Finlands Natur

Tidskriften om naturen - för miljön. Sedan 1941.
36469.jpg

Sjuttio år med Finlands Natur, 1/2

31.01.2011 kl. 15:02
Del 1/2 (1941–1955) Faktaspäckade artiklar skrivna av tidens främsta naturvetare var ett dominerande inslag då Finlands Natur började utkomma under fyrtiotalet.

En publikation med namnet Finlands Natur utkom för första gången 1941. Det var frågan om en årsbok som utgavs av Naturskyddsföreningen i Finland. Föreningen hade grundats 1938 och var från början tvåspråkig. Åren 1941–1952 utgavs årsboken Finlands Natur parallellt med Suomen Luonto, som följaktligen också firar sitt 70-årsjubileum i år. Från 1953 började Suomen Luonto utkomma flera gånger per år, medan Finlands Natur förblev en årligen utkommande årsbok fram till 1970. Finlands Natur innehöll under den här tiden både eget material och översättningar ur Suomen Luonto.
I den här artikeln koncentrerar vi oss på åren 1941–1955 och återkommer i nästa nummer med årgångarna 1956–1970 av Finlands Natur. Från och med 1970 övertogs utgivningen av den nygrundade föreningen Natur och Miljövård r.f. (senare Natur och Miljö). Föreningens 40-års-jubileum uppmärksammades i nummer 1–6/2010 av Finlands Natur i en artikelserie som också tangerade tidningens utveckling under de fyra senaste decennierna.

Meriterade skribenter
I de tidiga årsböckerna medverkade många av landets främsta naturvetare. Två av Finlands mest meriterade fågelforskare, Göran Bergman och Lars von Hartman, skrev flitigt i de första numren. Den första årsbokens inledande text är författad av statens första naturskyddsinspektör Rolf Palmgren.
Världskände marinbiologen Sven Segerstråhle stod för flera populärvetenskapliga artiklar. I Finlands Natur 1951 beskriver han ett då aktuellt fenomen: den stigande salthalten i Östersjön och dess biologiska följder. I dag är sjunkande salthalt i Östersjön och en tillbakagång bland marina arter ett hett forskningsämne bland marinbiologerna.
I årsboken 1941 medverkade botanikprofessorn och Naturskyddsföreningens första ordförande Kaarlo Linkola med en längre betraktelse om naturskyddets utveckling i Finland. Han såg en fara i att naturskyddstanken endast omfattas av akademiker. Enligt Linkola fanns det ett upp-enbart behov att ”bedriva naturskyddsarbetet enligt mer folkliga linjer”. En tanke som är i högsta grad aktuell än i dag.

Jaktdebatt
Helt enligt tidens anda låg fokus i de första årsböckerna av Finlands Natur på klassiskt naturskydd. Begrepp som miljövård och hållbar utveckling skulle komma långt senare.
Hoten mot naturen uppfattades mycket konkret. Det var framförallt jakten och dess inverkan på fågelbestånden som diskuterades intensivt, både av naturskyddare och jägare.
Den häftigaste debatten pågick i årsböckerna 1944–1947. Huvudredaktören för Finlands Jakt- och Fisketidskrift Georg Nordblad motsatte sig fridlysningen av grå- och silltrut (de då vanligaste trutarna) med motiveringen att dessa gick allt för hårt åt sjöfågelungarna. Von Haartman kunde dock hänvisande till färska undersökningar av måsfåglarnas spybollar visa att sjöfågelungar utgjorde en mycket liten del av trutarnas diet. Göran Bergmans studier visade dessutom att ejdern häckade mer framgångsrikt i måsfågelkolonier än utanför dessa eftersom måsarna gav skydd mot äggrövande kråkor.
Nyttan med naturen och möjligheterna att utnyttja den var något som betonades starkt under krigsåren och under efterkrigstiden då det rådde brist på de flesta förnödenheter. Då var allt som kunde tänkas hota det matnyttiga viltet av ondo. Naturskyddsförespråkarna måste beakta detta och Börje Olsoni framhöll till exempel i sin artikel i årsboken 1945–1946 hur liten del av rovfåglarnas byten som utgjordes av djur begärliga även för mänskan. Också här hade spybollsundersökningar kastat nytt ljus över saken. Enligt dessa utgjordes rovfåglarnas bytesdjur till största delen av sorkar och möss, som upplevdes som skadliga för jordbruket. Rovfåglarna borde alltså inte betraktas som skadedjur utan som nyttiga för mänskan.

Värdefull natur uppmärksammas – och skyddas
Ett annat dominerande inslag i fyrtio- och det tidiga femtiotalets Finlands Natur var naturskildringar från olika delar av landet. Behovet att skydda och fridlysa områden med speciell flora och fauna eller vackra landskap går som en röd tråd genom dessa artiklar.
I flera fall rapporter skribenterna om lyckligt genomförda fredningar. Det gäller till exempel ett antal öar och skär i Pernåviken, som beskrivs i flera artiklar av botanisten Bertel Lemberg. Borgås stora naturskyddsivrare, lektor Börje Olsoni, beskriver i flera artiklar ingående floran och fågelfaunan i våtmarkerna kring Borgå stad. Tack vare Olsonis insatser beslöt stadsfullmäktige i Borgå att fridlysa Ruskisområdet 1942 och fredningen bekräftades tre år senare av Nylands länsstyrelse.
I andra fall uppmärksammar skribenterna skyddsvärda områden som skulle komma att få sin fridlysning först långt senare. Den natursköna ön Korsholm (Ristisaari) med sin speciella flora ute i Pyttis ytterskärgård beskrivs ingående av Lars Fagerström i Finlands Natur 1948. Då Östra Finska vikens nationalpark grundades 1982 ingick Korsholm i parken.
I Finlands Natur 1941 lyfter skärgårdsbotanisten Ole Eklund fram den frodiga och botaniskt extremt värdefulla lunden på Bjonholmen i Houtskär. Även den är idag fredad enligt naturvårdslagen. I Houtskär besökte Eklund också Jungfruskär med sina enastående lövängar. I Finlands Natur beskriver han Jungfruskär som ”den enda utomåländska ålandsbiten i Finland”. Jungfruskär är sedan 1980-talet en del av Skärgårdshavets nationalpark.

Österbotten och Karelen
I årsboken 1945–1946 inleder Bertel Klockars sin första artikel i Finlands Natur med att konstatera att ”Österbottens svenska kustbygd är föga känd bland naturvänner och naturvetare i det övriga Finland”. I de kommande årsböckerna sprider han sedan kunskap om den österbottniska naturen i en serie artiklar från olika delar av landskapet.
De tidiga årsböckerna omfattar också naturskildringar från det inre av Finland. En än idag mycket läsvärd artikel är Reino Kalliolas beskrivning i ord och bild av de djupa orörda skogarna i trakterna kring Aunus i Fjärrkarelen. Kalliola var statlig naturskyddsinspektör och ivrig fotograf. Hans bilder illustrerar flera av årsböckerna under fyrtiotalet.
Både Kalliolas Aunus-skildring och entomologen Rolf Krogerus artikel (Finlands Natur 1943) om urskogarnas insektsliv genomsyras av oron över de skador de redan på den tiden omfattande avverkningarna förorsakade skogsnaturen. Krogerus är väl insatt i det krav på livsmiljö i form av grova gamla träd och död ved som många av den orörda urskogens insekter har. För dessa var Pyhäkki naturreservat en tillflyktsort.
Krogerus artikel innehåller för övrigt en detalj som är av största intresse än idag. Han beskriver ett fynd av östlig glansspinnare (Callimorpha mentriesii) i Pyhähäkki. Den fjärilen är fortfarande en internationell, närmast sägenomspunnen raritet med okänd biologi, trots att några nya fynd gjorts i Finland de senaste åren.

Tidig oljekatastrof
En försmak av kommande tiders miljöproblem ger Göran Bergman i sin artikel ”Spilloljekatastrof för sjöfågel i Esbo skärgård” i Finlands Natur 1949. Då handlade det om ett tankfartyg som spolat tankarna utanför Helsingfors med katastrofala följder för ejderungar och andra sjöfåglar. Det var en av de första noterade storskaliga oljeutsläppen i finländska skärgårdsvatten. Bergman efterlyser ”nyare och strängare bestämmelser angående spilloljan” och skriver att ”problemet påkallar alla naturvänners och skärgårdsbors uppmärksamhet och samfällda åtgärder”.

Inspiration och fakta
Från första början var Finlands Natur en tidskrift som både ville inspirera och upplysa läsaren. Speciellt inspirerande är den artikelserie som ingick åren 1949–1951. Här beskriver erfarna botanister och ornitologer "speciellt trevliga fynd och upplevelser i naturen". Många berättar om rariteter de sett, bland dem flera nya växtarter för Finland, men mest medryckande är kanske ändå skildringarna av vanliga arter som gett den blivande botanisten eller ornitologen aha-upplevelser. Ilmari Hustichs första kontakt med fjällfloran på Pallastunturis sluttning är särskilt läsvärd. Det gäller också Göran Bergmans första möte med skräntärnan, eller ”långtärnan” som den lilla skolpojken kallade fågeln, ända tills han fick sin första egna fågelbok.
På faktasidan hittar vi i de tidiga årsböckerna förteckningar över nygrundade naturskyddsområden och naturminnesmärken. Här finns också uppdateringar över de fridlysta arterna. Anvisningar om hur man som markägare skall gå till väga vid frivilliga fredningar ingår också. Råd i praktisk naturvård saknas inte heller: årsböckerna innehåller flera illustrerade beskrivningar av hur man bygger och sätter upp fågelholkar.
Varje årsbok är försedd med kontaktuppgifter till Naturskyddsföreningens styrelsemedlemmar. Föreningens kontakter till den dåvarande naturskyddsmyndighet var goda: varje årsbok innehåller den statliga naturskyddsinspektörens kontaktuppgifter.

Text och bild: Magnus Östman. Finlands Natur 4/2011.

Finlands Natur

är tidningen som följer naturens årscykel. I början av varje ny årstid dimper ett nytt, tjockt nummer av Finlands Natur in genom postluckan.

Naturupplevelser, miljöaktualiteter från Svenskfinland, men också från stora världen, granskande reportage, miljötips i vardagen, möten med mänskor, aktuell forskning, familjesidor och underfundiga kolumner – det och mycket annat du ta del av som Finlands Natur-läsare. Allting serverat i ett färgsprakande paket med många bilder.