Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.

Torskens återkomst dröjer

Saltpulserna 2014–2015 såg först ut att blåsa nytt liv i Östersjöns torskstammar, men syrebristen stör fortfarande fortplantningen och torskarna lider av brist på föda. Vi lär få vänta länge innan torskfångsterna i våra vatten når upp till rekordåren under 1980-talet.

– Någon större torskinvasion i finska vatten lär vi inte se på länge. 
Det säger Jari Raitaniemi, specialforskare vid Naturbruksinstitutet LUKE:s avdelning i Åbo. 
Då Östersjön vid årsskiftet 2014–2015 via de danska sunden fick ett av de största inflödena av salt havsvatten i modern tid, var det många som hoppades att torskstammarna skulle gynnas och fångsterna öka. Torsken lever i Östersjön på gränsen till vad arten tål i fråga om låg salthalt, så stora volymer saltvatten från Atlanten borde gynna speciellt torskens fortplantning.
Det såg också lovande ut till en början för det östliga torskbeståndet, som finländska fiskare främst utnyttjar. Torskfångsterna per fångstinsats ökade något under 2015, fiskarna verkade vara i bättre skick än tidigare och den nya årskullen av yngel var den största på många år.
Men uppföljningsundersökningar 2016–2017 visar att torskarna fortfarande är småvuxna, sannolikt till följd av brist på näring. Det kan vara en följd av att torsken viktigaste bytesdjur, skorven (Saduria entomon), vassbuken och strömmingen finns i betydligt mindre mängder i södra Östersjön än i norr. Den stora årsklassen från 2015 verkar inte heller fått det östliga torskbeståndet att växa.
– Det är möjligt att de små torskarna på grund av brist på föda blivit mat år de större torskarna, säger Jari Raitaniemi. 
Han konstaterar att frågetecknen kring torskens framtid nu är fler än de var för bara något år sedan.
– Vi är fortfarande långt från den situation som var rådande under 1980-talet.

Då fångades som mest 400 000 ton av Östersjöns östligaste torskbestånd. De senaste åren har fångsterna legat under 50 000 ton. Förra året fångades 86 ton torsk av finländska yrkesfiskare, främst i Skärgårdshavet och kring Åland.
Åren kring 2010 ökade fångsterna, men samtidigt började extremt magra torskar förekomma i fångsterna från södra Östersjön. Torskarnas tillväxt har sannolikt varit långsam, vilket är orsaken till att de idag kan bli könsmogna då de är endast 20 centimeter långa. Under 1990-talet var medellängden över 40 centimeter. Brist på föda antogs vara en orsak till den långsamma tillväxten, men sannolikt bidrog också ovanligt stora mängder parasiter hos torskarna. Enligt en teori skulle det här ha ett samband med gråsälstammens kraftiga ökning.
Forskarna har också noterat att torskarna inte längre i lika hög grad söker sig norrut i Östersjön, trots att här fortfarande finns gott om skorv, vassbuk och strömming. En förklaring kan vara att de syrefria områden i mitten av Östersjön fungerar som spridningsbarriärer som torskarna inte gärna försöker passera. En annan möjlighet är att de alltmer utsötade vattnet i Östersjön gjort att de små torskarna inte gärna rör sig norrut, där salthalten är lägre.

Intressant nog finns det ny information om att torsken kanske klarar av att fortplanta sig i en djuphåla i Ålands hav, långt norr om de hittills kända lekplatserna. Här fångas lekmogen torsk och det finns belägg för att torsken leker här sommartid. Den stora frågan är om torskäggen klarar av att utvecklas i den rådande salthalten, som är lägre än i de sydliga lekområdena. Enligt en undersökning vid Sveriges Lantbruksuniversitet skiljer sig torsken i Ålands-djupet genetisk något från de andra torskstammarna, men skillnaden är inte så stor att man med säkerhet kan hävda att ålandstorsken utgör ett eget bestånd. 
Om fortsatta undersökningar ger belägg för att torskstammen i Ålands-djupet verkligen är anpassad till att klara av fortplantning i de låga salt-halterna är den i högsta grad värd att bevara – inte minst för att klimatförändringen på sikt kommer att göra Östersjöns vatten sötare. Detta kan i värsta fall bli ödesdigert för den östliga och västliga torskstammen.


Syrebristen vid bottnen är en uppenbar orsak till att torskens fortplantning i Östersjön misslyckats i djuphålorna. Därtill har överfiske bidragit till att torskstammarna minskat. Fångstkvoterna för torsk, som EU-kommissionen fastslår genom politiska beslut, har under många år klart överskridit de nivåer som rekommenderats av det internationella havsforskningsrådet ICES. Det har väckt berättigade kritik både från forskarhåll och från miljöorganisationer.

Foto: Jukka Pönni

 

 

 

 

 

Kräver salt och syrerikt vatten 

En salthalt på minst 11 promille krävs för att torskens fortplantning ska lyckas. Vid den här salthalten hålls de befruktade äggen ännu flytande. Är salthalten lägre sjunker äggen ner i bottensedimentet, där de snabbt dör av infektioner. Syrebrist vid bottnen blir också lätt ödesdigert även för flytande ägg. Salthaltsskiktningen i Östersjön gör att torskens ägg flyter på 80–120 meters djup.
Tillräckligt höga salthalter finns i Östersjön bara på ett fåtal områden med vattendjup på flera hundra meter. Det gör att östersjötorskens lek är begränsad till områden sydost om Gotland och Gdanskbukten, till djuphålan öster om Bornholm (den östliga stammen) och till områden väster om Bornholm mot de danska sunden (den västliga stammen). Under de senaste decennierna har syrebrist nästan helt hindrat torsken från att leka i Gotlands- och Gdanskdjupen.

 

 

 

Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017
Kommentarer (0)
Skriv siffran 4 med bokstäver:

Artikel

Dialog över Finska viken

Finland och Estland söker efter synergier i arbetet med att planera sina havsområden. Grannländerna gynnas av att känna till varandras planeringsprocesser och framtidsvisioner.
Leena Rantajärvi, Finlands Natur nr 3/2018

Många vill skydda Östersjön

För en statsvetare ser problematiken i Östersjön annorlunda ut än för en fiskare, stugägare eller biolog. Det är ett rätt hoppfullt perspektiv. Det finns en bred medvetenhet och vilja att åtgärda problemen och styrningen är stark.
Nicklas Hägen, Finlands Natur nr 4/2017

Torskens återkomst dröjer

Saltpulserna 2014–2015 såg först ut att blåsa nytt liv i Östersjöns torskstammar, men syrebristen stör fortfarande fortplantningen och torskarna lider av brist på föda. Vi lär få vänta länge innan torskfångsterna i våra vatten når upp till rekordåren under 1980-talet.
Magnus Östman, Finlands Natur nr 3/2017

Klimatförändringen sätter spår i havet

Havet står i fokus för forskningen vid Husö biologiska station på Åland. – Klimatförändringen och övergödningen är nära sammankopplade, berättar stationsföreståndaren Martin Snickars.
Mia Henriksson, Finlands Natur nr 2/2017

Planktonmatchning i Östersjön

Stigande havstemperatur ser ut att föra växtplanktonets och djurplanktonets säsonger närmare varandra i Östersjön. Forskare tror att det kan leda till minskad intern belastning i det övergödda innanhavet.
Vera Schoultz, Finlands Natur nr 3/2016

Fiskodlingen kommer igen

EU:s nya fiskeripolitik lyfter fram vattenbruk (akvakultur) som en nisch värd att satsa på. Kan branschen som tidigare haft en så smutsig image bli en föregångare ur hållbarhetsperspektiv?
Bernt Nordman. Finlands Natur 2/2014.

Motgångar för reduktionsfisket

– Reduktionsfisket i skärgården har fått en trög start. Projektets fortsättning nästa år är osäker på grund av motstånd från EU, berättar projektledaren Esko Taanila.
Magnus Östman. Finlands Natur 4/2013.

Den osynliga plasten

Plastskräp i havet och längs stränderna är illa nog, men än värre är sannolikt de små ”osynliga” plastpartiklarna. Forskare studerar nu deras effekter på ekosystemen.
Krister Welander. Finlands Natur 3/2013.

Res över Östersjön på naturgas

I januari börjar världens mest miljövänliga kryssningsfartyg – åtminstone enligt Viking Line – trafikera mellan Åbo och Stockholm. Viking Grace är framtidssäkrad, säger projektchef Kari Granberg.
Tina Nyfors. Finlands Natur 6/2012.

Plast i havet – ett evighetsproblem

Plastavfall som vuxit till enorma proportioner är ett problem såväl i världshaven som i Östersjön. Speciellt problematiskt är det finfördelade plastavfallet som innebär ett ständigt hot mot fåglar och andra livsformer.
Text och foto: Krister Welander. Finlands Natur 3/2012.