Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Fiskodlingen kommer igen

EU:s nya fiskeripolitik lyfter fram vattenbruk (akvakultur) som en nisch värd att satsa på. Kan branschen som tidigare haft en så smutsig image bli en föregångare ur hållbarhetsperspektiv?

Fiskodlingen har en enorm potential i framtiden. Det är ett resurssnålt sätt att producera hälsosam mat och miljöeffekterna kan hållas under kontroll. Så här låter det i förslaget till en ny nationell strategi för vattenbruk (akvakultur). 
Orian Bondestam, konsultativ tjänsteman på jord- och skogsbruksministeriet, är ordförande för en arbetsgrupp som utarbetar förslaget, som ännu skall gå på remiss och godkännas av statsrådet. Den gamla strategin är från år 2009, men nu kräver EU:s nya fiskeripolitik nya tag. I Bondestams vision skulle produktionen av odlad matfisk i Finland kunna vara kring 20 miljoner kilogram år 2022, det vill säga dubbelt större än idag.

Fiskodlingsbranschen är med på noterna men vill att byråkratin skall förenklas, vilket även EU:s strategi uppmuntrar till. Fiskodlarna upplever att det nuvarande miljötillståndsförfarandet är för dyrt och för tungt. De vill att mindre anläggningar inte skall behöva miljötillstånd. I dag går gränsen vid 2 000 kilogram fisk per år. Fiskodlarna tycker också att det kostar för mycket att ta vattenprover för att följa upp vattenkvaliteten. Finlands naturskyddsförbund och Natur och Miljö motsätter sig dessa förslag, eftersom det är just tack vare den stringenta miljötillståndspraxisen som utsläppen från fiskodling har minskat kraftigt i Finland.
Sedan början av 1990-talet har utsläppen minskat med 70 procent, främst på grund av bättre tekniska lösningar men också delvis på grund av att produktionsvolymerna har minskat.
Fiskodlarna i Finland har fått erkänsla för sitt utvecklingsarbete. I den senaste upplagan av WWF:s fiskguide har inhemsk odlad regnbåge för första gången fått grönt ljus.

 

En nyckelfråga är fodret. Med en kombination av vegetariska råvaror och fisk från Östersjön räknar foderproducenten RaisioAgro med att kunna erbjuda foder som uppfyller både sociala och ekologiska krav. 
– Fiskmjöl av östersjöströmming och vassbuk kan skeppas till Danmark där man avlägsnar dioxinerna, berättar utvecklingschef Olof Lerche. Det blir lite dyrare än världsmarknadspriset, så på något sätt måste fiskodlarnas kostnader kompenseras.
– Vi använder inte fisk som annars skulle gå till människoföda, understryker Lerche.

Arbetsgruppen som utarbetade den nya strategin för vattenbruk är enig om att inte ens en kraftig ökning av produktionen får äventyra de fastställda miljömålen. För att få bättre lönsamhet måste produktionsenheterna bli större, men av miljöskäl måste de då flyttas längre ut, till ytterskärgården. Det i sin tur kräver att anläggningarna skall tåla betydligt tuffare förhållanden.
En central fråga är var de nya anläggningarna skall placeras. Utsläppen från de öppna odlingskassarna får inte leda till att vattenkvaliteten försämras så att det lagstadgade miljömålet god ekologisk status i vattendragen inte kan uppnås. Miljöministeriet och jord- och skogsbruksministeriet har utarbetat gemensamma riktlinjer för placering av fiskodling. Enligt dessa är både Finska viken och Skärgårdshavet redan i så dåligt skick att en ökning av belastningen från fiskodling är otänkbar. Däremot utpekas öppnare havsområden i Bottniska viken som ett område där fiskodlingen skulle kunna växa.

Idag vill finländarna helst äta rosa fiskkött. Fiskodlingsbranschen fokuserar därför kraftigt på regnbåge. Man hoppas kunna konkurrera med den norska odlade laxen som dominerar den finländska fiskmarknaden. Hela 70 procent av all fisk som konsumeras i Finland är importerad. Miljöorganisationer i Norge har kraftigt kritiserat den norska fiskodlingsbranschen, bland annat för att fodret härstammar från ekologiskt och socialt ohållbart fiske vid Sydamerikas kuster (se artikel i temahäftet Fiske hotar fisken i Finlands Natur nr 5/2012). 
En viktig fråga i debatten om fiskodling är vilka arter man odlar i kommersiell skala. Om samma art även förekommer naturligt i Östersjön är risken för genetisk förorening stor om odlingskassarna går sönder. Regnbåge räknas som ett säkert kort ur det här perspektivet.
Det bästa sättet att minska utsläppen av näringsämnen till vattendrag vore att odla fisken i slutna anläggningar med reningsverk. Den här tekniken är idag betydligt dyrare än öppna kassar i havet.
– På Åland finns planer på en sluten anläggning i stor skala, berättar Petra Granholm som jobbat med den åländska vattenbruksstrategin på landskapsregeringen. Tanken att flytta all fiskodling upp på land är problematisk ur ett socioekonomiskt perspektiv, tycker Granholm. Idag betyder ju fiskodlingen väldigt mycket för skärgårdsbefolkningen.

 

Får ny chans

För 20 år sedan uppmanade Natur och Miljö konsumenter att bojkotta odlad fisk eftersom fiskodlingarna åstadkom allvarliga lokala övergödningsproblem i skärgården. I dag är vi beredda att ge branschen en ny chans. Fiskodling är ett resurssnålt sätt att producera hälsosam mat. Odlingstekniken har utvecklats så att utsläppen per producerat kilo fisk har sjunkit betydligt (se figuren ovan). Med foder av östersjöfisk kan helheten bli ännu bättre. Vi har förtroende för det nuvarande systemet med miljötillstånd för fiskodling. Odling i öppna kassar är fortfarande en miljörisk och vi anser att man också i Finland borde övergå till slutna system på lång sikt.

 

Bernt Nordman. Finlands Natur 2/2014.
Kommentarer (0)
Skriv siffran 7 med bokstäver:

Artikel

Över Skärgårdshavets isar

Många ser skärgården enbart under sommar­månaderna. Det är synd, för skärgårdsvintern har sin speciella charm. Vitheten och tystnaden ute på isvidderna ger fina upplevelser som långfärdsskridskoåkarna upptäckt.
Sanna-Mari Kunttu, Finlands Natur nr 4/2019

Mer strömming på matbordet hjälper Östersjön

Strömmingen har i dag degraderats till i första hand foder- och exportfisk. I medeltal äter vi idag bara 300 gram strömming per år. Kunde strömmingen i framtiden ersätta köttet och den importerade fisken på tallriken och därmed spela en positiv roll för Östersjön? 
Marcus Floman, nr 3/2019

Dialog över Finska viken

Finland och Estland söker efter synergier i arbetet med att planera sina havsområden. Grannländerna gynnas av att känna till varandras planeringsprocesser och framtidsvisioner.
Leena Rantajärvi, Finlands Natur nr 3/2018

Många vill skydda Östersjön

För en statsvetare ser problematiken i Östersjön annorlunda ut än för en fiskare, stugägare eller biolog. Det är ett rätt hoppfullt perspektiv. Det finns en bred medvetenhet och vilja att åtgärda problemen och styrningen är stark.
Nicklas Hägen, Finlands Natur nr 4/2017

Torskens återkomst dröjer

Saltpulserna 2014–2015 såg först ut att blåsa nytt liv i Östersjöns torskstammar, men syrebristen stör fortfarande fortplantningen och torskarna lider av brist på föda. Vi lär få vänta länge innan torskfångsterna i våra vatten når upp till rekordåren under 1980-talet.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Klimatförändringen sätter spår i havet

Havet står i fokus för forskningen vid Husö biologiska station på Åland. – Klimatförändringen och övergödningen är nära sammankopplade, berättar stationsföreståndaren Martin Snickars.
Mia Henriksson, Finlands Natur nr 2/2017

Planktonmatchning i Östersjön

Stigande havstemperatur ser ut att föra växtplanktonets och djurplanktonets säsonger närmare varandra i Östersjön. Forskare tror att det kan leda till minskad intern belastning i det övergödda innanhavet.
Vera Schoultz, Finlands Natur nr 3/2016

Fiskodlingen kommer igen

EU:s nya fiskeripolitik lyfter fram vattenbruk (akvakultur) som en nisch värd att satsa på. Kan branschen som tidigare haft en så smutsig image bli en föregångare ur hållbarhetsperspektiv?
Bernt Nordman. Finlands Natur 2/2014.

Motgångar för reduktionsfisket

– Reduktionsfisket i skärgården har fått en trög start. Projektets fortsättning nästa år är osäker på grund av motstånd från EU, berättar projektledaren Esko Taanila.
Magnus Östman. Finlands Natur 4/2013.

Den osynliga plasten

Plastskräp i havet och längs stränderna är illa nog, men än värre är sannolikt de små ”osynliga” plastpartiklarna. Forskare studerar nu deras effekter på ekosystemen.
Krister Welander. Finlands Natur 3/2013.