Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Planktonmatchning i Östersjön

Stigande havstemperatur ser ut att föra växtplanktonets och djurplanktonets säsonger närmare varandra i Östersjön. Forskare tror att det kan leda till minskad intern belastning i det övergödda innanhavet.

Internbelastningen är det fenomen som Östersjön, och andra övergödda vattendrag, drabbas av när fosfor, som tidigare lagrats i bottensedimentet, frigörs. 
– Fosforn i sedimentet frigörs när sjöbotten lider av syrebrist. Det hela fungerar som en ond cirkel, beskriver växtplanktonforskare Tobias Tamelander vid Helsingfors universitet. 
När växtplanktonet, eller planktonalgerna som de också kallas, dör eller bildar vilostadier, sjunker de till havsbotten. På botten bryts växtplanktonet ner i syreförbrukande processer, som gör botten ännu syrefattigare. Syrefattig botten, i sin tur, frigör fosfor som tillsammans med näringsämnen från andra källor bidrar till övergödningen. Ju mer växtplankton som djurplanktonet hinner äta under sin växtsäsong, desto bättre är det alltså för Östersjön.
Problemet är att det finns mer växtplankton än djurplanktonet hinner konsumera. 
– Satsningarna inom jordbruket och tätorternas avloppsrening börjar nu bära frukt. Vi ser att näringsbelastningen minskar i Östersjön genom reglering av jordbruk, fiskodling, och avloppsrening. Reningsverket i Sankt Petersburg kommer på sikt att ha positiv inverkan på vattenmiljöns tillstånd i Finska viken. Fosforreserven i bottensedimentet från tidigare utsläpp är en orsak till att algblomningarna ändå fortsätter att vara kraftiga, trots att utsläppen av kväve och fosfor från land har minskat kring Östersjön, förklarar Tamelander. 

 

Djurplanktonets konsumtion av växtplankton försvåras också av att dessa är aktiva i olika tidsfaser. 
– Växtplanktonets tillväxtperiod, den så kallade vårblomningen, sker regelbundet varje vår. I allmänhet inträffar den kring månadsskiftet april–maj och pågår 1–2 veckor, medan djurplanktonets aktivaste tid infaller senare, kring mitten–slutet av maj. Tiden som djurplanktonet hinner konsumera algerna är alltså begränsad, förklarar Tobias Tamelander.
Nu verkar det som om klimatförändringen håller på att förändra denna säsongsdynamik. Och det kan ha en positiv effekt på den interna belastningen. 
– Vi har lagt märke till att vårblomningen de senaste två åren har inträffat nästan en månad tidigare, i månadsskiftet mars–april. Orsaken till förändringen är de mildare, isfria vintrarna, berättar Tamelander. Han konstaterar att detta också skett tidigare, under de varma åren på 1990-talet.
Eftersom djurplanktonet också gynnas av högre vattentemperatur under vinter och vår, uppstår en längre överlappning mellan djur- och växtplankton under år med milda vintrar. Resultatet av mer matchade faser är att djurplanktonet hinner äta en större del av växtplanktonet. 
– Våra resultat tyder på att vi kan vänta oss längre överlappande faser bland växt- och djurplanktonen och att de kommer att ske oftare. Mängden växtmassa som sjunker till botten minskar och det bör ha en positiv effekt på havsbottens syrenivå i framtiden.

 

 

Olika algblomningar

Växtplankton, som också kallas fytoplankton eller planktonalger, är encelliga mikroskopiska alger som lever i vatten. De börjar växa på våren i takt med att ljusnivån ökar och ger upphov till det som kallas vårblomning. Algblomningen är en naturlig och viktig del av havets näringskedja. Djurplankton, som hoppkräftor och vattenloppor, livnär sig på växtplankton. Djurplanktonet är i sin tur föda åt fiskar.
Växtplankton behöver solljus för att växa och får därför inte sjunka till botten för snabbt. För att hålla sig tillräckligt nära ytan, har olika arter utvecklat olika överlevnadsstrategier.
Kiselalgerna Chaetoceros wighamii och Skeletonema marinoi är två vanliga vårblomningsarter i stora delar av Östersjön. De bildar ofta kedjeliknande kolonier för att sjunka långsammare i vattnet, en process som också spröten kan bidra till. 
Peridiniella catenata är en kolonibildande dinoflagellat (kallas även pansarflagellater) med spröten, även den en vanligt förekommande art i våra vatten om våren. Dinoflagellater kan röra sig med hjälp av piskliknande utväxter som kallas flageller och kan därför lättare söka sig till ljusa och näringsrika skikt i vattnet.
Algblomningen har fått dåligt rykte på grund av de så kallade blågröna algerna som plågar Östersjö-ländernas invånare i bästa semestertid. De blågröna algerna (cyano-bakterier är ett mer korrekt namn) har en förmåga att binda kväve i gasform till skillnad från andra alger som främst upptar olika kväveföre-ningar (nitrat, ammonium).  


Renare bastuvatten

Metoder för att identifiera cyano-bakterier finns, men mekanismer för att bryta ner dem saknas fortfarande. Det här hoppas studerande vid Helsingfors universitet och Aalto-universitetet snart kunna råda bot på. De utvecklar ett enzym som kan bryta ner toxinet i det cyanobakteriedrabbade vattnet, så att det ska kunna användas till exempel som badvatten i bastun eller som dricksvatten åt djur. 
– Vår metod baserar sig på en levande, genetiskt modifierad jäst. Enzymet skulle kunna massproduceras, men den nuvarande lagstiftningen står i vägen. GMO kan inte användas utanför laboratorier hur som helst, berättar studerande Jami Valorinta vid Helsingfors universitet. 
Studenterna deltar med sitt projekt i den internationella tävlingen iGEM som ordnas av MIT-universitetet. Laget består av studenter från Helsingfors universitet och Aalto-universitetet.


 

 

Vera Schoultz, Finlands Natur nr 3/2016
Kommentarer (0)
Skriv siffran 1 med bokstäver:

Artikel

Över Skärgårdshavets isar

Många ser skärgården enbart under sommar­månaderna. Det är synd, för skärgårdsvintern har sin speciella charm. Vitheten och tystnaden ute på isvidderna ger fina upplevelser som långfärdsskridskoåkarna upptäckt.
Sanna-Mari Kunttu, Finlands Natur nr 4/2019

Mer strömming på matbordet hjälper Östersjön

Strömmingen har i dag degraderats till i första hand foder- och exportfisk. I medeltal äter vi idag bara 300 gram strömming per år. Kunde strömmingen i framtiden ersätta köttet och den importerade fisken på tallriken och därmed spela en positiv roll för Östersjön? 
Marcus Floman, nr 3/2019

Dialog över Finska viken

Finland och Estland söker efter synergier i arbetet med att planera sina havsområden. Grannländerna gynnas av att känna till varandras planeringsprocesser och framtidsvisioner.
Leena Rantajärvi, Finlands Natur nr 3/2018

Många vill skydda Östersjön

För en statsvetare ser problematiken i Östersjön annorlunda ut än för en fiskare, stugägare eller biolog. Det är ett rätt hoppfullt perspektiv. Det finns en bred medvetenhet och vilja att åtgärda problemen och styrningen är stark.
Nicklas Hägen, Finlands Natur nr 4/2017

Torskens återkomst dröjer

Saltpulserna 2014–2015 såg först ut att blåsa nytt liv i Östersjöns torskstammar, men syrebristen stör fortfarande fortplantningen och torskarna lider av brist på föda. Vi lär få vänta länge innan torskfångsterna i våra vatten når upp till rekordåren under 1980-talet.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Klimatförändringen sätter spår i havet

Havet står i fokus för forskningen vid Husö biologiska station på Åland. – Klimatförändringen och övergödningen är nära sammankopplade, berättar stationsföreståndaren Martin Snickars.
Mia Henriksson, Finlands Natur nr 2/2017

Planktonmatchning i Östersjön

Stigande havstemperatur ser ut att föra växtplanktonets och djurplanktonets säsonger närmare varandra i Östersjön. Forskare tror att det kan leda till minskad intern belastning i det övergödda innanhavet.
Vera Schoultz, Finlands Natur nr 3/2016

Fiskodlingen kommer igen

EU:s nya fiskeripolitik lyfter fram vattenbruk (akvakultur) som en nisch värd att satsa på. Kan branschen som tidigare haft en så smutsig image bli en föregångare ur hållbarhetsperspektiv?
Bernt Nordman. Finlands Natur 2/2014.

Motgångar för reduktionsfisket

– Reduktionsfisket i skärgården har fått en trög start. Projektets fortsättning nästa år är osäker på grund av motstånd från EU, berättar projektledaren Esko Taanila.
Magnus Östman. Finlands Natur 4/2013.

Den osynliga plasten

Plastskräp i havet och längs stränderna är illa nog, men än värre är sannolikt de små ”osynliga” plastpartiklarna. Forskare studerar nu deras effekter på ekosystemen.
Krister Welander. Finlands Natur 3/2013.