andra havsområden. Men det mesta av miljöarbetet har hittills fokuserat på annat än skräp. Först var det olja, radioaktiva ämnen, DDT, PCB, kvicksilver och andra giftiga substanser. Efter några år med rikliga algblomningarna vaknade allmänheten och övergödningen blev det viktigaste temat. Problem med plastavfall i Östersjön har blivit lite på sidan om.

Projekt undersöker avfallets ursprung
Nu i vår startade ett undersökningsprojekt, MARLIN (Baltic Marine Litter), vars mål är att få en mera exakt bild av nedskräpningen runt Östersjön. MARLIN administreras av svenska Håll Skärgården Ren. Med i projektet är också Finland, Estland och Lettland med sina motsvarande organisationer. Undersökningen görs på stränder som representerar olika miljöer och har olika användningstryck. Allt från utskärsstränder till båthamnar och typiska rekreationsstränder är representerade.
Allt skräp som finns längs en 100 meter lång sträcka på varje strand analyseras sammanlagt sex gånger – vår, sommar och höst – under två års tid. Allt skräp kategoriseras sedan enligt en metod som utvecklats inom FN:s miljöprogram UNEP. Resultaten skall sedan användas för att utveckla nya och effektiva metoder för att bromsa nedskräpningen av Östersjön. 

Tretton plastkassar på hundra meter
Jag var med då den första utskärsstranden inom projekt MARLIN undersöktes. På Korpo Björkö samlade vi in tretton plastkassar skräp på en hundrameterssträcka. Tretton plastkassar på hundra meter – det skulle betyda 130 kassar på en kilometer! Och då var vi i Skärgårdshavets nationalpark, ute vid en strand mot sydväst och öppna havet. Inför havets anlete, kunde man säga. Visserligen ligger en av Skärgårdshavets mest besökta naturhamnar i viken intill, men det var rätt lite av skräpet som med säkerhet kunde hänföras till båtturismen.
Nej, det skräp som hade flutit iland här hade nog sitt ursprung främst från fartygstrafiken ute i Finska viken. Så verkade det åtminstone, då man läste de ofta rätt exotiska texterna på ilandflutna flaskor och förpackningar. En annan kategori härstammade sannolikt från fiskebåtar. Nätbitar, fiskelinor och flöten fanns det gott om. Resten, allt från WC-lock till hagelpatronhylsor, diskborstar och plastsandaler, hade okänt ursprung.
Ute i världshaven kommer en stor del av plastskräpet från källor på land. I många områden saknas fungerande avfallsinsamling och det förekommer ofta att avfall medvetet dumpas i havet. Också översvämningar, orkaner och tsunamis för ut enorma mängder avfall till havs. I Östersjön har vi varken översvämningar, orkaner eller tsunamis. Alltså kvarstår den medvetna nedskräpningen tyvärr som en viktig källa. Fast vill man se positivt på saken är det ju bra, för den nedskräpningen kan vi göra något åt. Den är också ett miljöproblem som tveklöst är förorsakad av oss männi­skor. Därför kan vi alla vara ense om att det är vi som måste åtgärda problemet. Att städa en strand är en bra början.

Passar inte i naturen

Plastavfall är på många sätt problematiskt.  Samma egenskaper som gjort plast så populärt, det är lätt och hållbart, gör att det inte passar i naturen. Många plaster flyter, och plast bryts inte ner biologiskt. Däremot faller det sönder i mindre bitar på grund av solens UV-strålning, men bitarna är ändå alltid plast. Många forskare tror att största delen av all plast som någonsin tillverkats fortfarande finns kvar. De stora bitarna skadar större livsformer, och hundratusentals havslevande ryggradsdjur dör årligen av skador orsakade av plastavfall.
Vad allt de minsta bitarna ställer till med vet vi ännu inte. Men så mycket vet vi att de redan hittas i planktonorganismer och i filtrerande djur som musslor. Vi vet också att plastbitarna samlar på sig giftiga ämnen som med plastens hjälp kan ackumuleras i näringskedjorna. Därför ska vi inte ha plastavfall i Östersjön, åtminstone inte mera än vi redan har. I Nordsjön har man redan satt upp ett ambitiöst (!) mål gällande stormfåglarna, i vars magar man hittar mycket plast. Målsättningen är att högst 10 procent av stormfåglarna skall ha över 0,1 gram plast i sina magar.

 

Text och foto: Krister Welander. Finlands Natur 3/2012.
Kommentarer (0)
Skriv siffran 4 med bokstäver:

Artikel

Dialog över Finska viken

Finland och Estland söker efter synergier i arbetet med att planera sina havsområden. Grannländerna gynnas av att känna till varandras planeringsprocesser och framtidsvisioner.
Leena Rantajärvi, Finlands Natur nr 3/2018

Många vill skydda Östersjön

För en statsvetare ser problematiken i Östersjön annorlunda ut än för en fiskare, stugägare eller biolog. Det är ett rätt hoppfullt perspektiv. Det finns en bred medvetenhet och vilja att åtgärda problemen och styrningen är stark.
Nicklas Hägen, Finlands Natur nr 4/2017

Torskens återkomst dröjer

Saltpulserna 2014–2015 såg först ut att blåsa nytt liv i Östersjöns torskstammar, men syrebristen stör fortfarande fortplantningen och torskarna lider av brist på föda. Vi lär få vänta länge innan torskfångsterna i våra vatten når upp till rekordåren under 1980-talet.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Klimatförändringen sätter spår i havet

Havet står i fokus för forskningen vid Husö biologiska station på Åland. – Klimatförändringen och övergödningen är nära sammankopplade, berättar stationsföreståndaren Martin Snickars.
Mia Henriksson, Finlands Natur nr 2/2017

Planktonmatchning i Östersjön

Stigande havstemperatur ser ut att föra växtplanktonets och djurplanktonets säsonger närmare varandra i Östersjön. Forskare tror att det kan leda till minskad intern belastning i det övergödda innanhavet.
Vera Schoultz, Finlands Natur nr 3/2016

Fiskodlingen kommer igen

EU:s nya fiskeripolitik lyfter fram vattenbruk (akvakultur) som en nisch värd att satsa på. Kan branschen som tidigare haft en så smutsig image bli en föregångare ur hållbarhetsperspektiv?
Bernt Nordman. Finlands Natur 2/2014.

Motgångar för reduktionsfisket

– Reduktionsfisket i skärgården har fått en trög start. Projektets fortsättning nästa år är osäker på grund av motstånd från EU, berättar projektledaren Esko Taanila.
Magnus Östman. Finlands Natur 4/2013.

Den osynliga plasten

Plastskräp i havet och längs stränderna är illa nog, men än värre är sannolikt de små ”osynliga” plastpartiklarna. Forskare studerar nu deras effekter på ekosystemen.
Krister Welander. Finlands Natur 3/2013.

Res över Östersjön på naturgas

I januari börjar världens mest miljövänliga kryssningsfartyg – åtminstone enligt Viking Line – trafikera mellan Åbo och Stockholm. Viking Grace är framtidssäkrad, säger projektchef Kari Granberg.
Tina Nyfors. Finlands Natur 6/2012.

Plast i havet – ett evighetsproblem

Plastavfall som vuxit till enorma proportioner är ett problem såväl i världshaven som i Östersjön. Speciellt problematiskt är det finfördelade plastavfallet som innebär ett ständigt hot mot fåglar och andra livsformer.
Text och foto: Krister Welander. Finlands Natur 3/2012.